George Orwell, den gamle Etonsocialisten, hann hosta sönder sin sista lungblåsa innan artikeln blev färdig, men redan utkastet innehåller en och annan klarsynt godbit. Till exempel den här: ”Under de senaste decennierna, i länder som Storbritannien och USA, har den litterära eliten växt sig stor nog för att utgöra en värld i sig. En viktig följd av detta är att de åsikter som en författare är rädd att uttrycka, inte är de som samhället som helhet ogillar.”

Redan för 62 år sedan såg Orwell att avant gardet blivit självtillräckligt. Och här sitter vi.

Att bära på ett visst förakt för intellektuella modetrender har sina fördelar. Man besparas förnedringen att låtsas ta trams på allvar. Man kan tala utan nervositet, eftersom man redan har straffat ut sig bland de rättänkande. Man slipper läsa en väldig massa pretentiös smörja och får därmed tid över till meningsfull verksamhet, som att gå ut med hunden, eller lägga patiens.

Men det finns också nackdelar. Till exempel den att George Orwell hade rätt. Hur uppenbart löjlig en idé än är, finns det små, statustunga världar som kan göra den till dogm. Eftersom det rör sig om snofsiga klickar som sätter den offentliga tonen, sprider sig deras tokigheter. Mestadels därför att journalister och andra intellektuella vättar, som gått en kvällskurs i kulturvetenskap, vill visa att de hör hemma i de förnäma salongerna. Att påstå något som folk i allmänhet inser är idioti kostar inget, men att ifrågasätta de intellektuella kotteriernas fånigheter kan bli socialt dyrt.

Det är därför man en dag slår upp tidningen och upptäcker att dåraktigheter man flabbat åt, har blivit ovedersäglig sanning.

Och nu ska vi tala om Bosse Hansson, den numera kölhalade sportpensionären. Ni som hoppas att jag ska försvara eller bortförklara hans tal om ”svartingar”, kommer tyvärr att bli besvikna. Min gissning är att han menade ungefär det han sa och att det antagligen vore en dålig idé att placera honom bredvid Nyamko Sabuni på Nobelmiddagen.

Om hans genanta inlägg finns inte särskilt mycket att tillägga. Men i den pompösa flodvåg av självgoda fördömanden som det gav upphov till, fanns ett och annat kattguldskorn. Jag tänker särskilt på en annan uppburen sportjournalist. Han tog sig an det hela som vore det ett korståg. Och ur sin arsenal drog han just en sådan bisarr idé som bara kan anses vara självklart sann bland dem som fallit ned i kaninhålet och hamnat i de renlärigas underland:

”Det är den kränkte som MÅSTE få avgöra vad som är kränkande.”

Varför det?

I själva verket är väl de som står närmast ett övergrepp, inbillat eller verkligt, av begripliga skäl oftast sämst på att värdera det. Vi låter inte brottsoffer döma sina gärningsmän, eftersom vi ogärna vill ha tillbaka dödsstraff, kvartering och kastrering med morakniv. Vi skickar inte politisk satir till Rosenbad för godkännande. Även om det finns en minoritet skönandar som svajar åt det hållet, är det en hygglig bit kvar innan vi låter radikala islamister bestämma hur profeten får beskrivas.

Om de som känner sig kränkta MÅSTE ha monopol på att avgöra vad som är kränkande, får vi ett samhälle där de mest lättkränkta sätter ribban för det acceptabla. Ett samhälle där varje försök att uttrycka en avvikande tanke är socialt straffbart. Kort sagt, i den här fåniga parollens riktning ligger det totalitära.

Det krävs ingen avancerad utbildning för att begripa den saken. Snarare tvärtom: idén har fötts på universitet, blivit ”sanning” i den självtillräckliga värld Orwell talade om och upprepas nu till och med av buktalardockor inom sportjournalistiken. Det är mer beklämmande än Bosse Hanssons tölpaktighet.