Tillbaka på ruta ett

2012-05-02 21:00 Johan Högberg

KRÖNIKA. Eurokrisen är i många avseenden tillbaka där den var i höstas. De stora lösningarna lyser med sin frånvaro och lär fortsätta att göra det tills läget nått en ny kritisk nivå.

Nu är det bara knappt en månad kvar till Eurovisionsschlagerfinalen i Baku. Även om det i vanlig ordning lär bli festligt så gör Europas prekära ekonomiska läge att den riktiga euforin inte riktigt lär infinna sig i år. Visst kan en bra LTRO, förlåt, låt, skänka kortsiktig glädje. Men när den är slut har inte mycket förändrats i grunden.

Påhejad av insolventa banker och, får man förmoda, en Nicolas Sarkozy som ville bli omvald, bjöd den europeiska centralbanken ECB på ett kort lyckorus i slutet av 2011 och början av 2012. Via LTRO-operationerna flödade likviditeten och trycket i eurozonen lättade. Men ruset varade i bara några månader. Nu är vi tillbaka på ruta ett – räntorna i den europeiska periferin klättrar uppåt igen och tävlingen om vem som kan dra åt svångremmen mest fortsätter. Parallellt hämmas Europas konkurrenskraft av den alltjämt starka euron samtidigt som usla makrodata fortsätter att strömma in.

Återigen börjar lösningar som diskuterades före ECB:s långrepor dammas av, som euroobligationer eller rena statspappersköp från ECB. Förra årets hedgefondkung, Ray Dalio på Bridgewater, har sammanställt flera tidigare reduceringar av skuldberg, så kallad deleveraging. Han visar att pengatryckande har varit en viktig komponent i framgångsrika sådana operationer. Ray Dalio kallar USA:s nuvarande skuldbantning för ”vacker”. Andra har inte varit lika vackra, som USA:s under början av 1930-talet då det dröjde innan sedelpressen kom i gång. Eller Japans efter 1990 då japanerna tryckte för lite. Eller Tysklands i början av 1920-­talet då tyskarna tryckte för mycket. Just nu tycks Spanien, med en brusten tillgångsbubbla och arbetslöshet som skenar, vara på väg in i en depression. Och inte nog med att landet saknar egen sedelpress, det är inte tillåtet med kvantitativa lättnader enligt ECB:s stadgar.

Frågan är dock hur heliga dessa stadgar är i ett mer akut läge, särskilt som länder i EMU:s kärna nu också börjar dras in i krisen. Frankrike har i många avseenden mer gemensamt med krisländerna i periferin än med Tyskland. Arbetskraftskostnaderna har det senaste decenniet ökat klart mer än i Tyskland, underskotten i bytesbalansen påminner mycket om Italiens och inom EMU har bara Grekland en lägre exportandel av BNP.

Samtidigt dras Nederländerna med problem då hushållen slutat spendera. Landet har upplevt en husprisboom liknande den svenska; i Nederländerna har det inte heller varit en nybyggnadsboom. Där har skattesystemet gjort det lönsamt för hushållen att öka sin belåningsgrad, men nu har lånefesten nått vägs ände. Svagheten i den holländska ekonomin har lett till stora underskott, och kreditvärderingsinstitutet Fitch varnade nyligen för att Nederländerna kan tappa sitt kredit­betyg på AAA.

Lagom till finalen i Eurovision Song Contest kan det vara viktigt att räkna andra röster, rösterna i ECB:s råd. I en analys noterar Credit Suisse att periferin har 8 av 23 röster i rådet, men att kärnländer som snart lär få se sina kreditbetyg sänkta mycket väl kan tänkas rösta med periferin. Det skulle kunna ge periferin 12–13 röster och en majoritet i ECB-rådet.

Innan det kan bli tal om att köra över de tyska hökarna, eller andra stora åtgärder – som euroobligationer med gemensam finanspolitik, eller kanske rent av att något eller några länder lämnar EMU – så lär det behöva bli värre. Feds båda omgångar med statspappersköp kom efter att stor oro präglat de finansiella marknaderna. Samma sak med ECB:s LTRO. Frågan är nu bara hur stökigt det ska behöva bli innan vi får se en mer genomgripande åtgärd.

Johan Högberg

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet