Tre dagar för julafton 2010 var det kallt i Stockholm. Temperaturen letade sig mot minus 10 och huvudstaden låg inbäddad i ett snötäcke. På Norrlandsgatan jäktade julklappsjägare, omedvetna om att en liten skara förmögna män väntade nervöst i ett mötesrum inne på advokatfirman Mannheimer Swartlings påkostade kontor i nummer 21, alldeles intill Salénhuset.

Männen i rummet var till övervägande del partner i riskkapitalbolaget Nordic Capital och det var inte spänd förväntan inför den förestående storhelgen som fick dem att trumma med fingrarna på bordskivan eller vanka av och an och emellanåt kika ut genom fönstret. Nej, de var där för att invänta ett utslag från Skattenämnden som kunde betyda över en miljard kronor extra i skatt för den lilla gruppen.

Men varför dröjde beslutet?

– Vi satt där och väntade och väntade. Timmarna gick och det var en mycket speciell stämning. Till slut kom beskedet frampå eftermiddagen. Det var på ett hundratal sidor och inte helt lätt för en lekman att förstå, säger en som var med.

Allas ögon vändes mot Sven-Åke Bergqvist, partner i advokatfirman och den som skulle översätta nämndens beslut till begriplig svenska. Han granskade dokumentet och konstaterade förvånat att riskkapitalisterna i rummet hade vunnit en framgång. En oenig nämnd hade kommit fram till att riskkapitalisternas inkomster från investeringar i portföljbolagen skulle beskattas med 25 procent som inkomst av kapital, inte med 55 procent som inkomst av tjänst.

– Bergqvist var helt chockad över att nämnden hade gått emot sitt eget verk. Det hade han inte väntat sig, säger Affärsvärldens källa.

En viss lättnad spred sig i församlingen. Dagen efter hade Dagens Industri rubriken ”Nordic Capital vann skattetvist” över en artikel där nämndens utslag beskrevs som en ”svidande prestigeförlust för Skatteverket”.

Men där slutade inte historien. Det var bara upplösningen på ett av kapitlen i en saga som hade börjat flera år tidigare och som bara skulle bli märkligare framöver.

***

Ända sedan riskkapitalbolag – eller private equity-bolag eller utköpsbolag som de också kallas – etablerade sig på allvar i Sverige i början och mitten av 1990-talet har de använt en speciell form av förmånliga investeringar till delägarna, andra medarbetare och nära rådgivare. I korthet går modellen ut på att dessa får köpa in sig på förmånliga villkor i de portföljbolag som riskkapital­bolagen (eller noga räknat fonderna som dessa förvaltar) köper.

När ett portföljbolag sedan säljs med vinst tjänar delägaren en hacka på sin investering. Denna avkastning kallas carried interest. Ibland parkeras ”carryn”, som det heter på branschjargong, i ett bolag i Sverige eller utomlands och ifall pengarna plockas ut deklareras de som en kapitalinkomst och beskattas som en sådan. Arrangemanget fungerade i runt 15 år utan att någon tänkte så mycket på saken.

Men våren 2007 rapporterade Svenska Dagbladet att Skatteverket hade fått upp ögonen för riskkapitalbolagens stora vinster och hade bestämt sig för att granska både själva bolagen och delägarna hårdare. Få inom riskkapitalbranschen såg till en början särskilt allvarligt på myndigheternas vapenskrammel. Bolagens skattekonsulter var eniga: carry-upplägget var vattentätt.

Men när Skatteverkets experter tittade närmare på arrangemangen kom de till en annan slutsats. Riskkapitalisterna fick ju göra investeringen i portföljbolagen enbart därför att de hade sin anställning. Och värdeökningen var resultatet av ett aktivt arbete med att utveckla portföljbolagen genom strategiska råd, styrelserepresentation, genomförande av tilläggsförvärv etc. En solklar tjänsteinkomst, resonerade byråkraterna och satte i gång att upptaxera riskkapitalisterna.

De första som dök upp på verkets nya ­carry-radar var delägarna i Nordic Capital. De hade helt enkelt varit flitigast med att plocka hem carry till Sverige och därmed också deklarerat störst kapitalinkomster. Vintern 2010 nåddes de av ett iskallt besked: Skatteverket ville ha totalt över en miljard kronor av ett dussintal partner. Värst drabbade var bolagets grundare Robert Andreen som krävdes på 185 miljoner kronor och Anders Hultin som var skyldig 175 miljoner, enligt vad DI senare uppgav.

