Dagens besked från IF Metall är chockartat. Innebörden är att facket ger företagen grönt ljus att sänka lönerna med en femtedel, i samband med utbildningspaket, för att undvika uppsägningar. Visserligen har klubbarna vid enskilda bolag, som till exempel SAS för några år sedan, också gått med lönesänkningar. Men att ett av de tongivande LO-facken skulle ta initiativ till det avtal som träffats med Teknikföretagen och andra arbetsgivarorgan är något helt nytt på svensk arbetsmarknad. Det kan bara ses i ljuset av den djupa pessimism som sprider sig på arbetstagarsidan i industrin. Enligt förbundet kan hela 25 procent av IF Metalls medlemmar vara utan jobb till sommaren om befintliga trender håller i sig.

Avtalet är banbrytande också när det gäller samhällsekonomin i dess helhet. Det introducerar nämligen begreppet intern devalvering i landet.

En intern devalvering är något ytterst ovanligt. Sådana brukar sällan förekomma i välfärdsnationer, eftersom nationalekonomer där förutsätter att lönerna bara kan röra sig åt ett håll: uppåt. Men nu har det alltså skett och skälet till det är den sensationellt djupa nedgången i världsekonomin. De flesta svenska industriföretag avyttrar det mesta av sin produktion utomlands. Exporten har ökat snabbt de senaste 15 åren och motsvarade 2007 hela 50 procent av BNP. Men på sistone har som bekant efterfrågan utomlands kollapsat. Konsekvenserna är vittgående, vilket märks i vågen av varsel runtom i landet.

En intern devalvering är något nytt i den nationalekonomiska debatten och innebär att maktbalansen förskjuts till arbetsgivarnas fördel, Men det är inte där dess största betydelse ligger. Det finns två andra faktorer som väger tyngre.

För det första kan den interna devalveringen blåsa liv i euro-debatten. Ett viktigt argument från nej-sidan i folkomröstningen 2003 var att den rörliga valutakursen skulle bli en räddningsplanka för industrin i svåra tider. Vi skulle kunna devalvera oss ur kriserna. Men med den dramatik som vi kommit att få de senaste åren, när ju den globala konjunkturen gått från eufori till djupaste recession, så har den svaga kronan förlorat det mesta av sin verkningsgrad. Hårdvalutalandet Danmark registrerar ett mindre exportras än Sverige.

Det för oss till den andra faktorn som har betydelse i det här sammanhanget. När en extern devalvering inte klarar att stabilisera ekonomin återstår att genomföra en intern devalvering – något som Sverige alltså nu börjar göra. Men vilken effekt får en sådan? Avtalet inom industrin är, det ska sägas, en positiv nyhet. Det visar att parterna på arbetsmarknaden tar ett stort ansvar i en prekär situation. Sannolikt kan vi nu undvika en viss utslagning av produktion som annars skulle ha varit oundviklig under 2009.

På lite längre sikt är det emellertid inte låga lönekostnader som ger ett dynamiskt näringsliv och nationellt välstånd. För att nå de målen krävs ett entreprenöriellt klimat där företagen väljer produktsegment och marknader med högt förädlingsvärde. Danmark har här skördat större framgångar än Sverige, inte minst inom läkemedel och bioteknik och specialiserade livsmedel av olika slag. Exportmix är alltså viktigare än valutakurs. I det perspektivet blir lönekostnaderna av mindre vikt. En intern devalvering ger liten effekt på konkurrenskraften på sikt. Långt mer betydelsefullt är om Sverige förmår driva upp fler små och medelstora – och så småningom också stora – tillväxtföretag. Det är detta som måste vara i fokus för debatten.