En spark i ändan åt postmodernismen

Trettio år efter att postmodernismen sparkade modernismen i baken, får nu de postmoderna se på människor som är upprörda över pensionsöverenskommelsen, EU-medlemskapet, sjukvården och polisen.

KRÖNIKA. Jag har ett par obetalbara örhängen. De är gjorda av Fiorucci och inköpta i slutet av 1970-talet i en butik på Norrlandsgatan. På den tiden hade jag ingen aning om att det var Alessandro Catenacci som drev den. Han gick över till mat sen och butiken försvann. Men ingen som då såg Fioruccis saker kunde tvivla på att nu hände något. Alla köpte t-shirtar på Gul & Blå och Blommor och Bin. Men på Fiorucci fanns örhängen med motiv från Virgin Islands, palmer, hav och segelbåt och en hel massa andra vansinnigheter som Stockholm aldrig tidigare sett.

När Fiorucci öppnade i New York på East 59th Street hette kunderna Jackie Onassis, Cher, Elizabeth Taylor och Andy Warhol. Truman Capote signerade böcker i skyltfönstret men på Norrlandsgatan gick vi andäktigt runt och nöp i knaskläderna och beundrade deras ironiska änglar och körsbär. Vi hade inga ord för det, men framtiden var här nu.

Prenumerera

Detta innehåll kan läsas av dig som är prenumerant.

Har du redan ett konto? Logga in för att läsa vidare.

Dator, läsplatta och mobiltelefon.

Premium

  • Dagsfärska analyser och artiklar via nyhetsbrev
  • Magasinet digitalt eller hem i brevlådan
  • Över 500 aktieanalyser per år
  • Unika investeringsverktyg och portföljer
  • Färre annonser och en bättre läsarupplevelse
  • Och mycket mer
479 kr  / per månad

Vill du se fler alternativ? Läs mer här