Först nu insåg Nordic Capitals delägare till fullo allvaret i situationen och började agera. Förutom att överklaga till Skattenämnden började firmans partner fundera över om det vore möjligt att påverka regeringen att lagfästa riskkapitalisternas skattestatus. En sådan lagändring skulle ha två fördelar, dels skulle skatteläget för framtiden bli klart, men framför allt skulle det ”förtydliga” för skattemyndigheter och domstolar att statens avsikt var att carryn var att uppfatta som en kapitalinkomst. Det skulle kunna förmå dessa att tolka den redan befintliga lagstiftningen till riskkapitalisternas fördel.

– Man tog kontakt med några av de andra stora bolagen, men de var rätt ointresserade. Skatteverket hade inte kommit till dem ännu och därför ansåg de att det där var Nordic Capitals huvudvärk, säger en person med inblick i processen.

Så Nordic Capital utformade en egen argumentationslinje tillsammans med skattejuristerna på Mannheimer Swartling och sina lobbyister. Och den 26 oktober 2010 tågade en liten delegation anförd av Nordic Capitals managing partner Joakim Karlsson upp till finansdepartementet för ett möte med Hans Lindberg, statssekreterare hos finansminister Anders Borg med ansvar för skattefrågor.

Under mötet drog de en presentation som i korthet gick ut på att den svenska risk­kapitalbranschen är stor och framgångsrik. De 850 portföljbolagen sysselsätter 850 000 personer varav 180 000 i svenska företag. Branschen lockar stora mängder internationellt kapital till landet. Av de 500 miljarder som bolagen förvaltar kommer över 80 procent från utländska investerare, och hälften av dessa pengar är ännu oinvesterade. Delegationen missade inte tillfället att understryka hur olyckligt det vore om Sverige började uppfattas som ett rättsosäkert land med oklara skatteregler. Då skulle det internationella kapitalet fly landet och hela den Sverigebaserade riskkapitalsektorn ”hotas av utplåning”.

Huvudbudskapet till regeringen var att carry-skatten borde behandlas inom ramen för Företagsskatteutredningen så att Sverige fick tydliga och internationellt konkurrenskraftiga regler. Med andra ord borde kapitalvinstbeskattning lagfästas. Och det brådskade. ”Ett beslut i Skattenämnden vore förödande”, lyder rubriken på en av power point-bilderna som supplikanterna lämnade kvar.

Hans Lindberg lyssnade välvilligt men drog slutsatsen att frågan inte hörde hemma i utredningen om företagsskatter som hade ett helt annat uppdrag.

– Men jag förstod problematiken och efter mötet började vi titta på frågan på departementet, säger han.

Och två månader senare kom alltså nämndens besked som ju till stora delar gick på Nordic Capitals linje. Riskkapitalisterna hade kanske vunnit ett slag, men kriget rasade fortfarande. Och nu trappade Skatteverket upp sina ansträngningar.

***

Strax efter Nordic Capitals visit på finansdepartementet började marken brännas under fötterna även hos kollegorna på EQT, IK och Altor. De fick nu klart för sig att Skatteverket inte nöjde sig med att jaga NC:s skalper utan att sökarljuset riktades även mot dem. Carry-skatten hade blivit en branschfråga. Någonstans i det läget tog EQT över stafettpinnen från NC och började driva frågan.

– De tyckte väl att de kunde de här frågorna och att de hade bra ingångar till regeringen med sina Wallenbergkopplingar, säger en person som följde processen på nära håll.

– Och så hade de några rådgivare som de tyckte var bra och som de ville anlita.

På EQT var det stabschefen Johan Bygge, tidigare finanschef på Wallenbergarnas maktbolag Investor, som höll i frågan och han tog hjälp av bland andra skattekonsulten Ingrid Melbi på revisionsfirman PWC som fick i uppdrag att ta fram ett konkret förslag på hur carry-skatten skulle kunna utformas för att säkra den lägre skattesatsen. Förslaget arbetades fram under sommaren och hösten 2011 och därefter skickade EQT ut det till de övriga riskkapitalbolagen för påseende.

