"Oh, what’s going on? What’s going on…”

En ung tjej sjunger Marvin Gayes klassiska låt från 1971, ackompanjerad av två skolkamrater. Platsen är Vittragymnasiet mitt i Stockholmsförorten Sicklas butiksgytter. De tre ungdomarna är inlånade från musikgymnasiet Rytmus. Men publiken består inte av andra gymnasister utan av män och kvinnor i mörka kostymer som har rast under skolkoncernen Academedias kapitalmarknadsdag.

För att arrangeras av ett bolag med ett marknadsvärde strax över miljarden är evenemanget välbesökt. Skolan är en glödhet bransch. I ett normalstort klassrum trängs representanter för ­finansmarknaden, storkapitalet och me­diekåren med fackrepresentanter och konkurrenter.

Med en vänlig framtoning och en småländska kryddad av en touch östgötska framstår Academedias vd Marcus Strömberg som en blandning av predikant och lärare där han står framme vid tavlan (i själva verket är han civilingenjör i teknisk fysik). Under 2000-talet har hans koncern svalt en lång rad andra skolföretag. I dag är Academedia störst.

– Vi tror inte att det här är slutet på en resa, utan början på något som blir ännu bättre och ännu större, säger han.

Tanken med det svenska systemet är att eleven ska få en likvärdig utbildning – oavsett var i landet hon bor och om skolan är fristående eller kommunal. De fristående skolorna ska få samma ersättning per elev som kommunerna avsätter till sina egna skolor. I fjol hade grundskolan strax över 900?000 elever. Gymnasieskolan knappt 400?000.

Totalt kostade detta utbildningssystem 109 miljarder kronor (förskolan och särskolan oräknade). Allt enligt preliminär statistik från Skolverket. Av denna summa gick 13 miljarder kronor till friskolor. Och drygt var fjärde friskolekrona betalades ut till någon av de fyra dominerande koncernerna. I princip allt är skattepengar, terminsavgifter är numera ett obefintligt fenomen i Sverige.

Men marknadsandelen är inget man skryter om på Academedias kapitalmarknadsdag. Tvärtom framhåller Marcus Strömberg hur obetydligt bolaget är i förhållande till den totala utbildningssektorn i Sverige, bara någon procent.

– Vi beskrivs ofta som stora koncerner. Men vi är faktiskt ganska små.

Det är ett sätt att se på saken. Men faktum är att Academedia är marknadsledare i en bransch som riskerar att bli ett oligopol. Och det har gått fort.

***

Tyst i privatskoleklassen
Det var en udda procession som hade samlats utanför centralstationen i Stockholm den 6 mars 1984. Trehundra ungdomar, alla elever på Sigrid Rudebecks gymnasium, hade åkt tåg från Göteborg till huvudstaden för att protestera mot skolans nedläggning. Men det hela liknade mer ett begravningståg än en demonstration. Eleverna representerade nämligen en döende skolform: privatskolan. Sigrid Rudebecks var då ett av endast sex kvarvarande gymnasier av det slag vi numera kallar friskola: privatägd och offentligfinansierad.

Till ljudet av en ensam trumslagare marscherade de till utbildningsdepartementet på Mynttorget, där en skrivelse till statsrådet Lena Hjelm-Wallén överlämnades.

Visserligen hade eleverna från den mer än hundra år gamla skolan några av Sveriges högsta avgångsbetyg. Men skolan hade också en terminsavgift på ett par tusenlappar. Nu ville den socialdemokratiska regeringen dra in bidragen till Sigrid Rudebecks eftersom gymnasiet inte tillgodosåg ”ett behov ur samhällets synvinkel”, som det stod i propositionen klubbad den 23 februari 1984. Samma år infördes även ”Lex Pysslingen” som förbjöd statsbidrag till daghem som drevs i vinstsyfte.

Evert Rehnberg tillträdde som rektor för Rudebecks 1985 och ägnade en stor del av åttiotalet åt att fajtas för rätten att driva friskolor i Sverige. Lena Hjelm-Walléns efterträdare Lennart Bodström blev snabbt huvudfiende.

– Jag satt bland annat i tv, i ”Heta Stolen” med Siewert Öholm, och debatterade mot den där träbocken Bodström, säger Evert Rehnberg, i dag pensionär.

–?Terminsavgifter var som ett rött skynke för honom.

Rudebecks lades aldrig ned, inte heller Pysslingen. Pendeln hade svängt så långt det gick åt vänster. Därifrån kunde den svenska skolpolitiken bara röra sig åt ett håll.

Det visade sig att de regerande Socialdemokraterna inte alls var eniga i frågan om friskolorna. Särskilt tydligt blev det när kommunalrådet från Katrineholm tillträdde som skolminister våren 1989. Tillsammans med rektorerna på Franska skolan i Stockholm, Samskolan i Göteborg samt internaten i Gränna, Lundsberg och Sigtuna besökte Evert Rehnberg den i rikspolitiken helt färske Göran Persson.

–?Jaha, vad tycker du om privatskolor, då? frågade vi lite nervöst. Han svarade: ”Ni är ett viktigt komplement till kommunala skolan”. Jag tappade hakan, det var en sådan total omsvängning, säger Evert Rehnberg, som hävdar att det tveklöst var Göran Persson som lade grunden till dagens system.

Göran Persson flyttade ansvaret för skolan till kommunerna. Han lade ned den byråkratiska mastodonten Skol­överstyrelsen och inledde en omfattande avreglering. Stafettpinnen togs senare över av regeringen Bildt med den moderata skolministern Beatrice Ask. År 1992 drev hon igenom friskolereformen, i princip det system vi har i dag. Tanken var att entusiastiska lärare och föräldrar skulle ta över nedläggningshotade skolor. Låt hundra blommor blomma, för att citera Mao Zedong.

Tio år senare hade de fem största skolkoncernerna 14 000 elever.

– Det var nog ingen som såg koncerner framför sig. Diskussionen handlade om att det skulle finnas alternativ till den kommunala skolan, sade Beatrice Ask i Dagens Nyheter 2003.

Men konsolideringen hade då bara börjat. I dag har de fyra största skolkoncernerna tillsammans 50?000 elever. Tjugofem år har gått sedan demonstrationen på Mynttorget. Sverige har i dag ett unikt system, där var femte gymnasielev går i en offentligt finansierad friskola. Överklasstämpeln är borta, skolan är big business.

Fyra dominerande koncernerna – JBO, Kunskapsskolan, Academedia och Pysslingen – kontrollerar nu 20 procent av marknaden för fristående grundskolor, 30 procent av den fristående gymnasieskolan. Inget tyder på tendensen är på väg att vända. Tvärtom. Strategin är att ta marknadsandelar.

***

Hundra blommor blir fyra koncerner
Lennart Bodström anade knappast att hans son skulle bli justitieminister. Men om han på 1980-talet fått veta att sonen ett par decennier senare skulle sitta i styrelsen för friskolekoncernen Pysslingen, ägt av ett riskkapitalbolag, då hade han nog verkligen höjt på sina buskiga ögonbryn.

Den 15 juli i år offentliggjorde Köpenhamnsbaserade Polaris Equity att skolkoncernen Pysslingen nu var en del av riskkapitalbolagets tredje fond. Med tanke på den ofta högljudda och ideologiskt drivna debatten kring vinstdrivande skolor hade affären kunnat bli förstasidesstoff. Inte minst med tanke på Pysslingens historia. Men det blev ingen uppmärksamhet alls. Inte en rad. Kanske för att det svenska folket befann sig i sin djupaste sommardvala. Kanske för att skolreportrar sällan bevakar vad som händer i riskkapitalbranschen.

Ansvarig partner på Polaris är svensken Jan Dahlqvist. Han är mycket nöjd med förvärvet och håller som bäst på med att sätta samman en styrelse när han talar med Affärsvärlden. Ordförande blir Thomas Berglund, före detta vd för Securitas.

– Thomas skämtar om att han har haft 26 års semester från Pysslingen. Han var ju faktiskt med och grundade bolaget år 1983.

