Sexlobbyns makalösa makt

"Sexualpolitik" har en dissonant klang, ungefär som "kommunal cunnilingus" eller "toppmassage med lovikkavantar". Men är det något som den arbetsskygge med bredbandsuppkoppling har lärt sig, så är det att ingen perversion är så udda att den saknar hängivna utövare som vill bli sedda.

Inför förra höstens val kunde vi på Aftonbladets debattsida läsa att "Sverige behöver se sexualpolitiken som ett eget politikområde med ett statsråd med samordningsansvar som kan ställas till svars när saker och ting går fel". Detta under rubriken "Vem blir första sexministern?" Svaret dröjer ännu, men författarens handske ligger kvar där den kastades: "Vi utmanar nu därför riksdagens partier att börja formulera sin sexualpolitik och lyfta fram kandidater till ministerposten".

Det var förstås Åsa Regnér, generalsekreterare för RFSU, som kittlade tangenterna. "Förstås" av det enkla skälet att RFSU är monopolist på den sexualpolitiska marknaden. Och det är ett monopol i den klassiska bemärkelsen: sanktionerat av statsmakten. Skattebetalarna står för närmare två tredjedelar av RFSU:s budget, och vid sidan av organiserade homo-, bi-, trans-, poly-, pan- och andra prefixsexuella, är RFSU den enda organisation som riskminimerande politiker lyssnar på, då de närmar sig sexualitetens våta myrmarker.

RFSU:s ställning är inte alldeles unik. Det finns flera exempel på hur monopol eller slutna karteller mutat in områden inom politiken för egen räkning. Bondelobbyn styrde under lång tid jordbrukspolitiken. Apoteksbolaget kunde länge diktera delar av läkemedelspolitiken. Men i nästan alla fall har det funnits motvikter - konsumenter, konkurrenter, EU-förordningar - som med tiden har luckrat upp de politiska monopolen.

Det är här RFSU:s ställning är ojämförligt stark. I ett avseende är nämligen sexualpolitik precis som sex i allmänhet: de blyga och återhållsamma blir utan. RFSU driver en sexualliberal ideologi. Varje alternativ som inte går ännu längre åt det hållet är från början uträknat, eftersom den "sexualfientlige" har lika låg status som en fyrtioårig oskuld.

Det betyder inte att svenskar i allmänhet är tillnärmelsevis lika sexualliberala som RFSU, men svenskar vill ogärna skylta med att de inte vill skylta med sexlivet. De när en skam över att inte vara hämningslösa. Ger de sig ändå in i den sexualpolitiska debatten är de snart offer för en paradox: de tvingas in i offentliga samtal om analsex, partnerbyten och annat av just det slag som de anser bör hanteras med diskretion.

Det är i ljuset av detta man ska se den debatt som har följt på Utbildningsradions handtecknade film Sex på kartan, gjord i samarbete med RFSU och finansierad av Allmänna Arvsfonden. De som antydde att det inte är alldeles självklart att skolan ska visa guppande hetero-, homo- och gruppsexakter för barn från 13 och uppåt, har naturligtvis redan förlorat. Det gjorde de i samma stund de öppnade munnen. Dessutom har en mörkhyad pojke samlag med en vit flicka i filmen, så alla kritiker kunde antas vara rasister.

Så behändigt är livet som orörbar ideologimonopolist.

Några enstaka gånger har dödsföraktande debattörer antytt att RFSU:s sexualliberalism bygger på ekonomiskt självintresse. En tredjedel av organisationens budget kommer trots allt från den affärsdrivande grenen, som omsätter 140 miljoner kronor och kontrollerar 90 procent av den svenska kondommarknaden. Kalkylen är enkel: Ju tidigare och oftare svenskarna låter byxorna falla och kjolarna lyftas, desto större blir vinsten.

Men det där är bara önsketänkande. RFSU består inte av något så oförargligt som vinstmaximerande kapitalister. De är sexideologer utan opposition, så länge svenskarna förblir rädda att kallas pryda. Klart att de vill ha en egen minister.

Johan Hakelius är författare och kolumnist. Han medverkar i Affärsvärlden med en krönika varannan vecka.