Stenbecks sjunkbomb

Johan Eriksson är van vid att det stormar. På kontanthanteraren Loomis fick han hantera spektakulära värdetransportrån och arbetsmiljöbrott. Som koncernchef för bemanningsföretaget Poolia hamnade han mitt i finanskrisen. Nu är 46-åringens uppdrag att rädda Stenbecksfärens problembarn Transcom.

– Nu måste de leverera eller gå under, säger en person som känner bolaget väl.

Och Johan Eriksson vet förstås att han är tillsatt för att rädda bolaget.

– Det är väl tanken, säger han.

***

Problemen har poppat ur kundtjänstföretaget ungefär som popcorn ur en maskin. Det är förluster i Frankrike, falsk bokföring i Nordamerika, en oväntat stark Kanadadollar, en överraskande skatteskuld. Dessutom har kommunikationen varit dålig och intäkter och vinster har åkt upp och ner utan någon riktigt bra förklaring. Nu håller Transcom på att dra in en halv miljard kronor i en nyemission – en stor summa för ett bolag som hade ett börsvärde på knappt 400 miljoner kronor innan nyemissionen aviserades. Förre vd:n, spanjoren Pablo Sanchez-Lozano, försvann nyligen ut och ersattes med Nordenchefen, Johan Eriksson.

– Jag tror inte att de kunde hitta någon annan vd. Skulle du ta ett jobb på ett bolag som håller på att gå i konkurs? säger en analytiker.

Aktiemarknaden har helt tappat förtroendet för Transcom. Depåbevisen (ett utländskt bolags aktier som är noterade på Stockholmsbörsen) har rasat 94 procent hittills i år och är därmed i det absoluta bottenträsket på börsen. I fjol gjorde Transcom, som har 23 000 anställda på 72 ställen i 26 länder, en förlust på drygt 50 miljoner kronor på en omsättning på 5,3 miljarder.

Inte heller huvudägaren Kinneviks förtroende för bolaget verkar intakt. Tidigt i år anlitade Kinnevik investmentbanken JP Morgan för att försöka sälja problembarnet, enligt DI. Uppenbarligen misslyckades banken. Och i den pågående emissionen har investmentbolaget stoppat in en uppseendeväckande friskrivningsklausul garantin för sin del av emissionen: ”Kinneviks garanti villkoras av att inga omständigheter inträffar före utgången av teckningstiden som kan ha en väsentlig negativ effekt på Transcoms försäljning, resultat, likviditet eller tillgångar och vidare att Transcom, från och med det datum erbjudandet aviserades, har offentliggjort all information som borde ha offentliggjorts.” Och detta trots att både Kinneviks vd Mia Brunell Livfors och IR-direktör Torun Litzén sitter i Transcoms styrelse och alltså borde ha full inblick i verksamheten.

– Det är en väldigt konstig formulering. De är uppenbarligen oroliga för att de blivit lurade av ledningen någonstans, säger en analytiker.

”Det är en standardformulering som reflekterar att Kinnevik liksom andra aktieägare har gjort en due diligence i Transcom och vårt deltagande villkoras av den processen”, skriver Mia Brunell Livfors i ett e-postmeddelande.

Hon svarar endast skriftligt på Affärsvärldens frågor. Torun Litzén vill över huvud taget inte bli intervjuad om Transcom. Och Kinneviks huvudägare Cristina Stenbeck, som är ordförande i nomineringskommittén och som själv satt i Transcoms styrelse 2003–2009, svarar även hon enbart via e-post, liksom Transcoms ordförande William Walker. Den före detta vd:n Pablo Sanchez-Lozano har Affärsvärlden inte lyckats få kontakt med.

– Det har varit otroligt dålig kommunikation. Kinnevik är lite hemliga av sig, säger en person som känner bolaget väl.

”Jag upplever inte att vår kommunikation runt Transcom har varit annorlunda än för de andra noterade innehaven”, e-postar Cristina Stenbeck.