– Det var EQT som drev frågan helt och hållet. Vi fick i princip ett färdigt förslag från dem som vi läste. Så sa vi väl ungefär ”okej, det verkar väl bra” och så gick de till finansen med det, säger en partner i ett annat riskkapitalbolag.

– De hade med sig Riskkapitalföreningen också men det var mest för att ge det lite officiell status och visa att branschen stod bakom. Det är ingen tvekan om att EQT hade initiativet.

Den 19 september 2011 var det dags för ett nytt möte hos statssekreterare Hans Lindberg på finansdepartementet, enligt Dagens Industri som senare beskrev mötet utförligt i en artikel. Denna gång var Bygge, Melbi och Svenska Riskkapitalföreningens vd Marie Reinius närvarande. Enligt tidningen hade Melbi, som har arbetat på finansdepartementet, fler möten med höga tjänstemän på departementet under hösten.

Och den 21 november 2011 blev resultatet av vedermödorna konkreta. Då överlämnades en promemoria på Svenska Riskkapitalföreningens brevpapper till departementet. Den prosaiska titeln löd ”Förslag om lagändring – Särskilt tillägg till reglerna i 57 kap. inkomstskattelagen”. Kompendiet var komplett med förslag till ny lagtext och författningskommentarer. Poängen med förslaget var i korthet att carried interest skulle beskattas som inkomst av tjänst upp till ett i sammanhanget relativt blygsamt belopp. Därefter skulle kapitalvinstskatt utgå.

I efterhand kan det tyckas att tajmingen för riskkapitalisternas oblyga lagförslag var lite märklig. Den så kallade Carema-skandalen hade briserat i Dagens Nyheter mindre än en månad tidigare och tidningarna var bräddfulla av kritik mot branschen. Medierna hade också börjat nagelfara de så kallade räntesnurrorna, ett annat skatteupplägg som riskkapitalbolagen (alltså de juridiska personerna, inte de fysiska delägarna) använder sig av flitigt.

Men skälet till att det hastade klarnade en månad senare, nästan på dagen ett år efter Skattenämndens besked till Nordic Capital. Den 22 december 2011 briserade nämligen nästa smällkaramell. Skatteverket upptaxerade Industri kapitals grundare Björn Savén, Altors grundare Haralds Mix samt ytterligare 14 medarbetare i IK. Nyheten fyllde tidningarnas förstasidor dagen efter, och enligt DI var skattesmällen för Savén på 934 miljoner kronor och 252 miljoner för Mix.

Skattesänkningar för förmögna riskkapitalister med pengar i skatteparadis är knappast en valvinnande fråga i Sverige. Och ingen politiker skulle väl komma på tanken att driva frågan i den mediala orkan som blåste runt riskkapitalbolagen i vintras? Jo, faktiskt. En. Landets finansminister.

***

Den 29 mars skickade finansdepartementet ut ett pressmeddelande med den anspråkslösa rubriken ”Förslag om nya skatteregler för vissa delägare i riskkapitalfonder”. Reaktionen blev nästan ingen alls. Svenska medier fokuserade den här dagen på försvarsminister Sten Tolgfors, som avgick i spåren av en omdiskuterad vapenaffär med Saudiarabien.

Motståndet mot det nya skatteförslaget formerades inte heller hos oppositionen. Socialdemokraternas partikansli var fortfarande i oordning då den nya ledningen med Stefan Löfven tillträtt bara två månader tidigare. I stället var det i LO-borgen vid Norra Bantorget som motståndet föddes, och precis som den arabiska våren så handlade det om en twitter-revolution.

En kort stund efter att regeringens förslag hade lagts ut på hemsidan twittrade LO:s chefsekonom Ola Pettersson till sina drygt 1 000 följare, varav många är journalister: ”Borg lägger förslag om förmånlig beskattning för riskkapitalister samma dag som #Tolgfors. Säkert smart.” Han hade redan tidigare noterat att Riskkapitalföreningen hade något på gång.

