Industrifonden en av förlorarna

Den 16 juli blåser Stockholm Jazz Festival i gång för 25:e året. Fyra dagar med musik och inte bara jazz, svenska hiphoparna Looptroop Rockers står också på scenen på Skeppsholmen. Liksom Marit Bergman och Christian Kjellvander.

En endagsbiljett kostar dig 400 kronor plus serviceavgift. Indirekt betalar du lite till. För festivalen ägs och drivs av ett bolag, och det deläger du sedan 2002 genom statliga Industrifonden, numera till häften. Och Stockholm International Jazz & Blues Festival AB är ett förlustföretag.

Att staten stöttar kultur är inte konstigt. Det underliga är att det är den statliga riskkapitalstiftelsen som gör det. Inte genom att ge sponsorpengar utan genom att investera i företaget som driver musikevenemanget.

Ett sådant engagemang hade knappast Industrifondens grundare tänkt sig. Då, 1979, var ordet industri ännu reserverat för varuproduktion. Begreppet upplevelseindustri, som Industrifonden använder när det talar om sitt festivalföretag, gör debut i Affärsdatas tidningsarkiv först 1994.

Vi backar till Industrifondens ursprungsdagar. Då styrdes Sverige av den borgerliga regeringen Thorbjörn Fälldin. Industriminister var centerpartisten Nils G. Åsling, gemenligen kallad Kris-Nisse. Hans departement gick under beteckningen Industriakuten, eftersom storföretagsledare på tiggarstråt snubblade över varandra i korridorerna.

För att i någon mån avleda tiggartåget från sin direkta närhet inrättade regeringen Industrifonden. Där kunde vd:ar i måttlig penningknipa få låna för ändamålen teknisk modernisering av svensk industri och för att skapa arbetstillfällen.

SSAB fick 6,75 miljoner för att införa mekaniserad fläckhyvling av järnämnen, och betalade raskt tillbaka. Pappersbruket Göteborg-Dal gick i putten och därmed 2,25 miljoner. Perstorp beviljades 13,7 miljoner för att bygga en ny plattfabrik.

Beloppen ökade med tiden, men mottagarna var i huvudsak desamma - storföretag. Volvo Flygmotor fick låna 42 miljoner 1983 för att utveckla en jetmotor tillsammans med McDonnell Douglas. (Och fonden har fortfarande ett engagemang på över 10 miljoner i företaget som nu heter Volvo Aero.) Saab-Scania fick 25 för olika elektronikprojekt det året.

Då hade Sverige bytt tillbaka till en socialdemokratisk regering och en annan G. - Thage G. Peterson - var industriminister. Han gjorde dock som sin företrädare, matade Industrifonden med nya pengar. Tills han tvärvände våren 1987. Då fick fonden order om att skicka 155 miljoner i retur till staten och beskedet att lånen hädanefter skulle gå till små och medelstora bolag.

- Lönsamheten i storföretagen är så stor. Företagen har egna pengar och kan ta risker, motiverade Peterson.

Industrifondens ordförande sedan start, Hexagons vd Torbjörn Ek, sa upp sig på studs. Dels för att han ansåg att storföretagen skulle få låna, dels för att fonden blev av med pengar i stället för att som han begärt få nya, men framför allt för att industriministern inte diskuterat förändringarna alls med fondens styrelse. Ek fick veta när Svensson fick veta, och det var när Thage G. Peterson presenterade propositionen Näringspolitik inför 1990-talet.

Inriktningen på små och medelstora företag har legat fast sedan dess. Annat har ändrats, den ansvarige politikern kallas till exempel sedan 1991 för näringsminister. Nu är det inte lån med ränta och amortering eller royaltybetalning som gäller utan delägarskap. Så om du köper en kartong havremjöl eller havreglass av märket Oatly hjälper du ditt delägande företag, Industrifonden har stoppat in 31,5 miljoner för 11,8 procent. Men din andel är större än så. För Östersjöstiftelsen är också med. Och hjälp behövs. Omsättningen ökar raskt, liksom förlusten. 2006 var siffrorna 103 respektive 21 miljoner.

