En dealmaker i Vita huset

2016-12-06 22:00 Ulf Jakobsson
Ulf Jakobsson. Foto: Jörgen Appelgren

KRÖNIKA. Därtill håller Trump på att rekrytera en regering som nästan uteslutande består av mångmiljonärer och miljardärer. Enligt Washington Post är just finansiering av politiska kampanjer den enda erfarenhet av praktisk politik som flera av dem har.

Med en affärsman i Vita huset har många amerikanska väljare trott att marknadsekonomin i USA kommer att växa sig starkare. Tyvärr kommer det nog inte att bli så.

Ekonomen Luigi Zingales, uppväxt i Italien och verksam i USA, har gjort en mycket viktig distinktion mellan marknadsfrämjande politik och företagsfrämjande politik. I den förra underlättar man en fri konkurrens, skapar fasta spelregler, lika för alla, och stärker marknadsekonomins institutioner. I den senare stöder man de existerande företagen genom att skapa privilegier, skydda existerande företag mot konkurrens och ytterst låta den politiska sfären växa ihop med företagssfären. Det är den senare politiken som skapar vad man i USA kallar crony capitalism.

Zingales såg sitt hemland Italien som ett paradexempel på denna typ av kapitalism. När han sedermera kom att bosätta sig i USA, såg han som en av fördelarna att där hade man en välfungerande marknadsekonomi.

Under senare år har det dock skett en förskjutning. Möjligheten för företag att köpa, eller genom förbindelser skaffa sig fördelar, har ökat. En viktig del av denna utveckling är att företag och förmögna privatpersoner är fria att ge ­nästintill obegränsat med ekonomiskt kampanjstöd till politiker. Därmed kommer de som valts att ha stora tacksamhetsskulder till enskilda företag och personer. Inte minst gäller detta president­valen och där inte minst Hillary Clinton.

Paradoxalt nog har miljardären Donald Trump av väljarna setts som en motvikt till denna utveckling. Det byggde på att han till dels finansierade sin kampanj med egna pengar, dels att han lovade att dränera träsket i Washington.

I stället för en president med tacksamhetsskulder till diverse storföretag har man nu fått en president som själv är storföretagare. Intressekonflikten är uppenbar. Konflikten kvarstår även om Trump helt lämnar den operativa rollen i sina företag.

Därtill håller Trump på att rekrytera en regering som nästan uteslutande består av mångmiljonärer och miljardärer. Enligt Washington Post är just finansiering av politiska kampanjer den enda erfarenhet av praktisk politik som flera av dem har.

Trumps förkärlek för deal making riskerar också att leda till ett ökat mått av kompiskapitalism. De prisade satsningarna på infrastruktur utgörs, som det hittills presenterats, i stor utsträckning av ett program för specialinriktade skattelättnader för enskilda företag som gör investeringar i infrastrukturprojekt som de sjävla valt.

Många av satsningarna kommer därför att uppstå genom direkt dealmaking ­mellan företagen och Vita huset. Lättast att få till stånd fördelaktiga avtal har givetvis de företag som redan från början har goda kontakter där. Ett exempel på hur det kan komma att gå till gav Trump nyligen. Efter en telefonkontakt med Trump, lovade ett företag att behålla 1 000 jobb i USA. Som tack fick företaget en specialriktad skatte­rabatt. I en sådan miljö kan det bli viktigare för företag att hålla goda kontakter med den politiska administrationen än med den marknad man verkar på.

Utvecklingen mot ökad crony capitalism och en sämre fungerande marknadsekonomi kan komma att gå snabbt under president Trump. Hur snabbt, kommer i stor utsträckning att bero på republikanerna i kongressen.

Risk för kicken

Det kan bli svårt för nära ­medarbetare och ministrar att föra en egen linje gentemot Trump. Som stjärna i dokusåpan The Apprentice var Trumps signaturreplik ”You’re fired!”. Repliken kan också komma att användas flitigt i Vita huset.

Ulf Jakobsson

Fler krönikor av Ulf Jakobsson

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet