70 000 miljarder anledningar till oro

2017-01-31 22:00 Olof Manner
Olof Manner. Foto: Jörgen Appelgren

Så framtiden ser alltså ljus ut, blir slutsatsen. Men verkligheten är inte så enkel.

Ända sedan valnatten, då USA:s nytillträdde president Donald Trump temporärt visade upp en försonande, mer statsmannalik sida har finansmarknaderna valt att tolka de flesta av hans vallöften positivt. Infrastruktursatsningar, avregleringar och skattesänkningar utan begränsningar ansågs ge skjuts åt den amerikanska ekonomin.

I sanningens namn har tillväxten i USA, liksom i Europa, varit på väg att återhämta sig ett längre tag. Även om Hillary Clinton hade avgått med segern så hade framtidsutsikterna för amerikansk ekonomi varit lovande. De amerikanska börserna har noterat nya all-time-high. Börserna i de flesta andra stora ekonomierna, till och med den vanligtvis tröga japanska börsen, har också marscherat på.

De starkare tillväxtförhoppningarna, i kombination med stigande råvaru- och oljepriser, har lett till högre inflationsförväntningar. Och som en konsekvens har långa räntor börjat röra sig uppåt i USA, mer än en procent sedan i somras. Det har i sin tur dragit med sig såväl europeiska som svenska långa räntor, och allt fler talar nu om att det kan vara slutet på en tjugoårig trend av fallande räntor. Den amerikanska centralbanken Fed levererade programenligt en räntehöjning före jul och de flesta prognosmakare ser ytterligare två eller tre amerikanska räntehöjningar under innevarande år.

Så framtiden ser alltså ljus ut, blir slutsatsen.

Men verkligheten är inte så enkel.

Efter Lehman-kraschen 2008 har en mängd centralbanker ägnat sig åt det som kallas för QE, quantitative easing, eller på svenska: kvantitativa lättnader. Man har skapat nya elektroniska pengar för att köpa statsobligationer och andra finansiella tillgångar. Eller, enligt gammalt språkbruk, jobbat med sedelpressarna. Det var egentligen den japanska centralbanken Bank of Japan som började med QE redan i början av 2000-talet men man kom i gång på allvar runt 2013. Redan före det, runt årsskiftet 2008/2009, hade både den amerikanska och den brittiska centralbanken kört i gång. Och runt 2015 anslöt sig såväl ECB som Riksbanken. Tillsammans med en kollega försökte jag räkna ut hur mycket pengar man pumpat ut i systemet sedan man började och hamnade någonstans runt drygt 8 000 miljarder dollar. Eller mer än 70 000 miljarder kronor. Det är ingen exakt siffra, men ger en indikation om storleken.

Att det finns viss oro över vad som händer i en global marknad, dopad med tusentals miljarder dollar, yen och andra valutor, är lätt att förstå. Det förklarar också varför marknaden tolkat Trumps vallöften så positivt; om finanspolitiken kliver in när penningpolitiken är på väg att kliva ut, kan ju tillgångsfesten fortsätta – en perpetuum mobile för finansiella placerare. Hitintills verkar det ha fungerat.

Att framtiden ser ljusare ut från ett tillväxtperspektiv är de flesta ekonomer i dag överens om. Men om värderingarna av de finansiella tillgångarna bygger på rimliga förväntningar om en framtida bättre tillväxt, eller på alla de tusentals miljarder som pumpats in i systemet, vet nog ingen.

Förväntningarna på viktiga delar av Trumps ekonomiska politik är skyhöga. Men inga slott kan växa till himlen. Skulle marknaderna bli besvikna finns det antagligen gott om fallhöjd i vissa tillgångsslag. Så trots en skenbart ljusare framtid sover jag inte riktigt gott om natten. Det är fan att man aldrig får vara riktigt nöjd.

En sista hälsning.

En av de mest respektabla ­människorna jag någonsin ­träffat har gått bort. Vaya con Dios, Ulf Dinkelspiel.

Olof Manner

Fler krönikor av Olof Manner

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet