Spanien närmar sig att söka nödlån och oron stiger för vad som händer i Italien efter Monti, efter valet i vår. Värstingen Grekland närmar sig obevekligt att krascha ut ur euron, med svåröverskådliga bieffekter för resten av Europa.

Samtidigt försvåras krishanteringen i euro­området av de ökade spänningarna mellan krisdrabbade sydeuropéer och betalande nordeuropéer, och det ekonomiska läget försämras. Och så mitt i allt ska EU börja förhandla om en bankunion, som är tänkt att rädda euron, men som ställer euroländer mot övriga EU-länder.

Under sommaren har krisen puttrat på. Euroländerna har fortsatt att mest behandla krisens symptom – smärtsamt höga upplåningskostnader för Italien och Spanien. Men man kan förstå att långivare oroas av Spaniens fumlande regering och de allt hätskare budgetstriderna mellan regioner som Katalonien och centralmakten. Och visst bör långivare oroa sig för mardrömsscenariot att den ansvarslöse Silvio Berlusconi återkommer som italiensk premiärminister efter valet.

Nu har i alla fall Tyskland och andra hökar, som Finland och Nederländerna, lärt sig att stöd till krisländerna måste kopplas till motkrav om fortsatt budgetdisciplin och ekonomiska reformer. Under det senaste året har både Italien och Spanien glömt sina löften så fort solen tittar fram.

Sommarens överenskommelse om nödlån till spanska banker vidhäftas med strikta krav på bankreformer. Likaså beslöt eurotoppmötet i juni att den permanenta räddningsfonden ESM ska få stödköpa stats­obligationer från krisländer som Spanien och Italien – men bara om de två länderna har uppfyllt alla rekommendationer från EU om den ekonomiska politiken. Inga anmärkningar får finnas. Även ECB lovade i augusti att vara beredd för stödköp av statsobligationer, men bara om ESM har börjat köpa, vilket betyder att krislandet följer EU:s ­ekonomiska rekommendationer.

Därmed låses Spanien, Italien och andra krisländer in i en reformpolitik som de måste följa för att vara berättigade till att få sina statspapper stödköpta i ett nödläge. Även den hale Berlusconi skulle få det svårare att bryta Montis löften. Om sedan ett land måste be om ett fullfjäd­rat nödlån så måste landet acceptera ett tufft reformprogram från EU och IMF. Spanien är nära.

Redan i mitten av september hettar det till. Den 12 september kan räddningsfonden ESM stoppas om Tysklands författningsdomstol förklarar att fonden strider mot tysk grundlag. Samma dag tas temperaturen på missnöjet mot skuldsatta sydlänningar då Nederländerna går till val.

Och dagen före lägger EU-kommissionen förslag om bankunionen. EU-toppmöten i oktober och december ska sedan förhandla om ökad överstatlighet över banker. Risken finns att en bankunion rör till finanstillsynen i Europa, om ECB tar över övervakningen av storbanker i euroområdet. Så sent som 2011 skapades tre nya europeiska tillsynsmyndigheter, men hur befogenheterna fördelas mellan dem, ECB och nationella finansinspektioner är oklart. Som icke euroland kan Sverige förlora inflytande och komma i kläm i konstiga gränsdragningar. Vem övervakar nordiska Nordea?

Redan i september återvänder också de svartklädda trojkamännen från IMF och euroländerna till Aten för att kontrollera hur Grekland håller sina löften. Ännu en störtflod av missade mål kommer att uppenbara sig. Grekland har inte genomfört utlovade liberaliseringar och privatiseringar, och övertaliga offentliganställda har inte sparkats.

Antagligen får Greklands nya regeringskoalition en sista chans att visa ordentliga framsteg mot att kunna stå på egna ekonomiska ben, även om tidsplaner förlängs. Visar Grekland inga resultat stänger euroländerna och IMF av flödet av nödlån och Grekland kan inte betala sina skulder. Risken finns för en Grexit mot slutet av året.

För att hindra att i första hand Cypern och Portugal dras med i en dominokedja kommer då euroländerna att med ord och stödåtgärder göra allt för att Grekland ska framstå som ett dysfunktionellt unikum.

Tålamodet tryter i norra euroområdet. Trycket stiger inrikespolitiskt att man inte ska betala sydlänningarnas skulder. Angela Merkel har lovat att göra allt för att rädda euron. Och ECB-chefen Mario Draghi bedyrar att euron är oåterkallelig.

Men det är inte samma sak som att alla nuvarande euroländer blir kvar i EMU. Få tror längre att ett euroland kan vara vilket ekonomiskt katastrofområde som helst och ändå räkna med att bli räddad kvar i samarbetet.