Fnysarna fånar sig

2012-04-03 21:00 Johan Hakelius

KRÖNIKA. Även flyktingar måste bo någonstans. Men oron bland blivande grannar till förläggningar är fullt begriplig. Att förutsätta att de är rasister är att spela dum.

Det byggs ett vandrarhem i vår källare. Seniga män med vagt kaukasiska drag hackar upp betonggolvet och bär upp resterna i hinkar, som de tömmer i en container. Beslutet togs av bostadsrättsföreningen i god demokratisk ordning.

Utan att gå in på detaljer slutade det med att de enda som röstade mot förslaget var samtliga familjer på bottenplan, alldeles ovanför det tänkta vandrar­hemmet. Och så vi. Vi bor på tredje våningen i andra änden av huset. Inte ens den mest levnadsglade vandrarhemsgäst kommer att störa oss. Vi kommer dessutom att ha nytta av den avsevärda intäkt som tillkommer föreningen. Men vi kom ändå fram till att det rimliga var att rösta såsom vi skulle ha gjort, om vi hade bott på bottenplan.

Demokratier är trevligare om man skänker sina grannar en förstående tanke.

Grannarna längst ner oroar sig inte bara för att bli störda, utan för att värdet på deras bostäder ska sjunka. Kanske är det en grundlös oro, men den är begriplig.

Vilket för oss till Vallentuna. Där har kommunen beslutat att ta emot nio ensamkommande flyktingbarn, antagligen tonårskillar. De ska placeras i en villa i Bällsta. Hotfulla brev har skickats till kommunen. Villan har vandaliserats. Till slut drog någon in en slang i villan och lät vattnet rinna. Inflyttningen har skjutits på framtiden.

Vilka som utfört sabotaget är okänt. Det kan vara ilskna Bällstabor, men det kan också vara ambulerande tjockskallar av det slag som får fladdrande näsvingar så snart någon nämner invandring.

Alla tar givetvis avstånd från vandaliseringen, men det som intresserar mig är snarare det sätt Bällsta­borna skildras på. Vanligen refereras ett par motståndare till boendet, sedan en eller två grannar som är positiva. Moraliskt avgår förstås de positiva med segern, men det finns en djupare underton: Ett halvt uttalat påstående om att något mörkt och kusligt ogripbart vilar över motståndarna.

Jag antar att det är möjligt att en förvånansvärd andel av Bällstaborna är fullblodsrasister. Eller att svenskar i allmänhet är det och att Bällsta råkar vara stället där det blir synligt. Men sådana teorier behövs inte för att begripa oron. Den är hur lätt som helst att förstå.

Det här är människor som har lånat miljoner för att köpa sitt hus. Det är deras livs investering. De tror att deras belånade hus kommer att dyka i värde med en förläggning för tonåriga flyktingar som granne. Kanske är oron obefogad, men den är begriplig. Mellan tummen och pekfingret blir bostäder mer värda om de omges av mångfald i form av exotiska restauranger och mindre värda om de omges av mångfald i form av flyktingförläggningar. Visst, man kan argumentera för att det senare är en kostnad som bör bäras med sång och glädje. Men alla som hamnar i den situationen klarar inte av att vara så solidariska. Deras oro är inte märkligare än den oro du skulle känna om Trafikverket ville bygga en motorväg utanför ditt staket. Skillnaden är att den oron inte skulle tolkas som att du ”var rädd för det okända”, eller ville gå tillbaka till häst och vagn.

Demokrati är ett tufft system. Man får nästan aldrig som man vill. Någonstans måste motorvägarna byggas. Någonstans måste ensamkommande flyktingbarn bo. Någonstans måste det till och med finnas vandrarhem. Man kan inte diktera alla yttre villkor om man bor i en tätort. Man måste acceptera demokratiska beslut.

Det man inte måste göra är att spela dum, för att kunna vara moraliskt överlägsen. Nästa gång någon fnyser åt Bällstabornas oro, fråga fnysaren detta: Om du lade bud på ett hus som var granne med en kommunal flyktingförläggning, skulle du utgå från att det höjde eller sänkte priset?

Johan Hakelius

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet