Vad har shejk Mansour bin Zayed al-Nahyan från Förenade Arab­emiraten och den indiske stålmagnaten Lakshmi Niwas Mittal gemensamt med den ryske oligarken Roman Abramovitj, den före detta italienska premiärministern tillika mediemogulen Silvio Berlusconi och svensk-amerikanen Hugo Stenbeck?

Förutom att de allesammans sitter på ansenliga privata förmögenheter har de också ett passionerat förhållande till sport – en passion som de investerar stora summor i. För Hugo Stenbecks vidkommande handlar det i första hand om segling och ishockey. De övriga sätter fotbollen i främsta rummet.

Shejk Mansour och Abramovitj har båda köpt in sig i engelska toppklubbar medan Berlusconi äger den italienska storklubben Milan. Mittal gick in som delägare i Queen Park Rangers år 2007 år och nu är laget tillbaka i högsta divisionen – Premier League – för första gången på 15 år.

När de investerar rör det sig om stora belopp. Roman Abramovitj har enligt tidningen The Sun köpt spelare för 7,3 miljarder kronor till fotbollslaget Chelsea. Totalt har han plöjt ned över 20 miljarder kronor i klubben, enligt Yahoo Sports. I maj i år nådda Abramovitj sina drömmars mål, när Chelsea tog hem segern i Champions League.

Även icke-miljardärer kan förstås investera i sport. Ett sätt är att köpa aktier i noterade klubbar, idrottsarenor eller evenemang. I Sverige handlas AIK på NGM, och i övriga Europa finns ytter­ligare 20 fotbollsklubbar på de större börserna. Men den som vill köpa aktier bör se upp. Fotbollsaktier har inte alltid hållit vad de lovat.

I samband med att Premier League etablerades i början på 1990-talet var haussen kring fotbollslag ett faktum. Det talades om sändningsrättigheter och starka varumärken och gjordes uppblåsta kalkyler över klubbarnas framtida intäkter och vinster. Fram till 1997 sattes inte mindre än 21 fotbollslag på Londonbörsen. Men hypen försvann i takt med att investerare upptäckte att prognoserna var lätt överdrivna.

– I stället för att berika aktieägare, belönade de som drev klubbarna sina anställda oproportionerligt mycket. Så medan de kassastinna fotbollsklubbarna fortsatte att ta kål på varandra genom att erbjuda spelare högre och högre ersättningar, så förstördes investeringscaset effektivt, säger David Pope, en fotbollsanalytiker på fondkommissionären Brewin Dolphin till tidningen The Telegraph.

Han citerar därefter en före detta fotbollsspelare: ”Det finns ingen anledning för en klubb att fördubbla eller trippla sina intäkter om vinsterna enkom ska gå till spelare, champagne och poker.”

I dag är bara fyra brittiska klubbar noterade och då på mindre brittiska börser. Resten har av en eller annan anledning avnoterats, ofta för att utvecklingen inte blivit som tänkt. I Sverige har AIK-aktien inte heller rosat marknaden. Den har fallit med 80 procent, sedan bolaget noterades år 2008. Aktien har fallit från tio till under två kronor. 

Ett annat sätt att investera i sin favoritsport är att ensam, eller tillsammans med andra, gå in och köpa en eller flera spelare. Spelarna kan därefter hyras ut till avsett lag. När spelaren säljs vidare får de som investerat ta del av vinsten – eller förlusten. Djurgårdens ordförande Tommy Jacobson är en av de som gjort det. Hans riskkapitalbolag Quesada var med och köpte målvakten Andreas Isaksson från Juventus och Kim Källström från BK Häcken, för totalt 20 miljoner kronor. Några år senare såldes spelarna för 25 miljoner – en vinst på fem miljoner kronor. I dag ägnar sig DIF Invest åt spelarinvesteringar i Djurgården. DIF Invest har över 1 000 aktieägare, men aktierna handlas inte på någon ­officiell börs.

Andra svenska finansmän som investerat i fotbollsspelare är fondförvaltarna och Elfsborgfansen Per Josefsson och Svante Elving på Brummer och Partners. De gick samman med ytterligare ett antal investerare och erbjud risklån på 18 miljoner kronor för spelarköp till sitt favoritlag.