– Vd och styrelse verkar inte tycka att några fel begåtts utan mer att bolaget haft otur. Jag skulle säga att alla problem bolaget haft är internt genererade och en funktion av dålig ledning och en styrelse som inte satt sig in i bolaget och en dålig intern kontroll och styrning, säger en stor aktieägare.

– Det har varit dålig kommunikation, dålig intern kontroll och lite otur, säger en annan källa som är väl insatt i bolaget. Oturen syftar på effekterna av en starkare kanadensisk dollar, mer om det senare.

Nu flyger anklagelserna genom luften. Trist. För det började ju så bra...

***

När kraftkarlen Jan Stenbeck under 1980- och 1990-talen svängde om familjebolaget Kinnevik från papper och stål till media och telekom grundade han bland annat det bolag som så småningom fick namnet Tele2. År 1995 knoppades så teleoperatörens kundtjänst av till ett eget bolag, Transcom. Affärsidén var att sälja telefonbaserad kundtjänst till stora företag och därmed utnyttja stordriftsfördelar i det växande antal call center som Transcom drev.

Transcom följde Tele2 på vikingatåg i Europa där Jan Stenbecks bolag tog sig in i land efter land. År 2001 noterades Luxemburgbolaget Transcoms svenska depåbevis på Stockholmsbörsen. Papprena steg mer än 600 procent på fem år och slog index med hästlängder. År 2006 kallade Privata Affärer Transcom för ”rena tillväxtkometen” och Börsveckan skrev ”ett av börsens mest genuina tillväxtbolag”. Börsvärdet var som mest över sex miljarder kronor.

Men det fanns en stor risk i bolaget – beroendet av Tele2. Andra bolag i Stenbecksfären, främst Tele2, stod år 2006 för 70 procent av Transcoms intäkter. Företaget försökte ändå tappert hitta andra kunder och så småningom bredda sig genom att även börja syssla med inkasso, något som brukar ha betydligt högre marginaler än kundtjänst. Hur stor den verksamheten är går inte att se eftersom bolaget inte särredovisar den.

Transcoms bekymmer började när Tele2 år 2007 sålde sin verksamhet i Frankrike till telekombolagen Virgin Mobile France och SFR. Inte nog med att det snabbt började spekuleras i att Tele2 skulle sälja verksamheter på andra marknader och därmed överge Transcom, bolaget fick dessutom problem med de franska kontrakten. Fransmännen beslutade sig för att dra ner på sitt engagemang hos Transcom och minskade volymerna.

– Frankrike har lite speciella regler. Om ett företag skulle råka gå i konkurs får kunden ta över ansvaret för personal. Det såg de som en risk, säger Transcoms IR-chef Stefan Pettersson.

Det resulterade i att Transcom i början av år 2008 stod med en för stor ko­stym i Frankrike. Vissa pekar på att det var svårt för Transcom att dra ner på personalen eftersom bolaget fått statliga bidrag för att etablera sig på vissa orter och då lovat att ha ett visst antal anställda, men Transcoms IR-chef Stefan Pettersson hänvisar till att Frankrikes arbetslagstiftning gör det svårt att säga upp personer. I stället försökte Transcom att växa sig ur situationen genom att jaga nya kunder. Det gick inte. År 2009, 2010 och hittills i år har Transcom gjort en rörelseförlust – exklusive omstruktureringskostnader – på runt 235 miljoner kronor i Region Syd, där Frankrike, Italien och Tunisien ingår. (Frankrike särredovisas inte.)

Vid årsskiftet 2008/2009 var aktiekursen nästan tillbaka nere på nivån vid introduktionen. Skotten Keith Russell slutade som vd och ersattes av Pablo Sanchez-Lozano, som hade gjort karriär på den amerikanska datorjätten Hewlett-Packard.

I början av år 2011 sålde Transcom två av sina franska anläggningar, men i stället för att få betalt av köparna kostade affärerna Transcom runt 175 miljoner kronor. Nästan 500 anställda försvann i alla fall ut ur bolaget. Men Transcom har fortfarande överkapacitet i Frankrike och ska göra sig av med ytterligare ett kontor.

***

I mitten av februari 2010 upptäckte Transcoms ledning att finanschefen i Nordamerika hade mixtrat med siffrorna för fjärde kvartalet 2009 genom att uppge för låga utgifter för löner och annat. Transcom fick slå på 23 miljoner kronor på kostnaderna och göra om sina räkenskaper.

– De hade haft kostnader för jättestora kontrakt i USA och den lokala ekonomichefen balanserade upp uppdragskostnaderna för att matcha intäkterna. Det var inte så farligt, säger den tidigare nämnda person som känner företaget väl.

– Det var en isolerad händelse, ett bokföringsmisstag, säger Johan Eriksson.

Finanschefen hade alltså inte agerat för egen vinnings skull, men fick ändå sparken.

Det fanns dock andra, mer allvarliga, problem i Nordamerika. Kunderna i USA servades av anställda i låglönelandet Filippinerna samt i Kanada. När råvaruboomen drog i gång stärktes den kanadensiska dollarn kraftigt. Transcom hade alltså anställda (kostnader) i Kanada och kunder (intäkter) i USA. Visst fanns valutasäkringar, så kallade hedgar, men när bolaget införde en ny policy för hedgarna första kvartalet 2010 vändes de tidigare höga vinstmarginalerna till förlust.

Analytikerna rasade. Pablo Sanchez-Lozano hade nämligen inte berättat varför Transcom tidigare hade haft skyhöga marginaler i Nordamerika. Det visade sig nu bero på att valutakurserna hade varit förmånliga för bolaget – något som alltså snabbt ändrades. Hade analytikerna vetat om valutaeffekten hade de själva insett att den starka kanadensiska dollarn skulle ställa till med oreda.

– Lönsamheten i USA klappade ihop när valutahedgar löpte ut och innan så skedde nämnde man ingenting om att det var hedgar som höll uppe resultatet. Sedan satt bolaget fast i ett olönsamt kontrakt då löptiden var längre än hedgarnas löptid, säger en aktieägare.

Följden av Kanadadollarns styrka blev att Transcom i somras beslutade att stänga fyra kontor i Kanada, vilket beräknades kosta runt 95 miljoner kronor.

***

Strax före midsommar i år vinstvarnade Transcom och presenterade ett omstruktureringspaket som kostade runt 300 miljoner kronor. Dessutom upplyste bolaget om att Pablo Sanchez-Lozano skulle sluta som vd. Försöken att växa sig ur problemen hade misslyckats. Nu var det nedskärningar som gällde. Transcom hade också brutit mot bankernas låneavtal, men omförhandlat villkoren. Depåbevisen rasade 20 procent på en dag.

Men den riktigt stora smällen kom onsdagen den 12 oktober i år. Då förlorade Transcom en skattetvist i ”ett EU-land”, hemligt vilket. Affärsvärlden kan dock avslöja att det rör sig om Italien. Tvisten gäller hur mycket skatt Transcom ska betala för de avgifter bolaget tagit ut av sina dotterbolag 2003. Aktien föll ytterligare 13 procent på nyheten.

– Egentligen är det inte själva franchisingmodellen som sådan tvisten rör, utan den dokumentation som Transcom kommit in med. Landet anser att dokumentationen inte till fullo stödjer modellen, säger Johan Eriksson.

– Man har inte dokumenterat sina policies för royalty och internprissättning. Således dåliga rutiner för något så elementärt, anser den tidigare nämnda aktieägaren.

Vanligt slarv verkar med andra ord ligga bakom problemen.