Om du föredrar svensk havredryck producerad utan statsägande finns Gogreens variant, det företaget ägs av Lantmännen.

I vilket fall kan du hälla upp drycken ur en kanna från Hammarplast, som till en femtedel är Industrifondens. Utsikten att få tillbaka insatt kapital där verkar krympa med åren, omsättningen ökar visserligen men vinsten sjunker, inte bara i procent utan också absolut. År från år. Noteringen 06 var en omsättning på nära 250 miljoner och en vinst på drygt tre.

Denna enkla dietmåltid kan du föreviga med din nya dyra Hasselbladare och tänka på att även om det klassiska kameraföretaget är Hongkong-ägt har i alla fall Industrifonden lånat ut till utvecklingen, och alltså ett gjort undantag från delägarregeln och som förr skrivit royaltyavtal.

Bolagen ovan har lättbegripliga produkter. Men de flesta av Industrifondens innehav finns inom medicinteknik, det som kallas Life Science (419 mkr), och inom it (334 mkr). Ett av företagen presenterar sig så här:

"ipUnplugged is the leading developer of Network Services software for seamless and secure roaming across public and enterprise LANs, WLANs, GPRS, CDMA, and 3G networks."

Ledande och ledande - 16 anställda, omsättning på knappt 9 miljoner och 8 i förlust 2006. I februari i år ansökte ipUnplugged om företagsrekonstruktion. Industrifonden hade fram till i fjol sommar satt in 32,5 miljoner för en femtedel av aktierna. Störste ägaren, börsnoterade riskkapitalbolaget Ledstiernan, har skrivit ner sina 48,4 investerade miljoner till noll.

Den investeringen gjordes innan Mia Brunell, koncernchef i investmentbolaget Kinnevik, talade på Industrifondens årsstämma. Det gjorde hon i fjol och berättade då om en viktig placeringsprincip:

- Vi måste förstå det vi investerar i. Därför känns medicinteknik avlägset just nu, förklarade Mia Brunell.

Man kan undra om Industrifonden riktigt förstått idéerna hos sina företag inom medicin- och it-sektorerna. Resultaten talar emot det. Sommaren 1997 hade fonden ett kapital om 3,4 miljarder. Sommaren 2007 var kapitalet lika stort. Trots att ägaren inte har fått en krona i avkastning. Att det nominella beloppet ändå var detsamma beror på att två av miljarderna är placerade främst i svenska räntepapper och i någon mån noterade aktier. Själva grunden för Industrifonden, engagemangsverksamheten som den kallas, går illa.

Det är förstås inte något som fonden framhåller. Reaförluster vid försäljning av aktier slås ihop till en anonym klump i årsredovisningen. (Fast Prosolvia-förlusten om 143 miljoner gick inte att mörka.) Reavinsterna, som för det mesta är betydligt lägre, får utrymme i pressmeddelanden och nyhetsbrevet IndustrifondsNytt. När Malmöhus invest, som är fondens till 47 procent, sålde kretskortstestaren Hardi med en reavinst om 38 miljoner gnuggade nyhetsbrevet in att det var 14 gånger pengarna. När delarna i Tibro Kök och Scandinavian Kitchen såldes nämndes inte summan men väl att den årliga avkastningen blivit 25 procent.

Därför kan man ana att innehavet i mångomskrivna Naty - de miljömärkta nedbrytbara blöjorna - inte var alldeles lyckat.

- Vi är nöjda med vår investering. Det har varit spännande att vara med och bygga upp Naty till det internationella bolag det är i dag, sa Anders Eklund som chefar för affärsområdet industri när fonden sålt sina aktier till grundaren Marlene Sandberg.