– Jag prenumererar på alla pressmeddelanden från finansdepartementet. När förslaget gick ut på remiss såg jag att det hade precis samma komponenter och upplägg som Riskkapitalföreningen förordat. Jag blev väldigt förundrad. Förslaget gick helt på tvärs med traditionella svenska principer för skattesystemet. Det var regressiv beskattning, ju mer du tjänade, desto lägre skatt. Jag blev förvånad att Anders Borg var så oblyg, säger Pettersson i dag.

En kort stund efter Petterssons första tweet kom nästa: ”Borgs riskkapitalskatt: 30% på inkomster som ÖVERSTIGER 4,4 mkr från en bolagsförsäljning. I övrigt som inkomst av tjänst.”

Totalt skickade LO:s chefsekonom Ola Pettersson sex tweets om skatten under dagen, bland annat ett där han utnämnde Svenska riskkapitalföreningen till Årets lobbyist ”på knockout”.

Hans Lindberg värjer sig dock för påståendet att regeringen köpte riskkapitalisternas förslag rakt av.

– Nej, dels hade vi tekniskt sett en annan ansats. Dessutom skärpte vi skattesatserna. På kapitalinkomstdelen från 20 till 30 procent, och på arbetsinkomstdelen till 57 procent.

Ola Petterssons enmanskampanj fick till slut reportern Stefan Lundell på Dagens Industri att höra av sig och den 10 april fanns en intervju med Pettersson i tidningen där han sågade förslaget längs fotknölarna under rubriken ”Lyckad kupp av riskkapitalet”. Det som sedan hände kan liknas vid att hela Sverige öppnade eld med pansarvärnskanon mot en ensam övergödd kalkon på ett öppet fält. Fjädrarna yrde.

Oppositionen var i uppror och snart anslöt sig även Moderaternas allianskolleger i regeringen till kritikerna. Näringslivet var inte heller nådigt. Industrivärdens starke man Sverker Martin-Löf dundrade. Inte minst var det idén om mildare skatteregler för kanske 200 individer som väckte anstöt.

Efter bara två veckor sade Anders Borg att han var redo att backa i frågan och efter en dryg månad, den 9 maj, kapitulerade han villkorslöst.

– Vi vill hitta ett sätt att få upp beskattningen inom den här sektorn. Men nu har vi fått kritik om att vi inte nått fram hela vägen och då lägger vi förslaget i frysboxen, sade han till Di.se.

Det stora mysteriet kvarstår. Hur kunde finansministern släppa igenom förslaget?

– Jag tror att han helt enkelt inte hade ögonen på den här pucken. Han var för upptagen av eurokrisen och andra större frågor. Och Hans Lindberg som höll i frågan är duktig på skatter, men han kanske inte har den politiska fingertoppskänslan, säger en person med goda försänkningar i finansdepartementet.

– Borg såg nog rätt krasst på saken med en finansministers glasögon. Hellre 30 procent av någonting än 57 procent av ingenting, säger en annan bedömare.

Och en av landets ledande lobbyister tycker att EQT och Riskkapitalföreningen klantade sig när de forcerade fram förslaget.

– Frågan hanterades väldigt illa. Den normala gången i Sverige är att man utreder en fråga och sedan formerar en politisk majoritet runt en lösning. Men här kom EQT och kastade fram ett färdigt lagförslag utan att förankra det först. De verkar ha dåligt grepp om hur det här landet fungerar.

De hårda reaktionerna överraskade Hans Lindberg.

– Det som gjorde oss mest förvånade var nog att förslaget utmålades som en skattesänkning för riskkapitalisterna när det i själva verket var en skattehöjning på 100 miljoner kronor, jämfört med hur mycket skatt de har betalat hittills. Och vi skulle få de tredje högsta skatterna för riskkapitalister i världen, efter Danmark och Holland.

Det verkar hur som helst som om förslaget stoppades av LO:s chefsekonoms twittrande.

– Ja, det kan säkert ha spelat en roll. Hade ingen reagerat snabbt så är det inte omöjligt att historien hade slutat annorlunda, säger Ola Pettersson i dag.

Fast det betyder inte att frågan är begravd för all framtid. Anders Borg har lovat att komma med andra nyheter på skatteområdet och i riskkapitalkretsar närs förhoppningen fortfarande att carryn ska kapital-inkomstbeskattas.

– Steget från frysboxen till mikrovågs-ugnen i politiken kan ibland vara mycket kortare än någon anar, säger en lobbyist. l