Tisdagen den 13 januari i år kom letter med bussar till Riga från alla delar
av landet. Stämningen var uppsluppen, flera hade börjat festa redan under
resan till huvudstaden.
Vid 17-tiden samlades de på Domplatsen mitt i Riga. Till slut fanns hela 10
000 personer där. Alla med ett och samma syfte: att protestera mot
regeringen och dess ekonomiska politik - och uppmana president Valdis
Zatlers att upplösa parlamentet och utlysa nyval.
Några av demonstranterna bar plakat med ironiska slogans om pingviner. I sitt
nyårstal till nationen hade premiärminister Ivars Godmanis talat om hur
pingviner hanterar en svår vinter - de kryper ihop nära varandra för att
hålla värmen. Precis så borde letterna göra nu, argumenterade Godmanis. Ett
hån, tyckte demonstranterna.
På bara några månader hade Lettland gått från att vara EU:s snabbast växande
land till att bli en nation i kris.
Efter flera års överkonsumtion, skapad av en undfallande, korrupt regering och
en släpphänt övergenerös utlåning från de svenska storbankerna Swedbank, SEB
och Nordea, hade ekonomin kraschat.
Kraschen hade satt en enorm press på landets valuta, som var knuten till euron
inför ett planerat EMU-inträde år 2012. Men i stället för att lätta på
trycket och devalvera hade den lettiska regeringen drivit igenom ett
stenhårt krispaket med enorma lönesänkningar.
Den lettiska befolkningens ursinne - mot politikerna, mot bankerna, ja mot
alla sina nordiska grannländer - ledde fram till det som nu i vissa kretsar
går under namnet pingvinrevolutionen. När manifestationen på Domplatsen var
slut urartade det hela till kravaller och runt 100 personer togs av polis.
Bakom krispaketet och beslutet att inte devalvera döljer sig en dramatisk
historia. Några veckor före jul i fjol drev nordiska regeringstjänstemän på
högsta nivå, höjdare från Internationella valutafonden, EU-kommissionen och
svenska bankchefer ett hisnande förhandlingsspel som avgjorde ödet för en
hel nation.
***
sossen
Söndagen den 23 november 2008 åkte Jens Henriksson från Internationella
valutafondens, IMF:s, huvudkontor i Washington till Lettlands huvudstad Riga.
Den 41-årige skåningen Jens Henriksson strök det kortklippta blonda håret
bakåt. Som ung hade han varit på Kuba och som liten hade han följt med sina
föräldrar i demonstrationståg. Hans uppväxt präglades av vpk, men själv blev
han skribent på tidningen Arbetet i Malmö, ordförande i socialdemokratiska
studentklubben i Lund och till slut statssekreterare på finansdepartementet.
Nu var han IMF-topp i moderaten Anders Borgs sold.
När finansminister Anders Borg och Riksbankschef Stefan Ingves utsåg Jens
Henriksson till ny "exekutivdirektör" vid IMF:s
nordisk-baltiska valkrets från och med 1 januari 2008 var det få som anade
den enorma arbetsinsats som väntade.
Jobbet innebar att han representerade Sverige, Finland, Norge, Danmark,
Island, Estland, Lettland och Litauen i IMF:s exekutiva styrelse - den som
bland annat beslutar om krispaket till länder i nöd. De nordiska och
baltiska länderna turas om att sitta på direktörsstolen två år i taget. Åren
2008 och 2009 var det Sveriges tur.
Vissa höjde på ögonbrynen över att Jens Henriksson fick jobbet eftersom han
ansågs vara en vänsterman. Inför valet 1994 hade den då blivande
finansministern Göran Persson rekryterat civilekonomen, civilingenjören och
socialdemokraten Jens Henriksson till finansdepartementet.
Från och med 1994 hade Jens Henriksson i princip bosatt sig på
finansdepartementet och jobbat under fyra finansministrar, förutom Persson
även Erik Åsbrink, Bosse Ringholm och Pär Nuder.
När alliansen vann valet 2006 åkte Henriksson ut -- trots att socialdemokraten
Jens Henriksson var god vän med moderaten Anders Borg sedan de båda pluggade
nationalekonomi tillsammans.
Men inte många hade Jens Henrikssons vana vid internationella ekonomiska
frågor och hans internationella kontaktnät. I januari 2008 fick han jobbet i
Washington.
Det blev en rivstart med krisförhandlingar om Island i september, men det
skulle bli värre. När Jens Henriksson den här novemberdagen satte sig på
planet till Riga hade han precis lämnat röran efter sonens födelsedagskalas
bakom sig. Nu väntade en annan röra.
***
Miniryssland
Det var packat med paraplyer utanför parlamentet i gamla stan i Riga i
november 2007. De lyste svart, blått, rött, grönt och gult i snöfallet.