Inte en siffra i den artikeln. Till skillnad från kommentarerna kring Micronic Laser Systems där Industrifonden kammade hem 331 miljoner i reavinst, vilket framgår både här och där på hemsidan.

Det är alldeles naturligt att vilja skryta, allra helst om man inte har mycket att skryta med. Men våra näringsministrar som kommit och gått har uppenbarligen låtit sig nöja, trots att Industrifondens kapital inte förmerats på tio år. Den har för all del betalat sina anställda, 36 i fjol och en handfull fler än Sjätte AP-fonden som trots allt förvaltar nästan sex gånger så mycket, med egna pengar. Liksom den årsstämma som alltid lockar mycket och fint folk, de som talar är ofta på topp eller uppgång: Annika Falkengren gjorde det som vice vd i SEB, Börje Ekholm både som vice och senare som vd i Investor.

Om Industrifonden haft i uppdrag att göra slut på sitt kapital på 20 år vore politikernas loja attityd föreståelig. Men så är det inte. Tanken är att den ska leva och frodas. Åtminstone lite grand. Claes de Neergaard, vd sedan februari 2005, framhåller i senaste årsredovisningen att målet är samma avkastning som femåriga statsobligationer hade givit över en investeringscykel. Det är en måttlig ambition för en riskkapitalist. Och ändå så långt borta.

Man kan ifrågasätta att staten alls ska syssla med riskkapitalförsörjning. Riksrevisionsverket granskade Industrifonden år 1998 och kom fram till att den inte behövdes. Den rapporten gjorde inget intryck på näringspolitikerna som hellre vill ge direktiv om att satsa på nyföretagare, regionala investeringar och såddstadier. Sådana missiv har haglat. Men någon grundlig prövning av Industrifondens verksamhet har inte gjorts. Kanske för att ministrarna varit så kortsittande att de inte tänkt på den relativt perifera verksamheten, den drivs ju i stiftelseform och får inte nya budgetpengar. Och så har det har ju inte förekommit Stora Skandaler som bäddat för ingripande.

Investeringen i Jazzfestivalen hade förvisso inte ett smack med uppdraget att "främja den industriella tillväxten i Sverige" att göra. Även om fondfolket pratar upplevelseindustri i efterhand. Detta delägande handlar om att förre vd:n Lars Öjefors är jazzfan, liksom ordföranden Sven-Åke Johansson som fortfarande sitter kvar. Johansson är också ordförande för jazzklubben Fasching och föreningen Mer Jazz i Sverige.

Om media gastat om missbruk av statliga medel när det jazziga köpet gjordes kanske några politiker och tjänstemän fått inspiration till en genomgång av Industrifondens verksamhet. Men bevakningen var mer på temat - inte bara affärsänglar, de räddar kulturen också. Så förlöpningen fick löpa ostraffad.

Det kan bli ändring framöver. Regeringen tillsatte före jul en utredning som ska analysera statens finansieringsinsatser för nya, små och medelstora företag och tala om hur alla dessa åtgärder kan bli mer överskådliga och effektiva. Effektivitet borde i detta sammanhang tolkas som välavkastande. Men det är inte så säkert. Utredaren heter Jan-Olle Folkesson, han har varit ordförande för Sjätte AP-fonden och han är centerpartist. Och det var centern som hittade på att Sjätte AP-fonden skulle investera i onoterat och smått och det var centern som inrättade Industrifonden.

_______________

Industrifonden

Vd: Claes de Neergaard (bilden) med 2,6 miljoner i lön. Sedan i fjol har han rätt till 66 procent av lönen plus bonus om han sägs upp eller säger upp sig före 65 år. Uppsägningstiden är sex månader. Tidigare inget avgångsvederlag vid egen uppsägning och 18 månader om styrelsen säger upp.

Styrelseordförande:

Sven-Åke Johansson.

Kapital:3,4 miljarder kronor 31 juli 2007.

Anställda:36, nästan alla i Stockholm. Två i Malmö, en i Göteborg och en i Linköping.