Italiens skattemyndighet hävdade att Transcom var skyldigt nästan en kvarts miljard kronor för åren 2003–2006, men det här var till en början inget som aktieägarna upplystes om. I årsredovisningen för 2009 nämndes i en not långt bak att bolaget reserverade runt 14 miljoner kronor, för ”globala internprissättningsutredningar”, men det stod också att det hela var en normal del av bolagets affärer och att bolagets position i frågorna var ”robust”. Dessutom framgick det att Transcom reserverat samma belopp 2008, utan att nämna det i årsredovisningen det året.

Men hösten 2011 förlorade Transcom alltså i rätten och gjorde en reservering på ytterligare nästan 130 miljoner kronor för alla fyra åren. Och det var först nu som aktieägarna fick veta att kraven låg på nästan 250 miljoner kronor. Transcom ska överklaga domen till högsta instans.

Flera aktieägare, bland dem investmentbolaget Öresunds vd Stefan Charette, var upprörda.

– Den stora grejen är skatteproblematiken. Det var ingen i marknaden som hade räknat med den. Mitt problem är att i hela den finansiella rapporteringen har det inte gått att utröna att skatteproblematiken fanns. Vår kritik på det här är att själva kommunikationsfrågan inte skötts på ett bra sätt, säger Stefan Charette.

Transcoms nye vd är heller inte glad.

– Det är helt oacceptabelt, säger Johan Eriksson.

– Vi har redan stärkt den interna kontrollen och ska stärka den ytterligare i framtiden så att vi inte står inför de problem som vi haft den senaste tiden, säger han.

Under större delen av den tid tvisten gäller var Stenbecksfärens trotjänare Vigo Carlund ordförande, efter en sejour som vd.

– Alla de här call centren hade franchisingavtal. Vi gjorde, som vi uppfattade det, allting enligt konstens alla regler med hjälp av jurister och revisorer. Jag är ganska övertygad om att vi gjort rätt, men jag kan inte detaljerna. Det ska ju överklagas, säger Vigo Carlund.

Cristina Stenbeck själv var styrelse­ledamot under de aktuella åren.

”Transcoms management har haft experthjälp i form av skatterådgivare och revisorer för att planera sin skattestruktur. Styrelsen fick regelbundet del av rådgivarnas rekommendationer och baserade sina beslut på detta. Skattetvister kan vara svåra att förutsäga”, skriver Cristina Stenbeck.

Men det som marknadsaktörer vänder sig emot är inte att skattesmällen riskerar att bli så stor, utan att bolaget inte informerade om risken. Flera utomstående tror inte att styrelsen hade klart för sig att det kunde gå så illa i tvisten, att en reservering på 14 miljoner kronor från den ena minuten till den andra kunde svälla till en reservering på drygt 140 miljoner kronor.

Det är inte osannolikt att Kinneviks friskrivningsklausul i emissionsprospektet har sin grund i denna överraskning. Externa kritiker menar också att det är ett tecken på att styrelsen har haft dålig koll på verksamheten.

– Styrelsen består av olika internationella headhuntade figurer förutom Mia och Torun, säger aktieägaren.

– Det är en väldigt inaktiv styrelse, säger personen som känner bolaget väl.

”Det är alltid lätt att vara kritisk för att bolaget har fått finansiella problem. Valberedningen har haft en samsyn runt nomineringen av Transcoms styrelse. Vi utvärderar både styrelseordförande och styrelsemedlemmar varje år och tar hänsyn till dessa resultat”, skriver Cristina Stenbeck.

”Jag har tillbringat en stor del av mitt arbetsliv i styrelser och jag kan, utan reservationer, säga att Transcoms styrelse är väldigt stark”, e-postar ordförande William Walker.

”Enligt min åsikt är styrelsen begåvad, vetgirig och extremt flitig”, fortsätter han.