- Sluta stjäla, sluta ljuga, skrek demonstranterna.
De krävde att presidenten skulle upplösa parlamentet och att den dåvarande
premiärministern Aigars Kalvitis och transportministern, tillika
affärsmannen, Ainars Slesers skulle bort.
Den tändande gnistan var att regeringen sparkat chefen för
anti-korruptionsbyrån Knab, Aleksejs Loskutovs.
Lettlands regering hade redan tidigare skakats av korruptionsskandaler. Och nu
skulle Knab precis publicera resultaten av en undersökning som visade att
tre av de fyra partierna i regeringen spenderat runt 14 miljoner kronor i
illegala kampanjpengar i parlamentsvalet 2006.
Dagstidningen Diena uppmanade då folk att demonstrera och letterna trotsade
kylan. De var trötta på politikerna och korruptionen.
De tre utpekade partierna styrs av tre politiker som också är affärsmän, inte
olika oligarkerna i grannlandet Ryssland: Förutom ovannämnde Ainars Slesers
också Aivars Lembergs och Andris Skele.
Aivars Lembergs blev borgmästare i oljehamnstaden Ventspils under
kommunisttiden, då mer än 10 procent av Sovjets olja passerade där, och är
det alltjämt. Han är kanske Lettlands mäktigaste man. I alla fall tills han
häktades anklagad för mutor, pengatvätt och för att ha missbrukat sin
ställning vintern 2007-2008. Rättegången pågår.
Andris Skele var vice jordbruksminister under privatiseringen av
livsmedelsindustrin, en process han själv blev rik på. Senare blev han
premiärminister tre gånger. Flera personer runt Skele har åtalats för
diverse oegentligheter.
Den betydligt yngre Ainars Slesers är en affärsman som skapat sig en
förmögenhet i näringslivet och numera alltså är transportminister. Han har
studerat i Norge och var tidigare det norska företaget Varner Hakon Invests
man i Lettland.
Både Skele och Slesers har varit utsatta för myndighetsutredningar, men inte
åtalats.
De tre "oligarkerna" finansierar var sitt politiskt parti, som
alltså utgör tre av de fyra regeringspartierna.
- Lembergs är den enda oligarken i den ryska betydelsen, det vill säga en
person som inte bara har politisk makt utan även finansiell makt och medial
makt, säger Nils Muiznieks, chef för institutet för avancerad social och
politisk forskning vid Lettlands universitet.
Enligt Muiznieks går letternas skepsis mot makten ända tillbaka till
självständigheten.
- Bakgrunden är 15 års misstro när det gäller de politiska partierna, på grund
av korruption och ett valsystem som ger politiker lite incitament att ha
kontakt med gräsrötterna mellan valen, säger han.
Även utanför politiken är Lettland ett korrupt land. Ett sjukbesök hos de
lågavlönade läkarna går sällan utan en extra "gåva".
Även andra grupper vill gärna skära emellan. I fjol var Lettland nummer 52,
av 180 länder, på anti-korruptionsorganisationen Transparency Internationals
lista över de mest korrumperade länderna. En lista som Sverige toppar
tillsammans med Danmark och Nya Zeeland, som de minst korrupta länderna.
Efter Nato- och EU-medlemskapet har dock situationen i Lettland förändrats.
- Polisarbetet har förbättrats de senaste åren. Det är väldigt stor skillnad
från det tidiga 1990-talet. Vi är inte Ryssland, men inte heller Sverige än,
säger Nils Muiznieks.
Den så kallade paraplyrevolutionen, som protesterna 2007 kom att kallas, ledde
till att premiärministern byttes ut. Inrikesministern Ivars Godmanis fick ta
över.
Den gråskäggige Ivars Godmanis är en aktad man. Han var landets första
premiärminister då Lettland blev självständigt från Sovjetunionen
år 1991. Han hade lett den svåra förändringen till en kapitalistisk ekonomi.
Lettland hade tappat nästan hela sin tidigare exportmarknad österut eftersom
Ryssland hade stora ekonomiska problem och flera Sovjetägda industrier i
Lettland hade lagts ner.
Det var en hård tid för letterna, men många hade gett Godmanis godkänt.
Visserligen ansågs den hårt arbetande premiärministern ha problem med att
delegera och vilja gör allt själv. Men han sågs också som mycket intelligent
- och framför allt som en person som inte använde sin position för personlig
vinning.
Paraplyfolket fick dock inte bort Slesers. Och koalitionen kontrollerades i
praktiken fortfarande av oligarkerna. Det folkliga missnöjet med den
politiska situationen fanns kvar.
Lettland blev fast med en politisk ledning som var kraftigt liberal i
näringslivsfrågor och som saknade förmåga (eller intresse) att hålla emot
när den lettiska ekonomin rusade mot kokpunkten.
Det skulle visa sig vara fatalt.
***
Klondike
Lyxbilar som Porsche, Corvette, Lexus och Hummer har de senaste åren blivit en
del av vardagen på Rigas, Tallinns och Vilnius gator. Det påstås till
exempel ha funnits fler Hummerjeepar per person i Tallinn än i någon annan
stad i världen.
När de svenska bankerna gjorde entré i Baltikum tio år tidigare, 1996-1998,
var situationen en helt annan.
- Den finansiella marknaden var oerhört liten för tio år sedan, säger Morten
Hansen, ansvarig för den ekonomiska fakulteten på svenska Handelshögskolan i
Riga.
År 2000 hade Swedbank och SEB 15 miljarder kronor vardera utlånade i Baltikum,
totalt 30 miljarder. Nordea särredovisade inte Baltikum. Hösten år 2008 var
Swedbanks, SEB:s och Nordeas totala utlåning i Baltikum 425 miljarder
kronor, Swedbank hade 200 miljarder kronor utlånade, SEB 150 miljarder och
Nordea 75 miljarder.
En i det närmaste explosionsartad utveckling, särskilt med tanke på att den
gällde tre små länder med totalt knappt 7 miljoner invånare och ingen större
industri.
Det var med EU-inträdet 2004 som ekonomin tog fart på allvar. De baltiska
länderna var inte bara EU-medlemmar utan alla tre ville vara med i EMU och
byta lat, estniska kronor och litas mot euro. De hade även tidigare haft
fasta växelkursregimer och nu band de sina valutor hårt mot euron.
Enligt reglerna för EMU-anslutning kunde de ha nöjt sig med en eurokoppling
där kursen tilläts röra sig 15 procent upp eller ned. Men Estland och
Litauen valde en helt fast kurs medan Lettland fastnade för ett
fluktuationsband på 1 procent.
Euforin var stor. Nu skulle letterna, esterna och litauerna bli lika rika som
tyskar, svenskar och finländare.
- Många balter skulle säga "vi har väntat i generationer på det
här", säger Morten Hansen i dag.
Konsumtionen tog fart och därmed importen. Ingenting var för dyrt för
balterna, som varit svältfödda på lyx under Sovjettiden. Därtill hade
troligen många balter en felaktig bild av hur vanliga människor i väst
faktiskt levde. Nu var det Hummerbilar, Rolexklockor och Thailandsresor som
gällde.
Plötsligt hade Estland, Lettland och Litauen en lyxkonsumtion som vanliga
svenskar, finländare och tyskar inte ens kunde drömma om. Och bankerna
ställde upp med lån.
I Lettland gick utvecklingen snabbast. Från år 2000 till år 2007 hade Lettland
EU:s högsta BNP-tillväxt, i genomsnitt 9 procent per år. Samtidigt
fördubblades letternas löner. I en oreglerad arbetsmarknad var det tillgång
och efterfrågan som gällde: "Om jag inte får en
löneförhöjning på 15 procent säger jag upp mig."
Från början berodde den snabba tillväxten på produktivitetsförbättringar och
att Lettland använde överskottskapacitet efter den ryska krisen. Men efter
EU-inträdet rusade tillväxten okontrollerat i väg.
Produktiviteten urholkades. Importen sköt i höjden, exporten minskade.
Bytesbalansunderskottet var mer än 25 procent av BNP i slutet av år 2006.
Fastighetspriserna ökade mer än 60 procent både år 2005 och 2006. Redan i
mitten av år 2006 var Lettlands ekonomi överhettad. Krediterna växte mer än
50 procent i årstakt, inflationen rakade i väg över 15 procent.
Ingen av de baltiska centralbankerna kunde göra något åt inflationen. En
centralbank kan antingen använda räntevapnet för att bekämpa inflationen
eller för att reglera valutan - och de baltiska länderna hade genom att
binda sina valutor valt bort inflationsbekämpning.
- Centralbankerna är bakbundna. I praktiken har vi och andra i banksystemet
tvingats att agera centralbanker, sade Mikael Johansson, Baltikumansvarig på
SEB ekonomisk analys, tidigare till Affärsvärlden.
I Lettland har Swedbank runt en fjärdedel av bankmarknaden, SEB cirka 15
procent och Nordea 12 procent. Totalt har de tre nordiska bankerna alltså
drygt hälften av marknaden.
De påhittiga letterna kunde presentera falska papper som visade att de hade en
högre lön än de i själva verket hade. Vadå, de kunde ju ändå få en
löneökning på mer än 10 procent när de ville. De kunde ha huslån i ena
banken och billån i den andra.
Centralbanken ville införa centrala kreditregister för att bankerna skulle
kunna se hur mycket lån en person hade i varje bank. Men bankerna
obstruerade, de ville inte släppa affärshemligheter. Till slut infördes ändå
de centrala registren.
- Det var vårdslöst av bankerna att inte vilja ha ett centralt register, säger
Morten Hansen.
Regeringen gjorde ingenting åt sin överhettade ekonomi. Det fanns till exempel
ingen reavinstskatt att tala om vid fastighetsförsäljningar. I stället
bidrog regeringen till boomen genom att spendera både de cykliskt starka
skatteintäkterna och EU-pengar.
- Lettlands regering var för fixerad vid att få samma inkomststandard som
andra EU-länder, säger Morten Hansen.
De svenska bankerna hängde gladeligen på tåget. De ville snabbt få avkastning
på sina baltiska investeringar. Swedbank hade köpt sin baltiska bank för
nästan 19 miljarder kronor, SEB hade köpt sina baltiska banker för
uppskattningsvis runt 4 miljarder kronor medan Nordea främst vuxit genom att
öppna kontor.
I Lettland hade Swedbank 64 miljarder utlånade, SEB hade 37 miljarder och
Nordea 30 miljarder. Allt enligt de senast kända siffrorna från slutet av
tredje kvartalet 2008.
Lettland fanns längst ut på den tunna isen. Problemlånen ökade. När det gällde
lån till hushållen steg andelen där räntan inte var betald 30 dagar efter
förfall från drygt 1 procent första kvartalet 2007 till nästan 7 procent
första kvartalet 2008.
Samtidigt utgjorde landets utlandsskuld 135 procent av BNP, högst i EU. Och
vad värre var, utlandslån med löptider på mindre än ett år motsvarade mer än
50 procent av BNP. Därmed skulle Lettland vara ytterst utsatt om det blev en
finanskris.
Redan år 2005 varnade IMF Lettland, men den lettiska regeringen vägrade i
princip att lyssna. IMF gör normalt en genomgång av Lettland varje år, men
år 2007 blockerade länge Lettland att genomgången drogs och klubbades i
IMF:s styrelse. Relationerna mellan IMF och Lettland var bottenfrusna.
- Regeringen ignorerade helt enkelt alldeles för länge alla varningar från
finansiella institutioner, IMF och diverse ekonomer, säger Morten Hansen.
År 2007 kom dock den lettiska regeringen med ett litet åtstramningsprogram,
med bland annat höjd reavinstskatt på fastighetsförsäljningar, men paketet
var alldeles för fjuttigt.
Bankerna började bli nervösa. SEB hade börjat dra i bromsen för sin baltiska
utlåning redan år 2006, Swedbank började också dra ned året därpå medan
Nordea körde på. Konsekvensen av bankernas åtstramning blev att Lettlands
konsumtion, investeringar och BNP föll. Men läget var då ännu inte akut.
När så finanskrisen klippte till världen på allvar hösten 2008 blottlades
Lettlands problem fullständigt.
Det dröjde inte länge innan den första lettiska banken föll.
***
Parex
Journalisten Valery Kargin och datanörden Viktor Krasovitsky såg sin chans
under Michail Gorbatjovs perestrojka, som gjorde det möjligt för fler
Sovjetmedborgare att resa utanför unionen. De startade resebyrån Parex.
Tack vare att de var medlemmar i den sovjetiska ungdomsorganisationen Komsomol
fick de 1990 det första privata valutaväxlingstillståndet i Sovjetunionen.
Under det halvår de båda hade monopol tjänade de så mycket pengar att de år
1992 kunde starta en bank. Parex expanderade kraftigt i hela Baltikum.
Valery Kargin blev Lettlands rikaste man medan Viktor Krasovitsky inte låg
långt efter. Parex gav bidrag till politiska partier och grundarna kallades
oligarker.
År 2008 fanns banken representerad i totalt 15 länder, inklusive Sverige där
banken hade kontor i Stockholm, Malmö och Göteborg. Göteborgskontoret
öppnades så sent som i september 2008.
Förutom grundarduon fanns även andra aktieägare, inklusive den svenska
fondfirman East Capital som ägde drygt 4 procent och svenska Handelsbanken
som ägde mindre än 1 procent.
När kreditfrossan slog till hösten 2008 dröjde det inte länge innan det
började gå rykten i Lettland att banker som inte hade moderbolag i Norden
var illa ute. Dessutom fanns uppgifter om att politiker på hög nivå rådde
lokala myndigheter att ta ut pengar från Parex.
Vad spararna inte visste var att Parex hade nästan 8 miljarder kronor i
syndikerade lån som skulle förfalla i februari och juni 2009 samt 2
miljarder kronor i euroobligationer, så kallade eurobonds, som banken kunde
vara tvungen att betala när som helst.
