”Rekylrisk på kreditmarknaden”

Ibland är det tråkigt på de finansiella marknaderna. Inget känns ”hett”. Men så kommer ketchup-flaske-perioder när allt händer på en gång och man skulle kunna skriva tre krönikor om dagen. Om man hann, alltså.

Just nu är det ketchup-läge; det amerikanska presidentvalet är precis avklarat liksom det kinesiska ledarbytet. Nu väntar budgetarbetet i USA – det så kallade finansiella stupet – samt Spanien del 3 och Grekland del 8. Den här gången vill jag ändå behandla ett annat avsnitt i ekonomin, lika hett men mindre omskrivet. Företagsobligationsmarknaden. När Nordnets sparekonom Günther Mårder i veckan klagade över att handelsposterna är för stora för privatpersoner måste man tala om succé för produkten.

Jag ser nämligen Mårders kritik som kvittens på att tillgångsklassen har blivit fullt accepterad hos en bredare publik och vill därför tala om såväl hot som möjligheter på den för tillfället mest populära tillgångsklassen.

Jag börjar med några saker som talar för att perioden av överavkastning – mellan 10 och 20 procent i år – för företagsobligationer går mot sitt slut. För det första är ”bottenplattan”, det vill säga styr- och statsräntor, historiskt väldigt låga. Låg inflation, Sveriges status som tillflyktsort för internationella pengar, penningpolitiska stimulanser och en halvdålig konjunktur har fått ned räntorna ordentligt, vilket i sin tur har tryckt upp obligationspriserna.

Yieldkurvan – alltså räntor för olika löptider – är också ovanligt flack (av orsaker som jag inte går in på). Det viktiga är att investerare inte får betalt för att köpa långfristiga skulder samtidigt som låntagarna slipper betala vad det borde kosta att låna långa pengar. Det är inte bra för någon på sikt. Nu börjar vi känna av de sämre tiderna i Sverige. Ett rimligt antagande är att statsfinanserna då försämras vilket i sin tur ökar utbudet av svenska statspapper med högre räntor som följd. Med sämre statsfinanser lär Sveriges safe-haven-status också naggas i kanten.

Samtidigt befinner vi oss i en refinansieringspuckel. Mycket existerande skuld på kreditmarknaden förfaller och pengarna ska lånas upp igen. Parallellt gör nya regler det svårare för banker att ge ut lån/krediter till företag varför dessa tvingas låna direkt på marknaden. Detta är redan tydligt inom fastighetssektorn. Låga räntor, ökat utbud av obligationer och en fantastisk historisk avkastning, alltså. Någon som anar orosmoln vid horisonten?

Men riktigt så illa behöver det faktiskt inte vara. För det första är kreditspreaden, alltså räntepåslaget, historiskt hög i relativa termer. Statsräntorna har stått för den största nedgången. Det finns all anledning att tro att kreditspreaden går ihop om statsräntorna börjar klättra, och att absolutnivån på krediter därför kan ligga kvar.

Dessutom har utbudet av företagsobligationer mötts av ett större antal kredit- och företagsobligationsfonder som behöver papper att investera i. Det finns också anledning att förvänta sig att pensions- och försäkringsbolag liksom andra institutioner kommer att möta utbudet. De behöver nämligen dessa papper för att kunna leverera mot sina avkastningskrav. Statspapper på 1 procent och en fladdrig börs löser inte deras problem.

Det är samma skäl som gör att tillgångsklassen nu också tilltalar en bredare publik; som söker något emellan banksparande/räntesparande som ger noll och en börs som håller en sömnlös. Företagsobligationerna är här för att stanna. De är ingen dagslända på de finansiella marknaderna.

Kreditmarknaden har varit årets lysande stjärna i avkastningstermer. En rekyl är sannolik men kan erbjuda ett bra tillfälle att köpa. Men då är en varning på sin plats; sannolikt döljer sig ett och annat dåligt äpple i den ymniga korg av företags­obligationer och high-yield bonds som har nått marknaden i år.

Så håll i hatten!

nullnull