Thomas Berglund arbetade på den tiden för SAF-kontrollerade Svenska Managementgruppen och Pysslingen blev som sagt en del av åttiotalets hårda privatiseringsdebatt.

Även S-riksdagsmannen och förre justitieministern Thomas Bodström är på väg in i styrelsen, avslöjar Jan Dahlqvist. Alltså Lennart Bodströms son.

– Han är helt inställd på styrelseuppdraget och har tackat ja. Han har fyra barn som går i Pysslingens skolor och är väldigt engagerad i verksamheten, säger Jan Dahlqvist

Det gulliga namnet till trots är Pysslingen numera ett av Sveriges största skolföretag. Regeringen Palme försökte år 1984 stoppa bolaget från att verka med Lex Pysslingen. Tjugofem år senare driver Pysslingen-koncernen 61 förskolor och 20 grundskolor med över 10?000 elever. I år väntas omsättningen för första gången spränga miljardvallen.

Säljarna är inte heller direkt några finansiella duvungar. Pysslingen ägdes länge av Praktikertjänst. År 2004 såldes bolaget till sex privatpersoner. En av dem är reklamentreprenören Michael Storåkers. En annan är finansmannen och konstsamlaren Gerard De Geer. Transaktionssumman vill inte Dahlqvist uppge, inte heller exakt hur stor andel Polaris köper, mer än att det handlar om en majoritet.

Polaris Equity har de senaste åren intresserat sig för företag som verkar inom den privatiserade offentliga sektorn. Exempelvis köpte Polaris för två år sedan Frösunda, ett bolag som arbetar med assistans åt funktionshindrade och som också har sin bas Praktikertjänst.

Pysslingen såldes via en sluten företagsauktion i Enskildas regi (för övrigt den investmentbank som Gerard De Geer grundade i början på 1980-talet).

– Det var väldigt stor konkurrens om bolaget. Utan att veta skulle jag gissa att både industriella och finansiella intressenter var med och bjöd, säger Jan Dahlqvist.

Jan Dahlqvist säger att Polaris vill utveckla Pysslingen genom att höja kvaliteten ytterligare och fortsätta partnerskapet med kommunerna. Tillväxten ska i första hand ske organiskt, om än med ett öga för nya möjligheter.

Pysslingen är den andra stora riskkapitalaffären i den svenska skolan på mindre än ett år. John Bauer-gymnasierna är ett snäpp större mätt i omsättning. Bolaget bildades 1982 av Jönköpingsföretagaren Rune Tedfors och JBO (som bolaget kallas i dag) har numera över 10 000 elever. I fjol såldes koncernen till det danska private equity-bolaget Axcels tredje fond. Betydelsen av att det var just ett danskt riskkapitalbolag kanske inte ska överdrivas. Precis som med Pysslingen var det en svensk partner som låg bakom affären, Sverigechefen Vilhelm Sundström.

Han berättar för Affärsvärlden att planen är att växa både genom att bygga ut befintliga skolor, öppna några nya och genom köp. Vilhelm Sundström betonar, liksom i princip alla ägare Affärsvärlden talar med, vikten av hög kvalitet och att ligga i den pedagogiska frontlinjen. Faktorer han ser som avgörande konkurrensfördelar.

– Vi hade aldrig gett oss in i den här branschen om det fanns en konflikt mellan kvalitet och affärsmodellen. Det är faktiskt tvärtom.

JBO-affären väckte, till skillnad från Pysslingen-transaktionen, åtminstone ett minimalt intresse i svenska medier. Malmötidningen Sydsvenskan skrev en kort artikel och två månader senare även nyhetsbyrån TT.

På mindre än ett år har alltså två av Sveriges fyra största friskolekoncerner flyttat till riskkapitalbolagens portföljer. Orsaken är inte svår att förstå. Verksamheten är konjunkturokänslig och förutsägbar. Kapitalbindningen är minimal (skolorna får pengar i förskott av kommunerna varje månad). När börsnoterade (och därmed mer transparenta) Academedia startar ett nytt gymnasium räknar bolaget med att gå jämnt upp redan år två. År tre ger skolan ett positivt resultat. Det finns inget som talar för att de andra koncernerna skulle ha sämre förutsättningar.

Men det finns en annan intressant aspekt på Pysslingen-affären. Förvärvet innebär att alla fyra dominerande skolkoncerner nu definitivt tagit klivet in i storfinansen. Det gäller givetvis Pysslingen och JBO, men även konkurrenterna Kunskapsskolan och Academedia.

Gymnasie- och grundskolekoncernen Kunskapsskolan omsatte 650 miljoner kronor det senaste räkenskapsåret och har 10?000 elever. Det ägs till 30 procent av Wallenbergsfärens börsnoterade investmentbolag Investor. Resten av aktierna kontrolleras av pr-bolaget Kreabs grundare Peje Emilsson, också han en av familjen Wallenbergs förtrogna.

Investor gick in i Kunskapsskolan redan år 2002, då som en riskkapitalinvestering. För två år sedan klassades Kunskapsskolan om till en operativ investering. Investors kommunikations­direktör Oscar Stege Unger använder till och med ordet evighetsperspektiv. Det betyder naturligtvis inte att bolaget ska ägas för evigt. Men det hanteras som om så vore fallet.

– Vi har nu varit med i sju av tio år. Kunskapsskolan är ett intressant kunskapsföretag med god tillväxt som Investor kan hjälpa att expandera utomlands, säger han.

Också i Academedia har storkapitalet stärkt sina ställningar. Skolentreprenören Josef Elias, som tidigare var näst störst, sålde under augusti hälften av sitt ägande och sjönk ned till en femteplats på ägarlistan. I stället har finansiella aktörer som Lannebo Fonder, Robur och Länsförsäkringar klivit upp. Ensam huvudägare i Academedia är numera familjen Tigerschiölds börsnoterade investmentbolag Skanditek.

I höstas slogs Academedia samman med tidigare storägaren Bures skolbolag Anew Learning. Affären renodlade koncernens karaktär av friskolespecialist och lyfte börsvärdet över miljarden. Det sammanslagna bolaget omsatte i fjol 1,7 miljarder kronor (vilket även inkluderar vuxen- och företagsutbildning). Koncernen har i dag mer än 20?000 elever inom grundskola och gymnasium.

Patrik Tigerschiöld framhåller betydelsen av att vara långsiktig i skolbranschen.

– Vi har hållit på med utbildningsföretag sedan jag var så här gammal, säger han och håller upp handen en meter i luften.

– Att bygga en bra skola tar lång tid. Man måste vara långsiktig i sitt engagemang. Så är det med alla tjänsteföretag, men kanske ännu mer inom skolan.

Han har naturligtvis rätt. Få fenomen är så medialt påpassade som skolor. För att inte tala om myndigheternas övervakning. En skandal är förödande för en verksamhet som kräver gott rykte för att locka elever. Det gör att det finns ett naturligt tak för vinstmarginalen. Det går inte att pressa ut obegränsat med pengar ur en skola utan att kvaliteten försämras. Och som i andra lågmarginalbranscher blir volym viktigt. Går det att pressa kostnader med stora upphandlingar och gemensamma inköp är chansen större att vinstmarginalen är både god och långsiktigt hållbar.

Flera ägare framhåller också att storleken i sig gör att pedagogiska innovationer kan tillämpas på en hel koncern om de visat sig fungera väl i en av skolorna. Stora koncerner kan också kostnadseffektivt utveckla internetstödd undervisning, något som väntas växa kraftigt de kommande åren.

Men det finns också en annan fördel med storleken. Finansiella muskler behövs för att hålla ut, till och med att expandera, när tiderna är dåliga och elevunderlaget sjunker. Som nu.

***

Den mörknande framtid är vår
I Sverige handlar numera debatten om friskolor för det mesta om ifall det är rätt eller fel att driva skolor i vinstsyfte. Ska ägare till friskolor få lov att plocka ut överskotten i form av utdelning? Ska S-kongressen i oktober rösta för eller emot förbud för vinstdrivande offentligfinansierade friskolor? Ska det bli differentierad skolpeng där exempelvis kurator och skolbibliotek ger högre tilldelning?

