Morgan Stanley har döpt det nuvarande läget till Twilight Zone, där världsekonomin svävar ostadigt mellan stabil tillväxt och lågkonjunktur. För egen del är jag inte särskilt tveksam. Med en fortsatt jämn ström av dålig makrodata och flera globala oroshärdar kastar nog de sista optimisterna snart in handduken.

Förhoppningar om att centralbankerna ska trolla bort lågkonjunkturen håller dock börserna flytande. Märkligt kan tyckas, men förklaringen kan vara så enkel att strukturen hindrar kapitalförvaltarna att kliva av. Att stå vid sidan av när börserna stiger är en karriärmässig katastrof, men att tillsammans med alla andra tappa 30, 40 eller 50 procent på kort tid är inget att skämmas för.

Låter det överdrivet? Inte alls, stöd finns i data. Diagrammet här bredvid visar hur kraftigt Stockholmsbörsen rasade under slutfasen av de största börsnedgångarna under de senaste 25 åren. Vad som utgör slutfasen är delvis subjektivt. Affärsvärldens beräkning utgår från toppen på den sista stora upprekylen innan börsen rasat till den definitiva botten före en ny uppgångsperiod.

Inför dessa bottennoteringar har OMX Affärsvärldens generalindex inom loppet av en till sju månader rasat 37–47 procent. De två kortaste rasen, på en respektive tre månader, var i samband med börskraschen år 1987 och Asienkrisen år 1998. Bägge gånger uppstod kortvarig panik på finansmarknaderna, men ingen större ekonomisk nedgång följde. Börsrasen som hängde samman med lågkonjunkturer varade längre, i fem till sju månader.

Flera års goda tider går hastigt upp i rök när majoriteten inser att skiten träffat fläkten. När paniken når börsen så rasar den med i genomsnitt 41 procent på knappt fem månader. För att återta ett sådant tapp krävs en börsuppgång på 70 procent.

Är det rationellt att köra ner kurserna så här mycket? Nej, det är lika irrationellt som när investerarna driver upp värderingen för högt. Ska då en investerare betrakta börsen som den teoretiskt borde fungera eller som den de facto fungerar? Valet är fritt. Det första lägret köper just nu, eftersom det går att hitta attraktivt värderade bolag. Det andra lägret väljer att stå vid sidan av i väntan på att investerarmajoriteten ska begå samma gamla misstag.

För även om det nog är många som börjat bli trötta på ordet kris så är det knappast någon kris än. Börsen går bra och flera ledande ekonomier tuffar på hyfsat. Företagsvinsterna må vara på väg att vika, men de är alltjämt höga. Arbetslösheten har i länder som Sverige och Tyskland bara planat ut, och lär börja stiga först när företagen börjar skära ner på allvar. På Stockholmsbörsen handlas flera kvalitetsbolag, som Swedish Match, H & M och Handelsbanken, nära kursrekord. I en panikfas är cash king och allt säljs. Där är vi inte än.

Inga storföretag på börsen har heller allvarliga problem, vilket annars är en klassisk krissignal. År 1992 var det främst banker och fastighetsbolag, år 2002 Ericsson och ABB och år 2008 Swedbank, SEB och flera cykliska börsbolag som lågt pyrt till. Vem vet vilka de blir denna gång. Amerikanska Vix-indexet, som mäter volatiliteten, ligger samtidigt under 20. Indexet brukar röra sig upp mot åtminstone 40 vid panikbottnar.

Köp inte aktier för att det står kris i tidningarna. Köp aktier när majoriteten säljer i panik. Där är vi inte riktigt än. Men kanske ganska snart.