(S)weden first

2017-04-19 22:00 Erik Hörstadius

Visst fick partivänstern några köttben att gnaga på under kongressen.

KRÖNIKA. Genom terrorattacken på Drottninggatan och den socialdemokratiska partikongressens navigerande under parollen ”Trygghet i en ny tid”, har en historisk parentes slutits om en väldigt speciell politisk period. För det tillhör inte ­vanligheterna i en demokrati, att samhället i så hög grad ”viktar ner” de egna medborgarnas intressen i ­förhållande till mindre lyckligt lottade människor i andra länder, som skedde i Sverige ungefär från 2005 års flyktingamnesti fram till flyktingkrisen år 2015.

Välfärdsstaten expanderade till att i hög grad gälla illegalt kvarstannande. Polisens kontroller för att uppspana dessa kritiserades som rasistiska (Reva-projektet). När migrationsminister Tobias Billström försökte initiera en ”volymdiskussion” blev han kölhalad. Statsministern förkunnade i valrörelsen 2014 att vi skulle öppna våra hjärtan – och att reformutrymmet var förverkat. Och det gjordes inga ålderskontroller på ensamkommande ungdomar, vilket snabbt höjde årstakten från ett tusental till som flest 35 000.

Varje anständigt samhälle måste balansera egennytta med solidaritet, både inom landet och mellan länder. Ja, faktum är att solidaritet faktiskt kan producera egennytta. I den mån den skattefinansierade välfärden minskar konflikt­ytorna och ökar riskspridningen och tryggheten i samhället, kan den vara ett plussummespel. Och ett kunskapsdrivet internationellt engagemang kan reducera konfliktrisk, revolutionära stämningar och okontrollerad migration.

Men huvudlinjen under vår tid som ”humanitär stormakt” handlade inte om pragmatisk intressebalansering enligt ovan, utan om mer storvulet prat om ”mänskliga rättigheter” och ”bevarad asylrätt”.

Förvisso byggde asylpratet på ett stort mått hyckleri, vilket bland andra folkhälsoprofessorn Hans Rosling påpekade. Genom transportörsansvar – utan visum ingen flygbiljett till Sverige – gjorde vi det utomordentligt svårt att överhuvud­taget kunna söka asyl. Först dyra pengar till flyktingsmugglare, sedan livsfarlig båtresa, sedan lång färd norrut genom Europa… Men icke desto mindre: sju av åtta partier – liksom etablerade medier – hade anammat tanken att deras uppdragsgivare inte var den konkreta människa som legalt bodde i Sverige, utan en abstrakt världsmedborgare.

Mitt Europa bygger inga murar, sa Stefan Löfven. Refugees welcome.

Nu står samme Stefan Löfven som garant för en politik baserad på det nationella intresset. Sweden first. Någon däremot? Nä, tänkte väl det. Reträtten från Reinfeldt/Sahlin-linjen är fullbordad.

10 000 fler ska anställas inom polisen. Illegalt kvarstannande ska uppspanas och utvisas. Gräns- och id-kontroll kvarstår. Reglerna för arbetskraftsinvandring blir striktare. Kriminaliteten i invandrarförorter har hamnat i fokus. Nu är det lag och ordning och reda som gäller.

Detta kommer att passa socialdemokratin utmärkt. För man kan nu falla tillbaka på grundläggande tankefigurer som jämlikhet, reglerad arbetsmarknad och en stark stat. Vad som glömdes bort under den unikt internationalistiska parentesen, var att såväl välfärdsstaten som dess demokratiska kontroll är nationella projekt.

Medborgaren får ut det han betalar in. Och det finns inget demokratiskt ansvarsutkrävande bortom nationalstaten.

Det var när socialdemokratin glömde dessa fundamenta som man hamnade i flyktingliberal armkrok med dels en skattehatande höger, dels en identitetspolitisk vänster. Men nyliberaler vill ju inget hellre än att avskaffa välfärdsstaten och fackets lönebildningsmakt, och var därför en sällsynt dålig allierad. Och vänsterglobalister må vara bra på fördelningstänkande, men deras idéer om hur välstånd skapas är i regel rätt dimmiga.

Visst fick partivänstern några köttben att gnaga på under kongressen. Som att flykting­politiken ska lättas på sikt. Men det är blott liturgi. Hårda nypor och ygemanska bekymmersrynkor är framtidsmelodin. Vad en splittrad Allians har att sätta emot detta, det står än så länge skrivet i stjärnorna.

Löfven fick chansen

Finanskrisen år 2008 blev regeringen Reinfeldts elddop. Tack vare lyckad hantering, gavs förnyat förtroende i valet 2010. Genom decemberöverenskommelsen – som ju i praktiken levt kvar – har Alliansen gett Stefan Löfven möjligheten att i sin tur adlas av att bemästra kriser. Dels flyktingkrisen hösten 2015, dels Drottninggatan. Att DÖ inte var oppositionens stoltaste ögonblick blir i efterhand allt tydligare.

Erik Hörstadius

Fler krönikor av Erik Hörstadius

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet