Visst är det freakshow

Ett av licens-tv:s – den enda ”oberoende” programleverantören, som de alltid påminner oss – senaste påhitt heter ”Mot alla odds”. I engelskt original ”Beyond Boundaries”. Tio personer fotvandrar i åtta avsnitt från Zambias Viktoriafall till Namibias östkust, en sträcka på ungefär 150 mil.

”Fotvandra” ska inte tolkas alltför bokstavligt, eftersom hälften av deltagarna saknar ett eller två ben, sitter i rullstol, eller har ben och fötter som på ett eller annat sätt utgör en ”funktionsnedsättning”. Bland de övriga deltagarna finns en nästan blind, en utan armar, en vars hud smälte vid en brand för 14 år sedan, en albino och en person med cp-skada och spastisk diplegi.

Innan ni fäller ett hastigt omdöme om detta tisdagsnöje, bör ni ta del av vad det kristdemokratiska kommunalrådet i Göteborg, David Lega, skrev i Aftonbladet i förra veckan. ”’Mot alla odds’ är ingen freakshow”, var hans budskap: ”Programmet visar att man kan lyckas med svåra utmaningar trots stora problem. Det handlar om att integrera sina svagheter i sin personlighet.”

David Lega är själv rullstolsbunden, eller möjligen rullstolsburen, och under sin karriär som simmare slog han 14 världsrekord. Vad just denna politiker skriver i just detta ämne, är alltså svårt att vifta bort.

Och visst finns det en amerikanskklingande framgångskult som tilltalar moderna människor, bakom program­idén. Be all you can be. The sky’s the limit. När programserien nått sitt slut kommer tvivelsutan hundratusentals svenskar att vara förnamnsintima med deltagarna. Med rätt blandning av spänning, ilska, sentimentalitet och naturvyer, kommer alla deltagare att i tittarnas medvetande ha gått från ett kollektiv handikappade till distinkta individer.

David Lega har med andra ord en poäng. Men det utesluter inte att programmet också är en freakshow. Annorlunda uttryckt: det är trösterikt att se människor övervinna svåra hinder. Men det finns också en betydligt enklare lockelse i det udda, avvikande och bisarra. Och att se en man med två benproteser ta sig igenom ett tropiskt kärr, eller att filma en albino på vandring strax söder om ekvatorns sol, är bisarrt, oavsett enastående prestationer.

Ingen på licens-tv kommer att erkänna saken och få kommer att vilja nämna den, eftersom den som nämner saken kan skyllas för att vara fördomsfull mot funktionshindrade. Men alla vet förstås, innerst inne, att det här är motsvarigheten till att visa upp skäggiga damen, elefantmannen eller kvinnan utan underkropp. Det är det enkelt spektakulära som lockar skarorna till tältet, men för att en modern publik ska kunna stirra utan att skämmas, kapslas spektaklet in i självförverkligande.

Sveriges Television är möjligen oberoende av direkta ukaser från sina ägare, men inte det minsta oberoende av tidsandan. ”Mot alla odds” ligger verkligen i tiden. Alltmer, inte minst inom politiken, handlar om det udda, avvikande och ibland rent bisarra.

Om man följer debattsidor och riksdagsrapporter är det lätt att få intrycket att, till exempel, alla fjortonåriga flickor har ätstörningar, att tidelag förekommer i var och varannan ladugård, att pedofiler hotar bakom varje rutschkana och att den del av befolkningen som inte är transsexuell, består av lesbiska par som nekas rätten till inseminering.

Viktiga frågor för de berörda, i en del fall av princip, men var är proportionerna? Varför har det perifera, udda, avvikande och bisarra blivit politikens centrum?

Av samma skäl som Sveriges Television sänder ”Mot alla odds”: världen är en Kiviks marknad och det gäller att locka publik. Helst med en freakshow, som inte kan kallas freakshow, utan att kritikern stämplas som fördomsfull.

Tack, public service, för påminnelsen.

Johan Hakelius är författare och kolumnist. Han medverkar i Affärsvärlden med en krönika varannan vecka.