Ägarna rycker på axlarna åt den debatten. Den krassa omvärldsanalysen är att den politiska risken är liten – oavsett vem som vinner valet. Ingen regering vågar förbjuda vinstdrivande skolkoncerner med tiotusentals elever, som för det mesta är rätt så nöjda. De vinstdrivande skolorna har blivit en etablerad del av samhället, utvecklingen går inte att vända, resonerar branschen.

Lars Hallström är analytiker på Handelsbanken, där han bland annat bevakar Academedia.

–??Socialdemokraterna är kanske mer sugna på en differentierad skolpeng. Men det är sannolikt bra för Academedia och de andra koncernerna. De har styrka nog att upphandla kuratorer, skolsköterskor och bibliotek på ett effektivt sätt. Så länge det inte blir vinstbegränsning utan bara högre kvalitetskrav förlorar inte de stora koncernerna på ett regeringsskifte. Paradoxalt nog kan det vara tvärtom, säger han.

Parallellen till vård- och omsorgssektorn är uppenbar. Det var inte så många år sedan vinstdrivande vård var högkontroversiellt. Ska det verkligen vara tillåtet att tjäna pengar på sjuka människor och göra vinster på skattepengar? Numera är de elva största vårdaktörerna i Norden ägda av private equity-fonder. I dag är det få som orkar bli upprörda över att akutsjukhuset S:t Göran i Stockholm kontrolleras av Robert Andreens Nordic Capital.

Skolan är fyra fem år efter i den utvecklingen. En förklaring är att vård och omsorg har naturligt större plattformar, med stora enheter och upphandlingar värda hundratals miljoner.

– Det tar mycket längre tid att bygga upp en sådan stor plattform inom skolan och förskolan och därmed få upp så stora volymer att vi private equity-aktörer är intresserade. Särskilt marknaden för förskolor är väldigt fragmenterad. Varje enhet kan ta emot så få elever, säger Jan Dahlqvist på Polaris.

Om den politiska risken är låg finns det ett annat, högst konkret hot mot branschen. Kundunderlaget viker.

När Polaris i somras köpte Pysslingen var den demografiska utvecklingen en faktor. Koncernen är helt fokuserad på förskola och grundskola, en sektor där elevkullarna snart väntas växa efter en lång nedgång.

Däremot var inte Polaris budgivare när gymnasiespecialisten JBO såldes. I gymnasiesektorn är läget det motsatta. De närmaste sju åren minskar antalet gymnasister i Sverige: från dagens 380 000 till 280 000 elever 2016, enligt Skolverkets prognoser.

– De närmaste tre fyra åren blir ett test för skolmarknaden. Men de fristående skolkoncernerna har visat sig duktiga på att marknadsföra sig själva, säger Anders Fredriksson, doktorand på Göteborgs universitet där han forskar kring friskolekoncernerna.

Eftersom terminsavgifter är förbjudna i Sverige och priset per elev regleras av kommun och stat betyder minskade kullar automatiskt minskad totalomsättning på marknaden. Hundra tusen elever är detsamma som 8,5 miljarder potentiella intäktskronor för skolkoncernerna.

Resultatet blir stenhård konkurrens om gymnasieeleverna. De stora friskolekoncernerna kommer i allt hög­re utsträckning att konkurrera med varandra. Men de som ligger illa är snarare enskilda skolor och koncerner med bara några få enheter. Även kommunerna hamnar i en svår sits när elevkullarna krymper. De måste tillhandahålla undervisning enligt lagen – även om friskolorna snor en allt större del av eleverna. Friskoleföretagen måste visserligen ta emot alla behöriga elever, men startar självklart inte verksamheter i områden som upplevs som ofördelaktiga. Kommunerna har inte den möjligheten.

Marknadsledaren Academedias vd Marcus Strömberg tror inte att det blir någon utslagning hos ”kvalitetsaktörerna”, som han uttrycker sig. Och själv räknar han med att öppna 10–15 nya skolor varje år, mestadels gymnasier.

