Mayk

Mayk

Tipsa en vän om en artikel

Vill inte – kan inte

Om dagens flyktingströmmar består knäcks statsfinanserna. De ansvariga politikerna visar ingen insikt om detta.

Annons

Tills nyligen uppfattades det som lite ofint att tala om ekonomin i flyktingmottagningen. Men efter Migrationsverkets senaste prognos över tillströmningen har debattklimatet förändrats. Nu är till och med finansministern bekymrad över det snabbt minskade budget­utrymmet och uppmanar sina ministerkolleger att hitta be­sparingar för att klara trycket.

De direkta kostnaderna för flyktingmottagningen blir 60 miljarder kronor nästa år och 73 miljarder kronor 2017, tror Migrationsverket. Det motsvarar omkring 7 procent av statsbudgeten och hade i år räckt till en sjätteplats bland statens 27 utgiftsområden. Efter hälsovård, sjukvård och social omsorg (61 miljarder) men före försvar och samhällsberedskap (48 miljarder). Notan kan dessutom bli större än så. Arbetsförmedlingen talar exempelvis om att den behöver ytterligare 18 miljarder över fyra år för att klara trycket, alltså mellan 4 och 5 miljarder årligen. Vi närmar oss snabbt utgiftstaket samtidigt som budgetunderskottet växer. Ändå ser det ut som om situationen fortfarande kan hanteras genom ökad upplåning. Och det är sannolikt också skälet till att flertalet ekonomiska experter och debattörer inte ser någon anledning att ringa i larmklockorna. Ännu.

Fast att avsluta analysen där är att begå två misstag. För det första bygger resonemanget på att Migrationsverket träffar rätt. Men att spå flyktingströmmar mer än något kvartal fram i tiden verkar vara över mänsklig förmåga. I somras trodde verket att det skulle komma 80 000 asylsökande i år. Tre månader senare fördubblades prognosen. Med nuvarande takt blir det snarare 200 000. Nästa år spås mellan 100 000 och 170 000 asylsökande komma.

Det mest intressanta här är egentligen att det stora spannet avslöjar att det är fråga om en gissningslek. Det enda vettiga rådet till ansvariga politiker som räknar på kostnaderna för flyktingkrisen är därför det sedvanliga: hoppas på det bästa, men förbered för det värsta. Och utgå från vad vi faktiskt vet.

Under oktober sökte omkring 1 260 personer per dag asyl i Sverige. Det ger en årstakt på 460 000 personer, mer än tre gånger så mycket som Migrationsverkets ”snittprognos” för nästa år. Lek med tanken att asylkostnaderna blir 200 miljarder kronor. Då skulle budgetunderskottet i relation till BNP börja närma sig nivåerna under finanskrisen på 1990-talet, med kända effekter på statens låneutrymme, räntorna, bopriserna och arbetslösheten.

Men en betydligt större fara med att snävt titta på de direkta kostnaderna för asylmottagandet i närtid är att invandringens effekter på samhällsekonomin framkommer först på mycket längre sikt. Krasst uttryckt: immigranter som får arbete är lönsamma för ett samhälle och de som inte arbetar är en ekonomisk belastning. Och här är statistiken nedslående. Förvärvsfrekvensen bland de flyktingar som har kommit till Sverige de senaste 20 åren är avsevärt lägre än bland inrikes födda. Enligt Arbetsförmedlingen har bara 6 procent ett vanligt arbete utan subsidier när den tvååriga så kallade etableringstiden är slut. Och enligt SCB hade knappt 50 procent av de asylsökande mellan 20 och 64 år som kom till Sverige under åren 1990–1998 ett förvärvsarbete efter sju år i landet.

Förvärvsfrekvensen skulle behöva vara betydligt högre än så – sannolikt över 70 procent för hela gruppen – för att de nyanlända skulle bidra till folkhushållet snarare än belasta det. Sysselsättningsgraden bland alla som bor i Sverige för närvarande är ungefär 80 procent, men då räknas även personer i arbetsmarknadsåtgärder, långtidsfrånvarande och andra som inte genererar skatteintäkter in.

Varför misslyckas då Sverige med att fasa in flyktingarna på arbetsmarknaden? Enligt OECD är Sverige sämst bland industriländerna när det gäller integration. Det finns flera skäl, som till exempel en stel arbetsmarknad som stänger outsiders ute och ett förhållandevis högt löneläge. Men hur väl integrationen lyckas beror inte bara på mottagarlandet, utan i ännu högre grad på immigranterna.

Det viktigaste skälet till att sysselsättningen är lägre bland utrikes födda är att de saknar den kompetens i form av utbildning, arbetslivserfarenhet och språkkunskaper som efterfrågas av arbetsgivarna (till det ska läggas den ibland förbisedda effekten av att de ofta saknar ett nätverk på arbetsmarknaden, många jobb förmedlas genom släkt, vänner, grannar, studiekamrater etcetera). Förenklat kan sägas att ju lägre utbildning, desto sämre utsikter att få jobb, ett samband som för övrigt är tydligt även för inhemsk arbetskraft.

Och även här är statistiken dyster. Av de asylsökande från de fem största ursprungsländerna (Syrien, Somalia, Irak, Eritrea och Afghanistan) har ungefär hälften blott grundskoleutbildning, att jämföra med omkring 10 procent av inrikes födda i arbetskraften. Mellan 3 och 10 procent uppger att de har högskoleutbildning (eftergymnasial utbildning längre än tre år, gäller dock inte ankommande från Irak där siffran är 20 procent). I riket har en fjärdedel högre utbildning.

Låt oss, helt hypotetiskt, anta att integrationen bland de flyktingar som kommer nu blir som den historiska, samt att ankomsttakten halveras till 600 om dagen under de kommande tio åren. Då blir samhällets kostnad för utanförskapet kanske 100 miljarder kronor per år om ett decennium. Viktigt att understryka här är att detta är ett statiskt tankeexperiment baserat på att utanförskapet kostar 70 000 kronor per person och år.

Det tar inte hänsyn till andra kostnader för samhället som exempelvis vård, men inte heller till de skatteintäkter som de flyktingar som efter hand får jobb genererar. Och absolut inte till det mänskliga lidande som utanförskapet också medför. Exemplet är bara avsett att antyda vilken hävstång utanförskapet på sikt har på de offentliga finanserna.

Sverige tar emot överlägset flest flyktingar i Europa, räknat per capita. Förra året kom mer än dubbelt så många hit i relation till folkmängden som till tvåan Ungern. Och jämfört med Tyskland, som tog emot flest i absoluta tal, så tog svenskarna emot tre gånger fler. Enligt Eurostat tog genomsnittssvensken emot 5,7 gånger så många som snittet i 31 europeiska länder. Och inget tyder på att Sveriges marknadsandel som mottagarland minskar.

Vi har alltså en flyktingpolitik som inte liknar något annat land i Europa. Och ingenting som regeringen gör nu pekar på att blir en förändring i närtid. Att resa runt och be andra länder ta emot fler eller att uppgivet sucka i tv att vi inte har tak över huvudet till alla som kommer, lättar knappast trycket på den svenska mottagningsapparaten.

Om regeringen inte ska försätta Sverige i samma finanspolitiska läge som under 1990-talet om några år, så måste den göra något drastiskt för att minska antalet asylsökande. Den öppna dörrens politik har nått vägs ände.

Av: Jon Åsberg
Mejla reportern

Börsblock Formsvackan håller i sig

Förra veckan bjöd på en kanonrapport från Billerud Korsnäs, men också en betydligt svagare rapport från Hexpol. Under den gångna [...]

ANALYSENSommaröppen portfölj

Aktiva portföljen hängde inte alls med börsen i förra veckan. Vår hedge talar för en bättre utveckling relativt börsen denna vecka givet Brexit-oron på världens finansiella marknader.

Annons
Annons
Annons
Annons

Vinnare & förlorare

Aktienamn Förändring Aktuellt värde
Cella... +11,2% 81,8
Mober... +10,3% 44,1
C-RAD B +9,5% 12,2
Tobii -5,0% 61,8
Episu... -4,4% 15,3
Midway A -4,4% 17,5

Räntor, valutor, olja

Ränta Förändring Aktuellt värde
Valuta Förändring Aktuellt värde
Dollar +0,02kr 8,56
Euro +0,02kr 9,56
Olja Förändring Aktuellt värde
Brent $/fat -0,02$ 43,21
Se fler Vinnare och Förlorare

Hitta konsulten

Sök bland tusentals konsulter på nya Konsultguiden.se