Anders Borg har kallat in storbankernas vd:ar under torsdagen för att diskutera det statliga garantiprogrammet. Anders Borg är kritisk till det låga intresset för programmet. Ytterligare kritik kommer från finansministern när det gäller storbankernas långsamma räntesänkningar trots att staten redan gått in med olika stödåtgärder.

Under de senaste dagarna och veckorna har det, i artiklar och kommentarer, gått att läsa hur företag och privatpersoner är förbannade på att storbankerna inte sänker räntorna lika mycket som STIBOR sjunkit. Anders Borg bad till och med bolånekunder att ringa sin bank för att sätta press på dem.

Den 12 november släppte Finansinspektionen en rapport om hur stabiliseringsåtgärderna fungerat, detta då de fått till uppdrag att granska bankerna så att de inte utyttjar situtationen för att tjäna extra pengar. I rapporten konstateras det att inlåningsräntorna på sparkonton enbart minskat med 60-100 punkter trots att interbankräntan fallit mer än 200 punkter. FI skriver även att utlåningsräntan till privatpersoner och företag, på korta räntor, inte fallit lika mycket men att långa räntor fallit lite mer än interbankmarknaden.

Till skillnad från Anders Borg, Rune Andersson, med flera, fastnar inte Finansinspektionen vid det faktum att räntorna inte fallit lika mycket som STIBOR. De skriver att även andra faktorer påverkar. Utöver konkurrens så gäller det även bankens finansierings- och utlåningsstrategi samt aktieägares förväntan på avkastning på eget kapital.

Även kreditrisken nämns. Och denna har naturligtvis ökat under det senaste året. Riskpremien blir naturligtvis större under en finanskris. Risken att företag går i konkurs samt oro för att bostadsmarknaden faller ytterligare gör naturligtvis banker restriktiva att låna ut pengar och gör att de kräver mer betalt.

Som FI skriver i sin rapport så var riskpremierna extremt låga - "historiskt låga" - innan krisen då tron på en fortsatt stark ekonomisk tillväxt och låga kreditförluster var stor. Vidare konstaterar FI att bankerna är i större behov av eget kapital nu än tidigare till följd av nya kapitaltäckningsregler vilket även det medför en ökad kostnad för låntagare.

Det finns alltså helt rimliga förklaringar till den rådande situationen. Att gapa och skrika på bankerna att de måste sänka räntorna och att finansministern går så långt att han kallar in bankledare till sig är både populistiskt och klandervärt. Bankerna är privata bolag och tre av fyra har tackat nej till statens garantiprogram. I och med det har Anders Borg inte rätt att anse att han har makt över dessa institut.

Förvisso har staten höjt insättningsgarantin för alla banker, men även en sådan åtgärd går att ifrågasätta. Detta gynnar naturligtvis högriskbanker på återhållsamma bankers bekostnad då incitamenten för skuldfinansiärer och insättare minskar, vad gäller granskning av institutet de placerar pengar i.

Välskötta banker hade sannolikt gynnats med lägre upplåningskostnader om inte staten gått in och snedvridit förhållandena på marknaden. Ska dessa nu även tvingas in i ett statligt garantiprogram för att deras konkurrenter tagit för stora risker när de expanderat under goda år?

Om Anders Borg är så mån om att sänka räntorna till allmänhet och företag borde han istället sätta press på SBAB samt Nordea där staten står som ägare.