Ett lite bortglömt hjälpmedel för investerare är investeringsklockan. Med hjälp av den får investerare en överskådlig bild som indikerar hur kapitalet bäst ska fördelas mellan de olika tillgångsslagen aktier, obligationer, råvaror och kontanter.

Investeringsklockan är klassisk. Den lanserades redan 1937 av den engelska tidningen Evening Standard för att gjuta mod i allmänheten om att konjunkturen trots allt skulle vända efter den stora depressionen. Det var nästan samma situation som vi befann oss i under den djupaste delen av finanskrisen 2008–2009 och som vi ännu inte har tagit oss ur.

Modellen, som finns i en mängd olika utföranden, är enkel men inte mindre matnyttig för det. Indirekt används den dagligen av professionella investerare eftersom klockan beskriver de grundläggande mekanismerna för hur de olika tillgångsslagen varierar i pris över en konjunkturcykel. Den ger investerare riktlinjer för om de ska vara över- eller underviktade i ett tillgångsslag beroende på den förväntade ekonomiska utvecklingen.

Investeringsklockan finns i mer eller mindre sofistikerade former. Affärsvärldens något förenklade, men klassiska, version består av de fyra olika faserna högkonjunktur klockan 12–3, avmattning klockan 3–6, lågkonjunktur klockan 6–9 och återhämtning klockan 9–12.

I en högkonjunktur är tillväxttakten över den historiska trenden – för Sverige cirka 2,5 procent och globalt 3,5 procent. Då pressar brist på arbetskraft upp lönerna, råvarupriser stiger och inflationen tar fart. Priserna är höga för de flesta tillgångsslagen. Aktier kan gå bra i början av denna period men när centralbankerna börjar höja styrräntan klockan 1 ska aktier underviktas. Råvaror kan dock fortfarande ha en positiv utveckling.

Vad som utlöser en avmattning varierar från gång till annan men aktiemarknaden är alltid framåtblickande och vänder ner innan den faktiska efterfrågan viker. Avmattningsfasen är ofta den mest utmanande miljön för investeringar. Ofta ökar inflationen samtidigt som tillväxten avtar, det vill säga det kan komma perioder med stagflationsliknande tendenser. I princip handlar det då om att bevara kapitalet, att ligga tung i kontanter.

Beroende på hur mycket tillväxten bromsar in så faller inflationen i lågkonjunkturfasen efter att ha passerat inflationstoppen klockan 6. Det kan bli en mjukare inbromsning eller en regelrätt recession. I slutet av denna period bottnar börsen. Börsen tjuvstartar, ledd av cykliska aktier, klockan 8, det vill säga 4–6 månader innan konjunkturen bottnar ur omkring klockan 9. Även om aktier kan få en hygglig avkastning redan från klockan 8 så är denna period historiskt lite mer osäker, då makrosignaler fortfarande kan indikera en fallande konjunktur fram till klockan 9. I lågkonjunkturfasen ger obligationer den bästa avkastningen eftersom centralbankerna sänker räntan, det vill säga värdet på obligationer ökar.

I återhämtningsfasen börjar räntesänkningarna påverka ekonomin. Tillväxten vänder upp och företagen kan öka produktionen och vinster utan att inflationen stiger tack vare stor tillgänglig kapacitet. Den här perioden är den bästa för aktier, med en genomsnittlig avkastning på 20 procent för de faser som förekommit sedan 1973, enligt den amerikanska fondförvaltaren Fidelity Investments. Även råvaror har en bra period.

För att summera ska placerare enligt investeringsklockan – lite grovt sett – köpa råvaror klockan 12–3, kontanter klockan 3–6, obligationer klockan 6–9 och slutligen aktier klockan 9–12. Det låter enkelt, men bygger på att placerarna vet var i konjunkturcykeln de befinner sig, vilket faktiskt inte alltid är så lätt. För att positionera sig går det att använda tillväxt- och inflationstakten. Den vågräta axeln är tillväxttakten från lägst till högst takt från vänster till höger i bilden. På motsvarande sätt är inflationstakten längs den lodräta axeln, med högst inflationstakt kl 6 och lägst kl 12.

Den stora frågan är då givetvis vad klockan är nu. Med en svag tillväxttakt, under historisk trend, och fallande inflation hamnar vi i kvadranten för återhämtning, troligen mellan klockan 7 och 8. Historiskt har statsobligationer avkastat väl i denna fas eftersom centralbankerna sänker räntan. Problemet är att flera centralbanker i dag har räntor som redan är noll eller nära noll, det vill säga på historiskt mycket låga nivåer. Inte minst Riksbanken, som sänkte styrräntan till 1,25 procent i september. En investering i stats­obligationer är alltså inte särskilt attraktiv i nuläget.

Dessutom är företagens vins­ter nära toppnivåer, om än på väg ner, i såväl Sverige som USA. Normalt sett skulle det peka på att vi befinner oss i en högkonjunkturfas, det vill säga på motsatt sida av klockan. Med andra ord finns det betydande avvikelser från mönstret.

Historiskt har klockan snurrat runt ett varv på 3–7 år med ett medeltal från 1970-talets början på 5,4 år.

Vid förra högkonjunkturtoppen 2008 befann vi oss på klockan 2 då aktiekurserna sjönk kraftigt. Och kort därefter, klockan 3, föll även råvarorna. När efterfrågan rasade sänkte riksbankerna räntorna, klockan 7, för att stimulera ekonomin. I början av 2009 påbörjades den snabba återhämtningen på aktiemarknaden, klockan 8–9. På ett år rörde sig klockan således ett halvt varv, det vill säga från avmattnings- till återhämtningsfasen på rekordtid. På grund av en extrem likviditetskris kom stimulanserna snabbt och kraftfullt. Men lågkonjunkturen fick aldrig läka ut på traditionellt sätt.

När centralbankerna världen över låter sedelpressarna gå för högvarv sätts onekligen en del historiska mekanismer ur spel. Det är ett gigantiskt penningpolitiskt experiment som pågår just nu där ingen riktigt kan förutse följderna. Aktiemarknaden lever därför sitt eget liv.

Ändå kan investeringsklockan vara bra att utgå ifrån eftersom den ger en god överblick och gör det lättare att få insikt i de olika skeendena i en konjunkturcykel. Den kan ses mer som en kompass än en klocka. Det är kanske inte heller alltid så viktigt att välja vilken aktie som är mest attraktiv utan snarare bestämma sig för vid vilken tidpunkt det är dags att övervikta aktier. Vid återhämtningen 2009 var uppgången nästan urskiljningslös och de flesta aktier steg.