Donau är Europas näst längsta flod (den längsta är Volga), den går genom Tyskland, Österrike, Slovakien, Ungern, Kroatien, Serbien, Bulgarien och till sist Rumänien, där den också bildar gräns mot Ukraina. Från källorna i Schwarzwald i södra Tyskland är det 2 800 km till deltat och utloppet i Svarta havet. Där, i Rumänien, ligger för övrigt ett annat Schwarzwald – Caraorman, vilket på turkiska betyder Svarta skogen.

Strax före staden Tulcea delar Donau upp sig i tre huvudarmar. Den nordligaste, Chilia-armen – är den största, och för två tredjedelar av Donaus vatten. Söder om den går Sulina-armen, och längst söderut den arm som slutar i fiskebyn Sfanto Gheorge. Mellan de tre huvudarmarna breder träskmarker ut sig med ett nätverk av kanaler mellan sjöar och laguner. Deltat täcker en yta av dryga 5 000 kvadratkilometer, större än Halland, men här lever bara knappt 15 000 personer. I området finns över 300 sjöar och 140 mil kanaler.

Poppel, sälg och pil växer vid stränderna, men ju längre mot havet man kommer desto mer dominerar vassen. Till sist utgörs landskapet så gott som enbart av vassruggar och flytande öar.

Deltat är ett Mecka för fågelskådare. Här finns Europas största kolonier av pelikaner, här finns vitstjärtad havsörn, svanar och andfåglar, stork, kungsfiskare, hägrar och ett myller av måsar och tärnor.

Naturturisterna bör dock välja rätt årstid för sina besök. Våren fram till början av juni går bra, likaså hösten från mitten av september. Men under sommarmånaderna gör moskiterna att man inte kan vistas ute efter sextiden på eftermiddagen.

– Det var här i deltat som Jason och Medea gick i land efter att ha stulit det gyllene skinnet någonstans borta i Kaukasus, säger marinbiologen Silviu Radan som forskar på förändringar i Donaudeltats ekologi.

Under 1 400 år var den grekiska staden Istria centrum i deltat, tills den försvann i folkvandringarnas tumult. Därefter har här passerat ett myller av etniska grupper – turkar, ukrainare, ryssar och tatarer.

Under 1700-talet kom lipovener, ryska religiösa dissidenter. Lipovenerna var en ryskortodox kristen sekt som inte godtog prästerskapet, och vägrade värnplikt och att svära tsaren lydnad. De bosatte sig i deltat med den österrikiske kejsarens goda minne, och livnärde sig på fiske. Deras traditionella svarta båtar syns fortfarande på kanalerna.

Efter Krimkriget beslutade stormakterna att Donau skulle bli en internationell farled för skeppsfart. 1856 bildades La Commisssion Européenne du Danube, med säte i kuststaden Sulina. Sulinagrenen av floden muddrades och meandrar rätades ut. Sulina blev för en tid en blomstrande handelsstad, tills utvecklingen tog andra vägar. I dag går fraktskeppen längs den nordliga armen, och Sulina liknar numera en bensinmack efter att motorvägen fått en ny sträckning.

I nordöstra delen av deltat låg fram till 1964 Rumäniens egen Gulag. Det sägs att efter kommunisternas maktövertagande 1948 arresterades hela den tidigare regeringen och sattes i arbete med att gräva nya kanaler.

– Under Ceausescu-eran startades en rad utvecklingsprojekt här i deltat, säger Silviu Radan. Man dikade ut områden och pumpade ut vatten för att skapa nytt jordbruksland, och man startade fiskodlingar. Man tänkte sig också att skörda vass i stora mängder för att använda som råvara för papperstillverkning, men det blev pannkaka av alltsammans.

– År 1993 gick ett fartyg lastat med stålplåt på grund och kapsejsade. Resultatet blev att floden täpptes till. Byar dränktes och man fick gräva en ny kanal runt skeppet. Det tog tio år att bli av med vraket.

– Tyvärr mår deltat inte bra, säger Silviu Radan. Under sekler har Donau fungerat som kloak för stora delar av Central- och Östeuropa. Lite bättre har det blivit under de senaste decennierna, beroende på att en stor del av de miljöförstörande industrierna uppströms har gått i konkurs eller lagts ner. Men vi har fortfarande övergödning i deltat. Fosfor från jordbruk och avlopp ger algblomningar och syrebrist, det är därför vattnet ser så grönt ut.

– Det har lett till att fisken till stor del försvunnit. Störarna, som tidigare var så vanliga i Donau, är nästan helt borta. Det är lätt att göra fisksoppa av ett akvarium, men att göra tvärtom är svårare.

Störar är primitiva benfiskar, eftertraktade för sitt kött och framför allt för sin rom. Liksom lax och sik går de upp i floderna på vårarna för att leka. I Donau har tidigare funnits fem störarter – den stora belugastören eller husen som blir över två meter lång och kan väga uppåt halvannat ton, sterletten, rysk stör, stjärnstör och viza. Ännu på 1950-talet gick störarna upp ända till Budapest, men efter bygget av kraftverksdammen vid Järnporten (vid gränsen mellan Serbien och Rumänien) kommer de inte längre förbi.

Försök med utsättning av odlade störyngel har hittills lyckats dåligt, kanske beroende på att ekosystemen i floden förändrats, vilket gynnat andra fiskarter som glatt mumsar i sig störynglen. Utsläpp av kemiska ämnen som verkar som könshormoner har gjort att störarna har svårt att föröka sig. Störarna växer långsamt och kan bli 100 år gamla.

Alla störar är numera fridlysta. Men tjuvfiske pågår, och turkiska trålare dammsuger Svarta havet utanför Donaudeltat.

– Vi håller på att få ett helt nytt ekosystem med nya invandrade arter, säger Silviu Radan. I stället för stör får vi kinesisk fisk, som smitit ut från fiskodlingar och förvildats. Och från Korea har musslan Gasteropod rapana kommit som fripassagerare med fraktskepp och invaderat vattnen. Frågan är om det går att vända utvecklingen.