I likhet med min gamle squashpartner Ulf Nilson på Expressen tycker jag det mesta var bättre förr.

Till exempel de amerikanska presidentvalen. För tjugo år sedan skrek jag mig hes av upphetsning på Bill Clintons mass­möten. Äntligen en saxofonspelande, intellektuell, liberal sexgalning efter decenniet av konservativ ökenvandring under Reagan och Bush.

Barack Obama väckte lite av samma känsla 2008, inte minst för att Bush junior var ett värre stolpskott än sin far. Men nu har Obama fortsatt att låta som Jesus i fyra år, vad han än säger, utan att kunna gå på vattnet. Yes we can. Not.

Västra halvklotets mest oansvariga opposition har förstås bidragit till besvikelsen. I första hand är dock Obama offer för sin egen fluffiga retorik. Talet på demokraternas konvent var inget undantag. Sjukvårdsreformen och expedieringen av Usama bin Ladin är givna plus, men för övrigt har snacket varit bättre än verkstaden.

Utrikespolitiken har varit mest lyckad, med flexibla och smarta lösningar till exempel i Libyen. På det sättet liknar Obama pappa Bush som förlorade valet 1992, efter succén i Kuwaitkriget som bleknade bort när USA:s ekonomi krisade.

Mitt Romney uppvisar å andra sidan oroande likheter med Bush junior. Tufft prat och ytlig världsbild, med stödet för israeliska krigsäventyr i Iran som bottennotering.

Inbördeskriget i Syrien har otäck potential att leda till storkonflikt med Iran/Ryssland/Kina på ena sidan och Israel/Nato på den andra. I så fall vore Barack Obamas kyla definitivt att föredra. Även om han har kvitterat Nobels fredspris med att lönnmörda hundratals människor i drönarattacker.

Den andra ödesfrågan är USA:s ekonomi, men med ett astronomiskt budgetunderskott är skillnaden mellan kandidaterna mindre än vad deras program antyder. Handlingsutrymmet blir smalt som ett streck på stjärnbaneret.

Pengarna ska ju vara Romneys starka sida. Där kan man betvivla att de åtta procent av amerikanerna som går arbetslösa imponeras av en man som blivit förmögen på att avskeda folk.

De flesta väljare inser nog att Obama tog över i ett kritiskt läge. Av hoppet och förändringen kunde det inte gärna bli mer än en tår i Lake Michigan.

Med ekonomin i flämtande återhämtning hotar de republikanska spinndoktorernas främsta vapen, retoriken kring Obamas arbetsmarknadspolitiska misslyckande, att rikoschettera.

Så vem vinner, Jesus eller Mammon?

Obama givetvis, de illusoriskt jämna opinionsmätningarna till trots. Eftersom han oaktat predikanttugget har en karaktär att förhålla sig till, medan utmanaren byter åsikter som skjortor. Dessutom med en reaktionär lutning som inte fallit den kvinnliga väljarkåren på läppen.

Mitt Romney blir en politisk fotnot i stil med bleka finalister som Bob Dole 1996 och John Kerry 2004. En man som överträffas i profilskärpa av både sin fru och tilltänkta vicepresident har ingen chans.

Men visst var amerikansk politik bättre förr, när det republikanska partiet var seriöst, när en budget i balans gav ekonomiskt svängrum och när USA:s idéer hade medvind i världen.

Washington har ett sjukt politiskt system. Ingenting på partikonventen tyder på att de kommande fyra åren blir annorlunda. Vad som behövs är ett ledarskap som inte bara inspirerar utan framför allt levererar.

Kom tillbaka, Bill Clinton, allt är förlåtet.