Det har talats mycket om klass och klasshat senaste året, åtminstone på kultursidorna. Som vanligt finns här ett glapp mellan Stockholm och övriga riket, för svensken i gemen är, jämfört med andra nationaliteter, lyckligt omedveten om detta med sociala klasser.

Förklaringen är jämlikhetstraditionen från bondesamhället, och en långt driven inkomstutjämning. Det är ingen slump att vi efter sex år under en högerregering fortfarande har världens högsta marginalskatt.

Skattesystemet är paradoxalt på det sättet att det trots alla jobbskatteavdrag gör det nästan omöjligt att bli rik på hederligt arbete medan kapitalägarna är ett frälse. Svensken ogillar inkomstskillnader på arbetsplatsen och villagatan, men de extrema exemplen – Kamprad, Zlatan, kungen – får tjäna hur mycket som helst.

Respekten för kungahuset är märkligt konstant, även om den nu har flyttat från monarken själv till kronprinsessan. Det nya tronföljarparet är lika medialt immuna som ”kungen och Silvia” var för 30 år sedan. Jämlikheten tycks kräva denna säkerhetsventil, undantaget från det strävsamma och likriktade.

Klass är nu inte bara en fråga om inkomst och börd, utan framför allt om manér. En karaktär som Carl Bildt kan utan konsekvenser beslås med i stort sett vad som helst, eftersom han åtnjuter denna reflexmässiga respekt.

Frågorna kring Lundin Oil, ministerstyre av rättsväsendet och enmansshow på Utrikesdepartementet är bara de sista i raden av tveksamheter som kantat Bildts karriär. Under det katastrofala kronförsvaret 1992, när svensk ekonomi var i fritt fall, engagerade sig regeringschefen Bildt mera i Baltikums framtid än Sveriges. Hans arrogans fick sånär Ingvar Carlsson att vända i dörren när det kom till krisuppgörelse med Socialdemokraterna.

Glömt är också att Carl Bildt blev partiledare tack vare en illusion. Som offensiv ledamot av ubåtskommissionen 1983 tvingade han Olof Palme att, på felaktiga grunder, protestera mot sovjetiska ubåtskränkningar. Så sent som 1994 skrev Bildt brev till Boris Jeltsin, om ubåtar som i själva verket var minkar.

I andra änden av den politiska skalan, med samma Östermalmsreflexer, finns Jan Guillou. Han stod i förtryckarapparaten KGB:s sold men glömde att nämna det i första upplagan av memoarerna. Han har hyst en romantisk beundran för palestinsk terrorism och skrev sjuttiotalsklassikern ”Irak – det nya Arabien” som hyllade Saddam Husseins skräckvälde.

Inget av detta har påverkat hjältestatusen. Precis som Bildt kollrar Guillou bort journalisterna i kraft av sin attityd.

Det yppersta exemplet är förstås Olof Palme. I mellanmjölkens land var kombinationen av radikalism och överklassig självsäkerhet oemotståndlig.

Det finns många fler exempel på svenskar som åtnjuter en automatisk vördnad tack vare sin stamtavla, utan att journalistkåren eller folk i allmänhet reflekterar över varför: Mark Levengood, Eva Hamilton, Michael Treschow. Alla dessa personer är skickliga i sina jobb, men det finns också en klassdimension av sublimerad beundran.

Svensken vill så gärna vara jämlik men just därför blir somliga mer jämlika än andra. Här finns en blågul klassparadox som jag tror vi är ensamma om i världen.

Detta är förstås också motsägelsefullt; för att befria oss från klassperspektivet måste vi bli mera medvetna om det.

Kommunismen har inte haft många rätt, mer än i strävan efter det klasslösa samhället. Det är inte maximal utjämning som är grejen utan respekt för varje människa oberoende av bakgrund och – när så är påkallat – en hälsosam frånvaro av respekt.