Vi har fått en ny runda av centralbanksåtgärder.

Den här gången började det med att Europeiska centralbanken sade sig redo att köpa obegränsat med obligationer utställda av de krisande euro-länderna.

Amerikanska centralbankschefen Ben Bernanke svarade med att utöka penningflödet genom köp av bolånepapper för 40 miljarder dollar i månaden. Och så var det Bank of Japan som meddelade att köpen av obligationer och växlar ska fortsätta. Och under tiden har Bank of England beslutat att fortsätta sina obligationsköp, medan schweiziska SNP meddelar att de inte viker en tum från principen att inte låta francen stärkas mot euron. Och så har vår egen Stefan Ingves till slut sänkt räntan till 1,25 procent. Brasilien, en hård kritiker mot valutadumpning, har intervenerat, liksom Peru. Listan kan göras längre än så.

Oavsett vilken sorts åtgärd det handlar om: räntesänkning, QE3 eller stöd till Spanien, så leder åtgärderna till samma sak: att respektive valuta försvagas. Oavsett officiellt argument så resulterar det i att den egna exporten får stöd och att arbetslösheten exporteras, vilken också kan sägas vara en sorts handel mellan länder. Valet på kort sikt blir att rädda jobben på bekostnad av levnadsstandarden.

I tider av kris blir valutan ett mäktigt vapen. Och ett livsviktigt vapen. Så skedde exempelvis även när guldmyntfoten övergavs under depressionen och land efter land lät sina valutor flyta för att inte låta något annat land få konkurrensfördel. Så skedde när Bretton Woods-systemet havererade i början av 1970-talet.

När det är kris har det internationella samvetet inte mycket att hämta. Varje land tänker först och främst på sig själv, effekterna på världsekonomin får komma i fjärde hand. När alla stora länder vill stödja sin egen export så blir det till slut ett nollsummespel. De amerikanska klagomålen på att Kina har en konstlat låg valuta klingar nu av, eftersom USA gör exakt det som Kina anklagats för.

Att det ofta är utvecklingsländer med högre ränte­läge som drabbas av valutakriget är inte heller något nytt. När den globala penningmängden ökar och pengarna flödar in går det inte att sänka räntan på grund av överhettning. Och inte heller höja räntan för att motverka överhettningen.

Men ändå: det är något helt nytt det vi ser. Även om det är samma kamp om valutorna nu som då så är insatserna oändligt mycket högre nu. Centralbankernas balansräkningar sväller till icke tidigare upplevda nivåer, något som framtida riksbankschefer och finansministrar får försöka hantera.

Än så länge har Sverige hållit sig utanför. Kronan har stärkts, och delvis som ett svar på detta sänktes räntan med 0,25 procentenheter. Några andra lättnader har vi inte sett.

Men att Sverige inte gjort som USA och England – två länder som alltid hyllar den fria marknaden – utan i stället för nyprotektionism med manipulerade valutakurser låtit marknadskrafterna styra har givetvis ett pris. Vilket visar sig i kvartalsrapporterna.

Även om det kortsiktigt gör ont är det självklart bra att Stefan Ingves och Anders Borg inte dras med i den destruktiva tävlingen mot botten. Och till skillnad från många andra små länder har Sverige råd att stå utanför valutakriget. Alliansfrihet i fred – neutralitet i krig, som det hette förr.