Ja, inte hos försäkringsbolag och institutioner med placeringsreglementen som styr tillgångsfördelningen, utan hos alla andra som binder sig för en relativt låg avkastning i många år framöver. Spontant känns det som om riskviljan är ganska hög, i alla fall om man lägger in tänkbar alternativavkastning i kalkylen. Eller varför köpa en svensk 10-årig stats­obligation till en ränta på 1,5 procent om den inte ska behållas till förfall?

Våren 2008 skrev Affärsvärlden om att företagen hade svårt att emittera obligationer på kapitalmarknaden därför att priset på kreditförsäkringsinstrumenten, CDS, var på väg upp. Men egentligen var det ingen större katastrof. De företag som behövde lån kunde i stället vända sig till bankerna. Nu är det tvärtom. Marknaden för företagsobligationer boomar och det är dyrare att låna på banken än direkt på marknaden. Men kreditrisken är densamma.

I februari 2008 kostade det 394 räntepunkter att försäkra sig mot betalningsinställelse i skogsbolaget Stora Enso. Fyra år senare är priset detsamma, efter att ha varit nere och vänt på strax under 200 punkter i början av 2011. Men räntan som Stora Enso får betala när bolaget emitterar obligationer har kommit ned ordentligt. Förklaringen ligger i att det totala ränteläget är lägre. Räntan på en svensk 5-årig statsobligation har fallit från 3,8 procent till 1 procent.

I förra veckan gav Stora Enso ut ett 5,5-årigt obligationslån på 500 miljoner euro till en fast ränta på 5 procent. Detta trots att ratinginstitutet Fitch sänkte bolagets kreditbetyg ett steg till BB- i slutet av juli, efter att Stora Enso redovisat ett ordentligt vinsttapp under andra kvartalet. Bolagets långsiktiga upplåning är sedan tidigare klassat som High Yield, det vill säga obligationer med högre kreditrisk.

Kullagertillverkaren SKF ingår däremot i gruppen av bolag där kreditrisken är lägre. Betyget för långsiktig upplåning från Standard & Poor’s är A-, och så har det varit sedan det höjdes ett snäpp i maj 2003. Så är också räntan låg. Häromveckan emitterade även SKF en euro­obligation på 500 miljoner euro. Löptid sju år och ränta 1,93 procent. Inte illa. Och efterfrågan var stor. Inkomna bud tydde på att bolaget skulle ha kunnat ta in det sexfaldiga.

Att det är låntagarnas marknad just nu bekräftas av Telia Soneras finanschef Per-Arne Blomquist som i Dagens Industri kommenterade bolagets senaste emission med orden: ”Det är fantastiska villkor.” Teleoperatören gav ut en 15-årig företagsobligation på 500 miljoner euro till en ränta på 3,07 procent. Trots det fanns köpare för ett tre gånger så stort belopp.

Men kreditbetyg och även priset på CDS:er ska tas med en nypa salt. Sakernas tillstånd kan ändras snabbt. Våren 2008 var priset för att säkra en femårig obligation utgiven av isländska banken Kaupthing cirka 600 punkter. Ett halvår senare var banken övertagen av isländska staten. Premien för dem som tog på sig denna risk var alltså en extra avkastning på 6 procent per år. I backspegeln var det knappast en attraktiv relation mellan risk och avkastning. Frågan är hur vi om några år ser tillbaka på de obligationsköp som gjordes under hösten 2012?