Ryktena gjorde till slut Parexkunderna så nervösa att de gjorde en "bank
run" och tog ut nästan 900 miljoner kronor från banken. En fjärdedel av
Parex inlåning försvann.
Med rasande inlåning, enorma lån att omförhandla och en internationell
kreditmarknad som i praktiken var död, var Parex dagar räknade.
Lettlands regering hade i princip inget val. Parex var landets näst största
bank och hade 220 000 lettiska kunder. Den kunde inte tillåtas falla.
Efter ett nio timmar långt extramöte lördagen den 8 november beslutade
regeringen att ta över 51 procent av Parex. Men det lugnade inte
marknadsaktörerna. Mindre än en månad senare fick regeringen öka sin andel
till 85 procent.
Lettlands regering hade suttit illa till redan före övertagandet.
Skatteintäkterna hade fallit väldigt snabbt och centralbanken hade försökt
försvara valutan genom stödköp mot försäljning av utländsk valuta.
Aktionerna minskade valutareserverna med nästan 20 procent till 35 miljarder
kronor från slutet av augusti till slutet av november, vilket motsvarade en
tredjedel av statens korta utlandslån. Med Parex på halsen blev situationen
akut.
Reserverna var nu så låga att det snart inte skulle finnas några pengar kvar.
Lettland var helt enkelt konkursmässigt.
Ivars Godmanis vände sig till EU för att få hjälp. Men det finns endast en
institution som kan jobba dag och natt för att på en månad sy ihop ett
räddningspaket åt ett land. Det fanns ingen annan råd för Godmanis än att
svälja stoltheten och be IMF om hjälp.
***
Räddaren
När Ivars Godmanis kallade var det tysken Christoph Rosenberg, chef för IMF i
Östeuropa, som kom över med sitt team till Riga från valutafondens kontor i
Warszawa.
Den jovialiske ekonomen Christoph Rosenberg hade gjort karriär på IMF och var
van vid kriser. Därtill var han duktig på att uttrycka sig i skrift, något
han lärt sig då han extraknäckte som frilansjournalist under studierna. Hans
slagkraftighet skulle komma väl till pass när han senare skulle bli tvungen
att försvara IMF:s plan för Lettland.
Trots IMF:s och Lettlands dåliga relationer gillade Christoph Rosenberg den
färgstarke Ivars Godmanis, som var insatt i alla detaljer och förstod
situationen.
Rosenberg startade förhandlingarna den 17 november. På sin sida av bordet hade
han IMF-folk från Washington och representanter från både EU-kommissionen
och den europeiska centralbanken (ECB).
Mittemot Rosenberg satt letterna med premiärministern, finansministern,
centralbankschefen, chefen för finansinspektionen Irena Krumane och deras
tjänstemän.
Kretsen av inblandade växte snabbt, även om de inte satt med vid bordet.
Förhandlarna stod i nära förbindelse med nordiska regeringsrepresentanter.
Särskilt täta kontakter fanns med svenska finansdepartementet, främst Anders
Borg och statssekreterare Per Jansson, och med Riksbanken, huvudsakligen
Mattias Persson, chef för avdelningen för finansiell stabilitet, och hans
rådgivare Göran Lind.
Den svenska regeringen hade stora intressen att bevaka. Hemma i Sverige
arbetade regeringen och Riksbanken som bäst för att rädda de svenska
bankernas likviditet, där oro för förluster i Baltikum kraftigt bidrog till
misstron mot särskilt Swedbank och SEB.
Christoph Rosenberg träffade Swedbanks lettiska ledning i Riga och pratade med
den svenska ledningen på telefon. Även SEB och Nordea kontaktades av IMF
under förhandlingarnas gång. Alla tre lovade att vara kvar i Baltikum och
att förse sina baltiska dotterbanker med kapital.
Rosenberg träffade också partiledare från den lettiska oppositionen. Han
föreslog även Lettlands regering att låta den europeiska utvecklingsbanken
(EBRD) titta på Parex. Slutligen skulle letterna även vända sig till
Världsbanken för att få hjälp.
Som chef för förhandlingarna hade Christoph Rosenberg inte det lätt. Det hela
började med att centralbankschefen Ilmars Rimsevic vägrade att över huvud
taget sätta sig vid förhandlingsbordet om frågan om devalvering kom upp. En
devalvering var helt enkelt utesluten.
- Den fasta växelkursen är en nationalsymbol i samma klass som flaggan eller
nationalsången. Den har hållit landet stabilt förut, till exempel i den
ryska krisen 1998, säger Morten Hansen.
Ja, latens värde är så heligt att letterna inte får uttala sig offentligt om
devalvering - det anses vara osann information som kan skada landet.
Universitetslektorn Dmitrijs Smirnovs, aktiv i staden Ventspils, hamnade i
isoleringscell i två dagar i november 2008 för att han varnat för att spara
pengar i lat. Därtill fick han reseförbud och säkerhetspolisen tog hans
dator.
När det gäller en övervärderad valuta som den lettiska laten kan en regering
göra på två sätt. Antingen devalverar regeringen valutan så att den hamnar
på sitt korrekta värde eller också "devalverar"
regeringen den inhemska ekonomin så att den speglar valutans värde.
I Lettlands fall komplicerades situationen av att 90 procent av lettiska lån
till privatpersoner och företag var i euro (det var lägre ränta på eurolån)
medan letterna hade lön i lat. En devalvering skulle leda till att de skulle
få enormt svårt att betala sina lån och bankerna skulle få stora
kreditförluster.
Men ett åtstramningsprogram med sänkta löner skulle också göra det svårt för
letterna att betala sina lån. Och endast 20 procent av befolkningen hade
banklån.
- Om man gör en interndevalvering sätter man inte fart på ekonomin och då
riskerar man att en del människor får noll inkomster framöver, säger
Torbjörn Becker, vd för Östekonomiska institutet vid Handelshögskolan i
Stockholm.
Detta insåg naturligtvis Rosenberg och hans IMF-team. Christoph Rosenberg
hävdade att en devalvering skulle leda till att konkurrenskraften
förbättrades snabbare, att bytesbalansunderskottet skulle minska och att den
ekonomiska återhämtningen skulle gå fortare. Att hålla valutakursen skulle
först innebära recession och därefter låg tillväxt i flera år.
Allra bäst vore att gå över till euron, eller att åtminstone vidga bandet
lat-euro till de tillåtna 15 procenten, argumenterade Rosenberg.
Men EU-kommissionen gick emot honom. Kommissionen vägrade att släppa in
letterna i valutaunionen eftersom Lettland inte uppfyllde
Maastrichtkriterierna och eftersom en sådan lösning kunde göra att andra
länder krävde detsamma. Inte ens vidgningen av bandet till 15 procent fann
nåd inför EU-kommissionen. Svaret blev tvärt nej.
Anders Borg och de svenska representanterna hade också gått emot Rosenberg i
sina kontakter med IMF. Medan Sverige självt haft för vana att devalvera sig
ur alla möjliga kriser löd budskapet nu: Ingen devalvering. De svenska
bankerna skulle drabbas hårt vid en devalvering.
- Det fanns en risk att en devalvering också skulle "smitta"
andra länder i regionen. Dessutom ville Lettland, EU, Mr Borg och bankerna
undvika det. Den svenska regeringen inser att Baltikum är viktigt både för
bankerna och för marknadens värdering av de svenska bankerna, sade Christoph
Rosenberg senare till Svenska Dagbladet.
Att finansministern skulle ha drivit frågan för de svenska bankernas skull
förnekar dock en ytterst irriterad Anders Borg för Affärsvärlden.
- Det var ett nordisk-baltiskt samarbete inom ramen för IMF-valkretsen. Vi har
bidragit till att letterna fick ha kvar den växelkursregim de vill ha, säger
Anders Borg.
Men det står i dag helt klart att de nordiska bankernas väl och ve vägdes in i
bedömningen. Det framgår inte minst av den rapport som IMF och Christoph
Rosenberg senare skulle släppa om Lettland:
"Vidare kan kreditförluster i nordiska banker som har investerat i
Baltikum skada marknadens förtroende för dessa banker, som redan är
bräckliga på grund av sitt stora beroende av finansiering via
kapitalmarknaden", skrev IMF.
Att svenska banker skulle vara bräckliga går på tvärs med vad svenska
myndigheter har sagt.
Christoph Rosenberg ville helst devalvera, men han insåg att han hade alla
emot sig. Den lettiska regeringen, EU-kommissionen, Sverige och de andra
länderna var överens om att det var bättre att letterna skulle "svälta
sig" ur krisen genom bland annat drastiska lönesänkningar, högre
skatter och en krympt offentlig sektor.
Christoph Rosenberg hade inte mycket att sätta emot. Särskilt inte när det
gällde EU-kommissionen och de nordiska länderna som förväntades ställa upp
med pengar i räddningspaketet. Om de inte fick som de ville visste ingen hur
det skulle gå med finansieringen. Ändå tvekade IMF-teamet.
Rosenberg förhandlade 17-23 november, sedan åkte han och teamet hem till
Warszawa för att överlägga. Det var dags för Jens Henriksson, Lettlands egen
representant i IMF, att göra entré.
***
Uppgörelsen
Jens Henriksson landade i Riga måndagen den 24 november 2008. Från att ha
suttit i världens centrum med utsikt över Pentagon och en bullrande
helikopterränna till Vita huset, State Departement och Pentagon precis
utanför fönstret i Washington gick Jens Henriksson nu runt i gamla stan i
lilla Riga.
Han träffade riksbankschefen Ilmars Rimsevics, finansministern Atis Slakteris
och premiärministern Ivars Godmanis var och en för sig. Han kände dem sedan
tidigare. Dessutom såg han dem nästan varje dag eftersom det utanför hans
tjänsterum i Washington hängde bilder på hans uppdragsgivare i alla de
länder han representerade.
Han berättade vad IMF i regel krävde av länder som fick nödlån och hur
förhandlingarna hade gått till för andra länder, som Vitryssland, Ukraina
och Ungern. Dessutom lyssnade Jens Henriksson noga på vad letterna hade att
säga. Som Lettlands representant måste han kunna alla deras argument.
Den 26 november flög Jens Henriksson tillbaka till Washington för att
rapportera om läget i IMF:s styrelse medan Rosenberg och hans team satt på
IMF:s kontor i Warszawa och klurade på en lösning.
Tisdagen den 9 december var Henriksson tillbaka i Riga och den lettiska
regeringens rum med bilder av tidigare statsministrar på de vita väggarna.
Dagen innan hade han landat i Riga och checkat in på samma hotell som
Christoph Rosenberg och hans östeuropeiska team. Rosenberg hade återupptagit
förhandlingarna med Lettland fredagen den 5 december.
Nu var det dags för slutförhandling. Jens Henriksson satte sig vid Lettlands
sida av det ljusa träbordet tillsammans med Godmanis, Slakteris, Rimsevic
och ett par tjänstemän. Han var Lettlands man.
På andra sidan bordet satt Christoph Rosenberg med sina IMF-kollegor,
representanter för EU-kommissionen och de nordiska länderna. Från Sverige
fanns departementsrådet Åke Törnqvist från finansdepartementet, plus
ytterligare fyra tjänstemän samt Göran Lind från Riksbanken.
Christoph Rosenberg hade slutligen fallit till föga. Om Lettland lovade att
genomföra det strikta åtstramningsprogram parterna kommit överens om, kunde
landet få lån utan att devalvera. Det hela var uppgjort i stora drag. Men
många steg återstod ännu, bland annat måste paketet finansieras. IMF
presenterar inga ofinansierade paket.
Och det var bråttom. Lettland behövde pengar snabbt. Nu var det dags för de
nordiska finansministrarna att visa hur generösa de tänkte vara. Mötesplats:
Arlanda. Tid: Gryningen. Arrangör: Borg.
***
VIP-rummet
Atis Slakteris och Ilmars Rimsevic chartrade ett plan för att hinna till
träffen på Arlanda onsdagen den 10 december. Rosenberg och en av hans
kollegor fick följa med. Alla var lättade över att planen verkade gå i lås.
Den grånade Atis Slakteris hade blivit finansminister i december 2007 och var
ordförande för Andris Skeles Folkparti. Tidigare hade han varit
försvarsminister. Den betydligt yngre Ilmars Rimsevics, 43 år, hade varit på
centralbanken sedan 1992. Först som vice centralbankschef, sedan som chef.
Jens Henriksson hade hunnit med sista flyget till Arlanda på tisdagen och fått
sova på soffan hos en släkting i Bromma.
I VIP-rummet plockade nu Slakteris, Rimsevic och de nordiska och baltiska
finansministrarna och tjänstemännen åt sig av frukostbuffén tillsammans med
IMF-teamet, Jens Henriksson och representanter för EU-kommissionen. Sedan
gick de igenom paketet. Det gick rätt fort. Alla de nordiska länderna
ställde sig positiva. Jens Henriksson hann med lunchflyget tillbaka till
Washington.
Anders Borg berättade på en pressträff om paketet, som han trodde skulle vara
klart före jul.
- De senaste dagarna och veckorna har vi, den lettiska regeringen, IMF, EU och
Världsbanken fört intensiva samtal. Vi stödjer programmet och har gått
igenom det noggrant. Sannolikt kommer alla nordiska länder att delta, sade
Anders Borg enligt E24.
Men utan parlamentariskt godkännande av paketet i Lettland - inga lån. Paketet
innehöll bland annat lönesänkningar i offentlig sektor på 25 procent, vilket
väntades sprida sig till den privata sektorn, och en höjning av momsen.
Dessutom innebar paketet indirekt stora avskedanden inom offentlig sektor.
EU beräknade senare att Lettlands BNP förväntades falla 6,9 procent år 2009,
den största minskningen inom unionen.
Parlamentsledamöterna insåg att det tuffa åtstramningsprogrammet skulle
innebära ytterst hårda tider för letterna med hög arbetslöshet och
umbäranden. Diskussionerna gick höga, men natten till fredagen den 12
december klubbade till sist parlamentet, Saeiman, åtstramningarna.
Samtidigt jobbade Christoph Rosenberg och hans team vidare med detaljerna i
paketet. Det saknades fortfarande ett politiskt besked från EU och andra
länder om finansieringen.
Men Lettland kunde inte vänta längre. Den 16 december fick landet ett så
kallat swapavtal med svenska Riksbanken och dess danska motsvarighet.
Letterna fick låna upp till 5,2 miljarder kronor i utbyte mot lettiska lats.
Sverige ställde upp med huvuddelen av pengarna. Lånen skulle fungera som en
överbryggning tills paketet var på plats.
Den 18 december var allt i princip klart. Dagen därpå skickade IMF i
Washington ut ett pressmeddelande om att dess östeuropeiska team nått en
överenskommelse med Lettland.
I den medföljande rapporten hade Rosenberg och hans folk bland annat skrivit: "Att
rätta till en felvärderad valuta utan nominell devalvering är extremt svårt."
Och: "Det föreslagna arrangemanget med Lettland innebär betydande
finansiella risker för fonden (IMF, reds anm.)"
Totalt omfattade paketet runt 80 miljarder kronor. IMF beviljade Lettland
nästan 18 miljarder kronor i lån, EU bidrog med 32 miljarder kronor i lån
medan Sverige, Danmark, Norge och Finland ställde upp med 19 miljarder
kronor. Även Europeiska utvecklingsbanken (EBRD) och Världsbanken beviljade
lån, liksom Tjeckien, Polen och Estland.
Dagen före julafton samlades IMF:s exekutiva styrelse på tolfte våningen i
sitt högkvarter på Washingtons 19:e gata, tre kvarter från Vita huset. Efter
ett par timmars diskussion klubbade IMF:s ordförande, fransmannen Dominique
Strauss-Kahn, paketet.
Så fort mötet var slut ställde sig styrelseledamoten Jens Henriksson i ett
hörn av det ovala styrelserummet med den tjocka, dämpande ljusblå
heltäckningsmattan och ringde på mobilen till Atis Slakteris och Ilmars
Rimsevic. Beskedet löd: Allt klart.
Sedan ringde han det danska finansdepartementet och gav klartecken till att de
kunde skicka ut ett tidigare förberett pressmeddelande från alla Nordens
finansdepartement om paketet.
Lettland var i hamn. Eller kanske inte.
***
Upplösning
"Pingvinerna" som protesterade den 13 januari hade valt datumet med
omsorg. Den 13-27 januari 1991 försvarade sig Rigaborna mot en attack av
Sovjetvänliga styrkor.
En protest det datumet skulle visa hur allvarlig situationen var.
Demonstranterna fick också gehör för ett av sina krav: President Valdis
Zatlers hotar att upplösa parlamentet om inte regeringen före den 31 mars
genomför vissa reformer, bland annat ett nytt valsystem.
Valdis Zatlers har ansetts som en vag och svag president efter den frispråkiga
Vaira Vika-Freiberga, men nu sägs han försöka vinna popularitet. Om han
upplöser parlamentet riskerar Lettland politiskt stillestånd mitt under en
kris.
Det spekuleras dock i att presidenten, om han skulle göra allvar av sitt hot,
ändå skulle ge Ivars Godmanis förtroendet att bilda en ny regering. Det
skulle ge kontinuitet, men kanske inte den förnyelse demonstranterna vill se.
Missnöjet med politikerna kokar samtidigt som åtstramningsprogrammet gör att
många letter kommer att få det svårt. Ingen vet var det landar. Om det blir
fler kravaller skulle Lettland kunna destabiliseras.
En devalvering hade främst drabbat dem som hade banklån, 20 procent.
Programmet drabbar troligen betydligt fler. Om inte åtstramningsprogrammet
fungerar måste kanske till slut valutan ändå devalveras och EMU-inträdet
kanske försenas.
En annan fråga är hur befolkningens syn på de svenska bankerna blir.
Visserligen var både konsumtenter och regering glada medhjälpare när bubblan
blåstes upp i Lettland med hjälp av bankernas utlåning. Och visst kommer
SEB, Swedbank och Nordea att straffas för sin aningslöshet genom
kreditförluster - svaren ges i bankernas kommande kvartalsrapporter.
Men en devalvering hade drabbat bankerna ännu hårdare. Och de lettiska
konsumenterna, som nu får betala det högsta priset för åtstramningen,
förlåter nog inte bankcheferna i första taget.