En vecka efter skattechocken aviserade Transcom nyemissionen på en halv miljard kronor. Aktien rasade 21 procent på nyheten. I prospektet står det att ”ett förstärkt eget kapital skulle ge bolaget en ökad finansiell och operationell flexibilitet.” Men egentligen krävs emissionen för att rädda bolaget. Och nära räddningsaktionens centrum befinner sig en annan bolagssfär som har haft fullt upp med andra problem det senaste året.

***

Tidigt i somras – före skattesmällen och omstruktureringsplanen – flaggade Öresund, med huvudägaren Sven Hagströmer, upp i Transcom. Den gamle styckmästaren hade uppenbarligen sett en öppning. Samtidigt sålde Swedbanks fondbolag Robur hela sitt innehav. För vissa såg Transcom ut som en förlorare, för andra som en turnaround-kandidat. Konkurrenterna, bland andra franska Teleperformance och amerikanska Teletech, gick bra, så varför skulle Transcom inte klara det?

Intåget var den första synliga, riktigt offensiva satsningen signerad Öresunds nye vd Stefan Charette, som hade tagit över i september 2010 när Stefan Dahlbo fick sparken i sviterna efter HQ-kraschen.

Investmentbolaget köpte på sig mer depåbevis och sitter nu som näst största ägare på 16 procent av rösterna och 8 procent av kapitalet. Kinnevik äger en knapp fjärdedel av kapitalet och knappt hälften av rösterna.

Tajmingen kunde knappast ha varit sämre.

Totalt har Öresund uppskattningsvis investerat runt 100 miljoner kronor i Transcom. I dagsläget är runt 90 miljoner av dessa borta, på pappret. Stefan Charette skyller på skattechocken.

– Det är skatteproblematiken som gör att investeringen inte ser helt lysande ut, säger han.

– Vi hade räknat med en nyemission, men inte i den här storleken. Det är klart att det är skatteproblematiken som varit avgörande. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut det. Man behöver bara ställa skattesmällen i relation till börsvärdet innan den hände för att se det, fortsätter han.

Men aktien rasade mer på nyheten om omstruktureringen än på skattesmällen.

Öresund, eller rättare Sven Hagströmers nya bolag, garanterar sin andel av nyemissionen, liksom Fjärde AP-fonden och Kinnevik. Kinnevik garanterar även resten av emissionen, som alltså är fullt garanterad.

Hagströmer och Charette har inte så mycket val. Emissionen är enorm och utspädningen för den aktieägare som inte går med blir monumental. En aktie ger rätt att teckna 16 nya. Rabatten mot depåbeviskurserna innan nyemissionen aviserades var mer än 90 procent, priset blev 43 öre per papper. De befintliga aktierna kommer bara att utgöra 6 procent av den nya aktiestocken.

Stefan Charette gick häromveckan in i Transcoms styrelse. Styrelsen utökades med en person, ingen försvann.

– Att det inte blev fler styrelseförändringar kan jag inte säga något om, säger han, uppenbart missnöjd med att ingen byttes ut.

– Det finns ett visst förbrukat förtroende för hur ledningen kommunicerat de här olika frågorna. Det ställer högre krav på att styrelseledamöter sätter sig in i bolaget, säger han.

Efter att Öresunds huvudägare Sven Hagströmer och Mats Qviberg har delat på sig kommer Transcom-posten att ligga i Sven Hagströmers ännu inte namngivna bolag där Stefan Charette blir vd.

– Det blir ett lyft att få in Charette i styrelsen. Han kan röja runt där. Kinnevik är patetiskt, säger personen som känner bolaget väl.

***

Johan Eriksson bor i Stockholm, närmare bestämt i Vasastan. Och det tänker han fortsätta med. Det är en inte oväsentlig uppgift. Förre vd:n Pablo Sanchez-Lozano bodde i Madrid, ekonomienheten satt i Luxemburg, där bolaget är registrerat, och finansdirektören Aïssa Azzouzi bor i Marseilles, men veckopendlar till Luxemburg.

