SOMMARENS STORVARSEL på Telenor i Karlskrona väckte uppseende. Inte för beskedet i sig, som var väntat. Inte heller för sceneriet.

Var fjärde anställd kommer att få lämna en vit byggnad på en halvö med utsikt över öar, fjärdar och skog i den blekingska skärgården.

Skälet var ett annat. Nämligen att stora varsel av det här slaget är så sällsynta inom tjänstesektorn.

Kontrasten är skarp mot hur det ser ut inom industrin. I Olofström, åtta mil västerut från Karlskrona, har arbetslösheten ökat från 2,6 procent i juli 2008 till dagens 7,5 procent.

Huvudförklaringen är massiva varsel inom Volvo och ortens olika underleverantörer till fordonsindustrin. Industrins kris är också i hög grad synonym med Sveriges kris - och man kan fråga sig hur det skulle kunna vara annorlunda i ett land där exporten utgör över 50 procent av BNP.

Nu tyder alla konjunkturindikatorer på att det inte blir mycket värre än så här. Logiken pekar i samma riktning, och det av två skäl.

För det första storleken på lagren i näringslivet. Det är lite märkligt att lager skulle få så stor betydelse för världsekonomin år 2009. Företag över hela världen har ägnat de senaste 20 åren åt att dra ned sina lager. Japansk bilindustri var pionjärer med just-in-time-produktion och även svensk industri har hållit sig väl framme. Under några år i början av 2000-talet sänkte till exempel Volvo sitt bundna kapital från 31 miljarder kronor till 13 miljarder. Koncernen fick alltså loss hela 18 miljarder utan att man behövde ta något traditionellt grepp för att få ned kostnaderna, som att säga upp anställda eller lägga ned fabriker. Konkurrenten i Södertälje, Scania, har gjort kundorderstyrning till den princip som hela verksamheten kretsar kring.

Men order kan också annulleras och kunder kan också gå i konkurs. Så skedde i stor skala under fjärde kvartalet i fjol och första kvartalet i år. Resultatet blev snabb lageruppbyggnad i praktiskt taget alla tillverkande företag. För att möta de svällande lagren har produktionslinjer stängts runt om i världen. Outsourcingavtal har sagts upp, löpande bemanningskontrakt har inte förlängts och hundratusentals anställda har varslats. Ett typiskt industriföretag i västvärlden har gjort sig av med mellan var femte och var tionde medarbetare.

ÅTGÄRDERNA HAR FÅTT EFFEKT. Under sommaren har ekvilibrium nåtts i de flesta branscher, det vill säga bolagen säljer det de producerar, om än på låg nivå. Atlas Copcos vd Ronnie Leten konstaterar att "lageravvecklingen är över". Bilden är densamma i de flesta länder. I ett sådant klimat är det givet att exempelvis Exportrådets indikator för exportorderingång nu pekar uppåt.

Den andra faktorn som talar för att botten definitivt har passerats är de statliga insatserna.

Nollräntan, bankförstatligandena och alla stödpaket innebär en stimulans av den globala ekonomin vars like vi inte sett i fredstid. Sedan den amerikanska centralbanken Federal Reserves så kallade stresstest av amerikanska bankers solvens blev klart i slutet av april har tilltron återvänt. Mycket av det kapital som sattes in i centralbanksdepåer och på statspapperskonton forsar nu ut på finansmarknaden. Effekten har blivit att riskpremien för handelskrediter och annan bankfinansiering är nere på de nivåer som rådde före krisen.

Det har betydelse för världshandeln, eftersom importörer och exportörer nu återigen kan mötas. Men finansmarknadens tillfrisknande är också viktig för alla de storföretag som nu kan få billigare finansiering. När aktiemarknaderna var i fritt fall under vintern och intäkterna torkade ihop fick många bolag söka finansiering på annat håll, främst genom att ge ut företagsobligationer. Räntan på sådana var under vintern tidvis 6-7 procent över statspappersräntan mot i dag mer normala 2-3 procent.

Ändå är läget skört. Arbetslösheten kommer att fortsätta öka ett bra tag till innan det vänder i de flesta länder. I Sverige ser det ut att dröja till slutet av 2010. Visserligen är det positivt att Kina växer snabbt, drivet av en sjudande privat konsumtion. Men det förslår inte långt för att hålla uppe tillväxten i världen. Och vi måste komma ihåg att stabiliseringen i världsekonomin har köpts till ett exceptionellt högt pris. Den amerikanska federala skulden var 5 800 miljarder dollar i slutet av 2008. Om nuvarande trender håller i sig är summan dubbelt så stor redan år 2012. Kan skulden bli så stor att politikerna - som på 1970-talet - frestas att försöka inflatera bort den? Om detta vet vi ingenting. Klart är emellertid att fortsatt låga långräntor kräver att regeringar och centralbanker på något övertygande sätt lyckas göra troligt att de är beredda att strama åt ekonomin igen vid lämpligt tillfälle (en så kallad exit-strategi).

HITTILLS ÄR DE FLESTA BEDÖMARE ense om att högre styrräntor och minskade statsutgifter får vänta ett bra tag. En för tidig "exit" skulle kunna knäcka den spirande återhämtningen. Den kanadensiska analysfirman Bank Credit Analyst tar som avskräckande exempel utvecklingen 1936-1937. Då stramade USA:s centralbank åt banklikviditeten och strax därefter löpte flera federala stimulansprogram ut. Budgetunderskottet krympte snabbt från 5 procent av BNP till 1 procent. Banksystemet var emellertid alltför svagt och konjunkturen alltför bräcklig. En ny nedgångsfas inleddes, som tog slut först i och med nationens inträde i andra världskriget 1941.

Mot den här bakgrunden är det troligt att åtstramningarna i länder som USA och Storbritannien lär inledas först i slutet av 2010. Just amerikanerna och britterna tvangs göra de största hjälpinsatserna eftersom de hade de mest problemtyngda bankerna.

Resultatet blir en skenande statsskuld och årliga budgetunderskott på 12-13 procent av BNP. Handelsbankens chefekonom Jan Häggström konstaterar att det var på de nivåerna Sverige befann sig under krisen i början av 1990-talet. De utgiftsnedskärningar och skattehöjningar som krävdes under 1995-1996 för att stabilisera läget innebar att återhämtningen blev både svag och långsam.

- Allt tyder på att vi kommer att få se ett likartat förlopp i USA och Storbritannien som vi hade i Sverige då. Exitstrategin kommer att medföra rätt stora skattehöjningar framåt 2011-2012, och det håller nere konsumtionen. Något sådant behövs inte i Sverige, tack vare att vi gick in i krisen med starka statsfinanser, säger Häggström.

Internationella valutafonden spådde i våras att Sverige skulle komma ur krisen senare än de flesta jämförbara nationer. Skälet skulle vara vårt stora beroende av utrikeshandeln. Men nu tyder det mesta på att det sambandet inte håller. Ett tecken på det är Tysklands snabba återhämtning. Enligt Ifo-institutet i München har orderstockarnas värde ökat med 10 procent sedan årsskiftet.

En annan mycket exportberoende ekonomi, Sydkorea, har i stort sett kommit tillbaka till samma aktivitetsnivå som före nedgången. Gemensamma nämnare för dessa länder är att statsfinanserna är i hyggligt skick, exporten till Asien stor och att bankkriserna inte kräver några monumentala insatser liknande de amerikanska och brittiska. Insatsernas storlek framgår av att det numera statskontrollerade Royal Bank of Scotlands balansräkning är större än hela Storbritanniens BNP. När de statliga stödlånen så småningom ska betalas krävs skatteskärpningar och sänkta offentliga utgifter, vilket kostar på i termer av lägre framtida tillväxt.

