Butikerna i deras hjärtan

"Om vi hade tillbringat mer tid med att oroa oss över bankerna och deras modeller, och mindre över sir Stuart Rose, skulle Storbriannien ha legat bättre till nu", irriterade sig Financial Times nyligen. Vem är mannen som lyckas avleda hela brittiska näringslivets uppmärksamhet från väsentligheter?

Svaret: den charmerande 59-årige vd:n och styrelseordföranden för Marks & Spencer, konfektionskedjan med en central plats i såväl britternas garderober som i deras hjärtan.

Napoleon avfärdade fnysande England som en "nation of shopkeepers" och det är en tidlös iakttagelse. Trots att detaljhandelns relativa betydelse för ekonomin inte är större än i Sverige, är både finanskvarteren i City och vanliga britter besatta av företagen på "the high street", de klonade affärsstråk som definierar alla stadsdelar i Storbritannien. Varje rörelse i M&S och de andra handelsjättarna hårdbevakas av analytikerna.

Det finns förvisso substantiella skäl till att hålla ett öga på just M&S och dess pratglade chef: Företaget anses vara en "bellwether", en ledande indikator, för konjunkturen. Det har brett institutionellt ägande, och Rose har ett ovanligt stort - enligt många osmakligt stort - inflytande på sina dubbla stolar.

Det var inte konstigt att britterna svalde hårt när islänningarna för några år sedan köpte upp highstreet-ikoner som House of Fraser. Och att de nu andas illa dold skadeglädje när den största isländska detaljhandelskedjan Baugur försatts i konkurs.

Kärleken till high street legitimerar också mediala nostalgitrippar i sorgearbetet efter recessionens offer, typ "det var ju på Woolworth's vi alla lärde oss snatta". Och FT kände sig trots gnället tidigare nödgad att rapportera om sir Roses festande med Mick Jagger och Bono i julas. Själv kan jag bidra till avdelningen för inte-så-börsrelevant-information med en engelsk väninnas förstahandsupplevelse nyligen av sir Rose som bordskavaljer. Med brittisk finess (liksom blasé och insinuant på samma gång) sade hon att han "uppenbarligen gillar vin - och sannolikt även kvinnor".

För att återgå till Bono så utövar han visst en särskild dragningskraft på detaljhandelskungar. En vän till sir Stuart Rose, 56-årige giganten sir Philip Green, köpte strax före jul U2-stjärnans gamla gitarr för en och en halv miljon kronor på en välgörenhetstillställning. Förvisso bara veckopeng för Green, som äger landets största privata handelsföretag Arcadia (med bland annat Topshop).

I Citykretsar är Green annars känd som hajen som cirklar kring Marks & Spencer. Det har frestat på vänskapen till sir Stuart Rose. Green lärde känna Rose när denne var vd för Arcadia en tid på 1990-talet (då var de goda vänner). När sir Rose sedan flyttade till M&S försökte sig Green på ett fientligt övertagande år 2000 (då var de inte vänner längre). Fyra år senare försökte sig Green återigen på ett uppköp (då blev de riktiga ovänner, det gick så långt att de grälade på öppen gata). Men sendan kom krisen och nu ligger Green lågt med nya investeringar (och de är vänner igen).

Om inte detaljhandelsvurmen är ett tillräckligt bra exempel på brittisk excentricitet, så kan sir Green bistå med mera. Han köpte nämligen inte bara Bonos gitarr på den där välgörenhetsbalen, utan betalade också 60 lakan för att Lionel Ritchie skulle sjunga "Hello" för honom. Vem sade att detaljhandel inte är "pop"?

CECILIA EZAZ-NIKPAY

redaktion@affarsvarlden.se