En gammal grek på väg tillbaka

2012-03-20 21:00 Erik Wahlin

KRÖNIKA. Den 9 mars 2012 är ett datum att lägga på minnet. Då inleddes slutet på den grekiska krisen och ett tvivelaktigt exempel sattes.

”And as things fell apart, nobody paid much attention.” På svenska: När allt föll samman, väckte det ingen större uppmärksamhet. Så lyder en rad från popgruppen Talking Heads låt Nothing But Flowers från år 1987. Textraden är mest känd för att inleda Bret Easton Ellis nattsvarta roman American Psycho från 1991. En minst sagt brutal satir av Wall Street-kulturen under 1980-talets obligations- och aktiemarknadsboom. Citatet är dessutom en perfekt beskrivning av årets mest underrapporterade nyhet: Greklands betalningsinställelse den 9 mars.

Denna dag beslöt den mäktiga men för den breda allmänheten näst intill okända organisationen ISDA (International Swaps and Derivatives Association) att den grekiska regeringens tvångsnedskrivning av privata obligationsskulder var att betrakta som en så kallad kredithändelse. Det är ett finkänsligt uttryck för att en låntagare – frivilligt eller ofrivilligt – inte kan betala sin skuld. I detta fall rörde det sig inte om en sms-lånetyngd tonåring eller en överoptimistisk restaurangentreprenör, utan ett euroland.

Den grekiska kredithändelsen är av det minst allvarliga slaget för stats­obligationer. Det är en ”restructuring credit event”, en omstrukturering, vilket innebär att obligationsägarnas villkor blivit ”mindre gynnsamma” än när obligationen gavs ut. Ett snäpp mindre katastrofalt än full betalningsinställelse. Men det döljer inte vad som faktiskt har hänt. Grekland har misslyckats med att hålla sina löften till långivarna. Regeringen lovade att betala en fastställd ränta och att efter en viss period betala igen hela den lånade summan. Nu får långivarna nöja sig med att endast få igen en del av pengarna.

Den direkta effekten av ISDA:s beslut är att de CDS-kontrakt, som försäkrar obligationer som påverkas av regeringen Papandreous senaste tvångsåtgärder, nu utlöses. Kostnaden för ägarna till CDS:erna beräknas till cirka 22 miljarder kronor, vilket är mindre än marknadens aktörer fruktat. Kostnaden låter befriande låg. Förbifart Stockholm kostar mer. En lättnadens suck drogs på kredit- och aktiemarknaderna, som hade befarat en värre smäll.

Beslutet den 9 mars visar att de till synes otänkbara händelserna blir odramatiska om finansmarknaderna och politikerna får tid på sig att förbereda sig. En naturlig fortsättning är naturligtvis att Grekland lämnar EMU-samarbetet. Gick det här enkelt, ja, då ska väl även ett utträde gå att ordna? Och grekerna behöver desperat förbättra sin konkurrenskraft. Med en självständig drachma kan den gamla metoden återinföras: devalvering.

Greklands valuta försvagades stadigt under hela 1980- och 1990-talen. År 1980 kostade en dollar 80 drachma. När Grekland den 1 januari 2001 blev EMU:s elfte medlem kostade den åtta gånger så mycket. Växelkursen mot euron var då redan spikad: 340,75 drachma per euro. Ett och ett halvt år senare skrotades de pampiga drachmasedlarna, prydda med grekiska gudar som Apollo och Athena. För evigt, trodde vi då. Men försiktigt uttryckt har drachmans eventuella comeback blivit mer sannolik på senare tid. I en intervju med Svenska Dagbladet några dagar efter den 9 mars spådde den före detta Riksbankschefen Bengt Dennis att Grekland lämnar euron inom ett år ”om inget mirakel inträffar”. Det är svårt att inte hålla med.

Den långsiktiga betydelsen av beslutet den 9 mars är inte den i sammanhanget blygsamma kostnaden för långivarna och CDS-utgivarna. Precis som i Talking Heads-låten och Ellis roman gör alla sitt bästa för att blunda för betydelsen av att det otänkbara har hänt. Ett europeiskt land, en EMU-medlem, har ställt in betalningarna. Det har aldrig ens varit på kartan tidigare. Därmed ansluter sig det hellenska folket till den mindre förnäma klubb där Ryssland och Argentina är de mest namnkunniga medlemmarna.

Den verkliga betydelsen av ”the restructuring credit event” är att ett tvivelaktigt exempel har statuerats. Nu är vägen öppen för ett grekiskt utträde ur eurosamarbetet och för att samma öde går några av de andra PIIGS-länderna till mötes. De länder med nästan lika stora konkurrenskraftsproblem som Grekland och som med euron har fått en alldeles för stark valuta för sitt eget bästa.

När Lehman Brothers gick i konkurs den 15 september 2008 dröjde det innan händelsens dignitet stod klar. Kanske har vi nu fått ett nytt datum att komma ihåg. Den 9 mars 2012. Startdatumet för återkomsten av de sydeuropeiska skräpvalutorna: italienska lira, spanska peseta, portugisiska escudo. Plus den grekiska draken, som drachma kallades av svenska båtluffare i den grekiska övärlden.

Erik Wahlin

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet