Tack för kulturpriset

2012-02-07 21:00 Johan Hakelius

KRÖNIKA. Stämningen var nervös och mottagaren blev kallad högerspöke. Johan Hakelius är dock tacksam för både priset och upplevelsen.

Jag fick ett kulturpris i förra veckan. Det är uppkallat efter Björn Nilsson, en journalist jag aldrig träffade, instiftat av Expressen, en tidning jag sällan läser, och delades ut på en fest, som jag inte kan påminna mig att jag brukar vara bjuden till.

Nu låter jag kanske otacksam, men det är jag verkligen inte. Bara en aning förvånad. Vinnare av Expressens kulturpris under senare år inkluderar Göran Greider, Nina Björk och Åsa Linderborg. Fältet spänner med andra ord politiskt över den vanliga skalan från uttalade bolsjeviker till kulturradikala liberaler. Någon gång ett namn utan politisk laddning, men aldrig bortom certifierad radikalitet.

Jag vet inte i vad mån ni följt den debatt om kulturvänstern som startade för några veckor sedan med Bengt Ohlssons fråga i Dagens Nyheter: ”Måste kulturen vara vänster?” Om inte kan jag upplysa om att Ohlssons svar, i korthet, var ”ja”, men att det borde vara ”nej” och att han var dödligt less på det.

I Stockholms kulturkretsar har det gjort att ”Bengt Ohlsson” inte längre är en person, eller ens en skribent. Han har blivit en positionsboj att runda. Att uttrycka uppskattning av honom räcker för att permafrosten ska lägga sig över samtalet. Ohlssons tes om vänsternormens kvävande lojalitetskrav har bevisat sig själv.

Men tillbaka till huvudsaken, det vill säga mig och mitt fina pris. Jag har skrivit professionellt i tjugo år och har alltid kunnat räkna med att varje pris­jury har åtminstone en grindvakt som lägger in sitt veto, om mitt namn kommer på tal. Men inte den här gången.

Det var en märklig stämning på festen. Inte särskilt många bortvända ansikten och åskmörka blickar. Där­emot ett slags nervositet. Som när någon svarat på en kontaktannons på nätet och träffar objektet för första gången: avvaktande välvilja, modererad av en beredskap för att det kan röra sig om en styckmördande kannibal. Och sedan var det prismotiveringen. Översvallande och kul, men den började så här: ”Somliga kallar honom högerspöke”.

Jag har inte läst alla tidigare prismotiveringar, men såvitt jag minns fanns inte ordet ”vänster” med när verkligt politiska pristagare som Greider och Linderborg fick sina erkännanden. Som sagt, jag är tacksam och har inget att invända, ens mot det där med ”högerspöke”. Men jag tycker att det är intressant att det föll sig naturligt för juryn att börja just där. Som för att markera att etikettsbrottet är medvetet.

I den utmärkta och vänliga prisvinnarintervjun Expressens kulturchef gjorde med mig slutar det hela med att kulturchefen påpekar att hon inte tycker om det jag skrivit om de svenska vänsterjournalisterna som fastnat i Etiopien. Jag har inget emot det. Men jag kan inte dra mig till minnes några deklarationer av avvikande åsikt i tidigare prisvinnarintervjuer, med till exempel Greider och Linderborg.

Återigen, jag klagar inte. Men visst känner ni hur det osar nervositet? Det sänds signaler och sätts ned fötter hela tiden, för att göra klart att man fortfarande är på rätt sida stängslet.

Det jag tänker på, några dagar senare, är att kulturvänstern, såsom den representerades på den där festen, inte alls verkade frigjord, uppsluppen och chosefri. Jag har varit på frackmiddagar på Stockholms slott som varit mer avspända. Och det får mig att tänka på den sortens feminister som brukar understryka att feminism även frigör de stackars männen från kvävande könsnormer.

Bengt Ohlsson har förstås rätt i hur kvalmig och ängslig vänsternormen gör den lilla kulturvärlden. Och kanske är det den stackars kulturvänstern själv som skulle ha mest att vinna på om den normen löstes upp, så att de äntligen kunde vila sin kollektiva ringmuskel.

Återigen: tack för priset. Och upplevelsen.

Johan Hakelius

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet