Flygbolaget SAS lever på lånad tid. Det framgår med all önskvärd tydlighet av beskedet på tisdagen, att bolaget behöver ytterligare fem miljarder kronor från sina ägare för att stoppa i de svarta hål som uppstår i den dagliga verksamheten.

Bokslutsrapporten är återupprepning av tidigare besked. Allt färre väljer att flyga SAS, besparingsåtgärderna drar ut på tiden och intäkter faller i samma takt som förlusterna ökar. Resultatet under fjolårets fjärde kvartal, som var tänkt att utgöra en vändpunkt slutade på ett minus på en och en halv miljard kronor. För hela fjolåret var förlusten rekordhöga 3,4 miljarder kronor.

Vad ska vända bolaget?

Företagsledningen med vd Mats Jansson för sin del föreslår mer av samma medicin. Hårdare besparingar (Vilket kan översättas med sämre villkor för både resenärer och personal). Det betyder i praktiken nya problem i förhandlingar med de anställda. Principen har varit, fram till nu, att lönesänkningar inte accepteras.

Grundproblemen kommer Mats Jansson tyvärr inte åt med den här taktiken – något som talar för att den som öser in pengar i SAS nya emission enbart gör det av arbetsmarknadspolitiska, eller möjligen regionalpolitiska, skäl.

De avgörande problemen är välkända:

• SAS har högre kostnader än de nya lågbudgetflygbolagen

• Bolaget har en komplicerad ägarstruktur med tre stater som huvudägare.

• Flygplanen är åldriga och behöver bytas ut.

• Miljöaspekter gör det allt dyrare att flyga. Bränslekostnaderna ökar hela tiden.

• Finanskrisen gör att marknaden viker.

Inga av de här problemen finner någon lösning med att SAS fortsätter på den inslagna rutten. Företaget sitter i en rävsax som det inte kommer ur på egen hand. SAS-ledningen behöver göra mer dramatiska åtgärder.

Nästa naturliga steg, när de nu aviserade fem miljarderna är förbrukade, blir en styckning av SAS.