ÄNDÅ TYDER MYCKET PÅ att det inte främst är en starkare exportåterhämtning som kommer att dra Sverige ur krisen. I stället är det tjänstenäringarna. Där ser bilden mycket ljusare ut, något som märks i den intensiva kommersen och i det sjudande utelivet i storstäder och universitetsorter. I Lund, som vuxit snabbt de senaste decennierna och numera har 107 000 invånare, uppstår i dag bilköer vid utfarterna vid arbetsdagens slut. Ett exempel på stryktåligheten i näringslivet är att Sony Ericsson nyligen dragit tillbaka varslen av hundratals av sina 3 000 anställda.

- Tjänstesektorn var sist in i lågkonjunkturen men är ändå först ur den. Vi ser en fortsatt återhämtning under andra halvåret, säger Lena Hagman, chefekonom på arbetsgivarorganet Almega.

Almegas så kallade tjänsteindikator indikerar tillväxten, sysselsättningen och prisutvecklingen i branscher som konsulter, arkitekter, advokatfirmor, hotell och restaurang och livsmedelshandel. Utvecklingen går mot ökad aktivitet under tredje kvartalet i år. Produktionsökningen mellan andra och tredje kvartalet väntas bli betydligt starkare än mellan de närmast föregående kvartalen.

- Tillväxten lägger in en högre växel, säger Lena Hagman.

Utvecklingen för tjänstenäringarna handlar inte bara om förväntningar utan mäts också i SCB:s nationalräkenskaper. Förädlingsvärdet för tjänsteproducenter kulminerade i början av 2008 på 300 miljarder kronor. Ett år senare hade detta gått ned en del till strax under 290 miljarder, för att sedan stabilisera sig. För varuproduktionen var fallet under samma tid mycket brantare, från knappa 200 miljarder till 165 miljarder.

SKEENDET FÖRVÅNAR. Generellt har det varit regel i Sverige att en expansiv industri också fött en blomstrande tjänstesektor och vice versa. Det sambandet fanns under högkonjunkturerna i mitten av 1980-talet, i slutet av 1990-talet och åren 2005-2008. Likadant var det i nedgångsperioder. När ekonomin inledde sin nedgångsfas strax efter millennieskiftet, ledd av telekom- och it-sektorn, spillde det mycket snabbt över på tjänstebranscher som finans och konsultverksamhet.

Men nu ser det annorlunda ut. Hur kan vi förklara skillnaden i livsvillkor mellan tillverkande och tjänsteproducerande sektor? Orsakssambanden är inte enkla. Men så vitt vi kan se finns minst ett halvdussin orsaker.

En är att industrin denna gång skar ned så snabbt. Av de 96 000 personer som varslades om uppsägning 2008 jobbade hela 51 procent i varuproducerande företag. Det är en dramatisk överrepresentation med tanke på att industrin svarar för mindre än 20 procent av sysselsättningen i landet.

- En förklaring är att industrin lärt sig att parera fallande intäkter mycket snabbare än tidigare. Fler är tillfälligt anställda. Bolagen köper in personal från bemanningsföretag för att klara arbetstoppar, säger fackförbundet Unionens chefekonom Daniel Lind.

En annan faktor är att en så stor del av den svenska industrin levererar investeringsvaror - inte minst sådana som används för att bygga städer, järnvägar och mobilnät i tillväxtekonomier. När efterfrågan i omvärlden störtdök i vintras ledde det till stora försäljningsfall för tunga fordon, maskiner, stål med mera. Svensk export beräknas minska med 12-13 procent under 2009. Den danska exporten är inte lika konjunkturberoende på grund av hög andel livsmedel och läkemedel. Det bidrar till att grannlandet får en långt mindre minskning i exporten (bara 7-8 procent enligt SEB:s ekonomer).