– Att vi har 10 procent av gymnasie­eleverna ett antal år in i framtiden är inte orimligt. 10 procent är ingen utmanande marknadsandel för en ledande aktör när man tänker på saken. Egentligen är det ganska lite, säger han när han träffar Affärsvärlden.

Normalt skulle framgångsrika företag blicka utanför landets gränser när marknaden krymper. Men det är inte fullt så lätt med skolan. Det finns visserligen gott om länder som tillåter friskolor finansierade av skattepengar. Men den svenska modellen är unik. Tillsammans med några delstater i USA är Sverige ensamt om att tillåta vinstdrivande offentligfinansierade friskolor på grundskole- och gymnasienivå.

Det saknas naturligtvis inte vinstdrivande utbildningsbolag i USA – tvärtom. Den största börsnoterade skolkoncernen heter Apollo Group, grundad 1973. Marknadsvärdet är i skrivande stund 10 miljarder dollar, i runda slängar 70 gånger mer än Academedia.

Men de stora amerikanska koncernerna tjänar storkovan på vuxenutbildning, högskolor och universitet, snarare än på elementary schools och high schools, motsvarigheten till grund- och gymnasieskola. Ovan nämnda Apollo äger exempelvis University of Phoenix, en läroanstalt verksam i 40 av USA:s delstater och med nära en halv miljon studenter. Universitetet har också etablerat sig utomlands och finns exempelvis i Nederländerna.

Apollos verksamhet inom det vi i Sverige kallar grundskola och gymnasium är däremot färsk och begränsad. Nyinförskaffade dotterbolaget Insight Schools driver internetbaserade high schools, men är en marginalföreteelse.

Det bolag som arbetar mest likt de fyra svenska storkoncernerna heter Edison Learning. Bolaget är grundat 1992 och driver offentligfinansierade skolor i vinstsyfte. De storstilade expansionsplanerna under it-boomen ledde till att Edison växte för snabbt. I början på 2000-talet fick bolaget problem med kvaliteten och följaktligen dåligt rykte. Koncernen driver numera 120 skolor.

Utländska förebilder saknas alltså nästan helt. De få som finns avskräcker delvis.

– Det har visat sig svårt att klämma ut höga vinster ur skolväsendet. Även i länder med en stor andel elever i renodlat privatfinansierade skolor är det mycket ovanligt att de drivs av vinstdrivande intressen, säger Anders Fredriksson på Göteborgs universitet.

Det hindrar inte att de svenska koncernerna nu trevande försöker nå utanför landets gränser med sin affärsmodell.

Den förra ägaren till John Bauer hade planer för Norge, men det äventyret slutade i västgötaklimax när regeringen Stoltenberg förbjöd friskolor som inte var motiverade av religiösa skäl eller hade en särskild pedagogisk inriktning (ungefär samma tanke som Lena Hjelm-Wallén hade 1984).

Wallenbergarnas Kunskapsskolan har tagit ett kliv mot Storbritannien och gjorde i vintras en deal med dåvarande skolministern Jim Knight. Från nästa höst ska två skolor i Londonområdet drivas med Kunskapsskolans pedagogiska koncept. Men någon intäktsmodell likt det svenska voucher-systemet är det ännu inte tal om. Investors Oscar Stege Unger:

– Globalt finns ett enormt intresse för en bättre skola och dessutom för att använda samhällets resurser effektivare. Lyckas vi exportera den svenska modellen med friskolor är det jätteintressant. Vi på Investor har tidigare lyckats väl med att hjälpa svenska företag att etablera sig utanför Sverige. Även när det är svårt.

Academedia däremot väljer att avvakta. Vd Marcus Strömberg säger att han följer utvecklingen noga, men fortsätter att fokusera på att växa i Sverige. Samma resonemang för Vilhelm Sundström på Axcel.

Kanske är det inte så konstigt. Fortfarande går ju 90 procent av grundskoleeleverna och 80 procent av gymnasieeleverna i Sverige i kommunala skolor. Flera hundra fristående skolor ägs fortfarande av små och ofta svaga aktörer. Det saknas knappast möjligheter här hemma.