– Jag ser det som en fördel för mig som vd för bolaget att vara baserad i Stockholm. Där finns vår huvudägare och vi är listade på Stockholms fondbörs. Närheten till viktiga intressenter gör att jag kan träffa dem lite enklare än om jag bor någon annanstans, säger Johan Eriksson.

Hur utspritt bolaget ska vara i framtiden vill han inte säga. Det är inte klart var huvudkontoret ska ligga, men Transcom meddelade förra veckan att bolaget ska bli svenskt med aktier i stället för depåbevis på börsen – till en kostnad av runt 35 miljoner kronor.

– Så länge saker och ting fungerar går det bra att sitta på olika ställen, men när det blir problem är det svårt att agera fort, säger personen som känner bolaget väl.

Och Johan Eriksson har onekligen mycket att ta tag i förutom skatteproblemen och omstruktureringsplanen. Transcom verkar i en svår bransch med låga marginaler, 5–10 procent anses bra. De fasta kostnaderna är förhållandevis höga. Medan kunderna snabbt kan dra ner volymerna, verkar Transcom sitta fast i oflexibla hyres- och anställningskontrakt. Det betyder att en vinstmarginal på några procent raskt kan förvandlas till en förlust. Intäkter och resultat svänger så fort mellan kvartalen att analytikerna inte hänger med vilket gör bolaget oberäkneligt och svårvärderat. Dessutom blåser det iskalla ekonomiska vindar där bolaget verkar.

– Flera marknader har visat svaghetstecken de senaste två kvartalen. Dessutom är de naturligtvis påverkade av den makroekonomiska situationen i många länder, säger en analytiker.

Därtill är kundtjänster lokala – det är svårt att serva italienska kunder på svenska – medan Transcom är internationellt. Synergierna mellan länderna är inte uppenbara.

– Det är för spretigt, de kan inte ha koll på allting, säger en analytiker.

Johan Eriksson jämför dock med Securitas. Säkerhetsbranschen är också lokal men Securitas har ändå lyckats bli globalt.

– Transcom har verksamheter i Filippinerna som levererar kundtjänst mot Nordamerika och Storbritannien. Det innebär inte att vi har kunder i Filippinerna utan använder det för att skapa en kostnadseffektiv och bra lösning för våra kunder i Nordamerika och Storbritannien. Vi har verksamhet i Chile som servar den spanska marknaden och verksamhet i Nordafrika, i Tunisien, som servar den franska och den itali­enska marknaden, säger Johan Eriksson.

– Det finns kunder som väljer Transcom av just den anledningen att vi finns i många länder.

Hur stor andel av intäkterna sådana kunder utgör är dock hemligt.

– Det är en tes de drivit, att ska man ta globala kunder måste man vara i många marknader. Jag kan inte förstå det, ärligt talat. Den eventuella fördelen med att vara i många marknader ska också vägas mot att det är svårare att hålla koll på ett så stort bolag med ganska begränsade resurser. Securitas har haft samma argument, säger en analytiker.

”Den nya ledningen för Transcom får fortsätta arbetet med att utveckla Transcoms strategi inklusive att utvärdera dess geografiska exponering”, skriver Mia Brunell Livfors.

Det låter alltså som att det kan komma en förändring.

– Det måste till lite byten av styrelseledamöter, ett huvudkontor i Stockholm nära investerarna och en notering i Stockholm med en riktig aktie i stället för en SDB. Vd måste ligga på och slå folk i huvudet om det inte händer något och styrelsen måste bli aktiv, sade personen som känner bolaget väl innan planerna på att flytta bolagets säte till Sverige blev kända.

Aktien är hårt nedtryckt, i skrivande stund är börsvärdet 39 miljoner kronor, till stor del på grund av att papperna nu handlas exklusive teckningsrätter i emissionen. Rea?

– Om man tror att bolaget kan nå fyra procents rörelsemarginal så är det billigt, säger en analytiker.n