ORSAK NUMMER TRE är det stora penningflödet till hushållen. Daniel Lind påminner om att även om 300 000 svenskar går arbetslösa så är det 4,3 miljoner som har jobb. Nollränta och jobbavdrag ger starkt ökande realinkomster, något som bland annat har märkts i starka detaljhandelssiffror under juli. Enligt SCB beräknas de svenska hushållens inkomster öka med cirka 1,5 procent i år - mer än en halvering från fjolårets 3,6 procent men ändå riktigt bra med tanke på nedgången i världskonjunkturen. En stor del av de pengarna sätts av i ökat sparande och kommer inte ut i ekonomin i form av konsumtion. Ändå har inkomstlyftet betydelse. Människor med pengar på banken vågar till exempel köpa en ny bostad. Resultatet blir att de tjänsteföretag som säljer direkt eller indirekt till hushållen får en god utveckling.

En fjärde förklaring till stabiliteten är att statens och Riksbankens räddningsinsatser i så hög grad riktats till en central del av de kvalificerade tjänstenäringarna. Det handlar förstås om finanssektorn, vars samlade förädlingsvärde är i paritet med byggbranschens.

- En orsak till att tjänsterna hittills inte drabbats lika hårt av krisen är att många kvalificerade tjänsteföretag har offentlig sektor och finansiella företag som kunder. Det är delar av ekonomin som i högre grad har skyddats av staten via garantier och bidrag. Det kan jämföras med industrin där marknadsmekanismerna mer fått råda, säger Staffan Larsson, avdelningschef på myndigheten Tillväxtanalys.

Den femte orsaken har också att göra med statsfinansernas goda skick. Stat och kommun är stora arbetsgivare och har inte, som i början av 1990-talet, behövt varsla tiotusentals anställda.

Den sjätte orsaken kan vara den viktigaste. Nämligen att många företag, organisationer och myndigheter rationaliserat verksamheten så hårt att de, för att över huvud taget kunna fungera, måste köpa så kallade företagstjänster inom it, finans, juridik, design, teknikrådgivning och bemanning samt även i viss utsträckning även vård och utbildning. Det gäller både löpande insatser i form av outsourcingavtal och traditionell uppdragsverksamhet.

LÖNSAMHETEN PÅ AVANCERADE TJÄNSTER är god i Sverige. Enligt siffror från KPMG är overheadkostnaderna i sådan verksamhet 10-20 procent lägre här än i Europa generellt. Produktionen är lönsam och har goda marginaler. Det innebär sannolikt att bolagen har resurser att behålla kvalificerad personal även om beläggningsgraden är lägre än under 2007-2008. Skälet är att man behöver de anställda för att klara ett uppsving när detta väl kommer. Det här fenomenet, som nationalekonomerna kallar "labour hoarding" (hamstring av arbetskraft), är numera sällsynt i industrin medan det alltså är vanligt i tjänstesektorn.

Även dessa företag drog förstås ned på personalen under vinterns krismånader. Arbetsmarknadsstatistiken visar att kategorin kvalificerade företagstjänster (konsulter, finansfirmor och andra specialiserade nischföretag) registrerade 3 989 varsel i december 2008. Det var en rejäl ökning och motsvarade hela 22 procent av samtliga varsel i landet under den månaden.

Men det var inte inledningen till en djup nedgång. Det var botten. Sedan dess har läget gradvis förbättrats. I juli 2009 var varslen inom företagstjänster nere i blygsamma 700.

- Företagstjänster efterfrågas inte alls bara av industrin. De är kunskapsintensiva och väger allt tyngre i ekonomin, oavsett konjunktur, säger Lena Hagman på Almega.

I detta ligger också en tröst och en uppmuntran för de hundratals anställda på Telenor i Karlskrona som senare i höst får söka sig ut på arbetsmarknaden. Deras utgångsläge är sannolikt bra mycket bättre än för bilarbetarna i Olofström.