Skattebetalarnas egna finansvalpar

Ovanför Norrlandsgatan i Stockholms finanskvarter sitter åtta handlare. Rummet är en av nervknutarna i det svenska finansiella systemet. Där möter staten den privata marknaden. Obligationer och växlar distribueras till särskilda återförsäljare bestående av stora svenska och utländska banker, som sedan säljer dem vidare till resten av marknaden.

Precis som hos kollegorna på SEB Merchant Banking eller Nordea Markets omsätts dagligen miljarder kronor i valutor och räntepapper i egen bok. Men där upphör likheterna. Handlarrummet är statligt. Vinsterna på hundratals miljoner kronor går oavkortat till statskassan.

- Bonusarna är exakt noll kronor, säger riksgäldsdirektören och förre Moderatledaren Bo Lundgren med ett belåtet leende.

Vi återkommer till bonusdiskussionen. I stället kan vi först konstatera att de åtta handlarna i fjol drog in 400 miljoner kronor - närmare en halv miljard - på den aktiva förvaltningen. Totalt har det i Riksgäldens handlarrum tjänats 12 miljarder kronor sedan starten år 1992.

Grundsynen skiljer sig radikalt från den privata marknadens. Riksgäldens raison d'être är att staten ska betala så lite som möjligt i ränta för statsskulden. Vinster på egenhandel och andra spekulativa positioner ses i första hand som minskade räntekostnader, inte vinster. Bara i fjol kostade statsskulden 31 miljarder kronor i ränta, tradingvinster inkluderade.

Verksamheten på åttonde våningen på Norrlandsgatan handlar inte heller bara om att förbättra nettot utan också om att veta hur marknaden fungerar, en nödvändig kunskap för ett hus som förvaltar en skuld på över tusen miljarder kronor.

Lars Boman, chef för enheten för portföljförvaltning i utländsk valuta, har mustasch och ett par glasögon som för tankarna till Sampos vd Björn "Nalle" Wahlroos. I övrigt verkar likheterna med den finländske näringslivstitanen små.

- Vår stil är konservativ och vår kompetens är ränte- och valutapositioner på sex till tolv månaders sikt. Då har ekonomiska fundamentala faktorer större inflytande än sentiment och tekniska faktorer, säger Lars Boman.

Den aktiva förvaltningen ("det dagliga gnetet", som Lars Boman uttrycker det) är lönsam. Men det finns ett annat, spektakulärt verktyg. Om Riksgäldens handlare och chefer tycker sig se en fundamental felprissättning på valutamarknaden finns möjlighet att ta en mycket stor och långsiktig position. Dessa placeringar kallas strategiska positioner, kräver regeringsbeslut och är mycket ovanliga.

Under det senaste decenniet har Riksgälden tagit totalt tre strategiska positioner.

Den första genomfördes under början av 2000-talet. Bengt Rådstam, som fram tills nyligen hade Lars Bomans jobb, kom fram till att den amerikanska dollarn var kraftigt övervärderad mot den då purunga euron. Tre år senare kunde Riksgälden räkna hem en vinst på 4,5 miljarder.

Den andra strategiska positionen togs hösten 2008. Då var situationen den motsatta. Dollarn var kraftigt undervärderad mot euron. Riksgälden lånade 1,6 miljarder dollar (i dag motsvarande 11,5 miljarder kronor). Riksgäldens direktörer hade tur. Under hösten begärde den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers konkursskydd. Finanskrisen var ett faktum. Paradoxalt nog stärktes då dollarn kraftigt, då valutan var en av få återstående, säkra placeringar. Ju djupare krisen blev, desto starkare blev dollarn. På bara ett halvår stärktes dollarn 25 procent mot euron. Riksgälden kammade hem en vinst på 2,5 miljarder kronor.

- Vi fick draghjälp av finanskrisen. Men i botten fanns en övertygelse att dollarn var långt ifrån sin jämviktskurs. Vi var beredda att vänta två tre år. Att det skulle gå på sex månader var inget vi räknade med, säger Lars Boman.

Den tredje strategiska positionen är aktiv just nu, men knappt uppmärksammad alls. Ändå är den ännu mer spektakulär. För första gången är kronan en del i positionen. Under finanskrisen föll kronan kraftigt då placerarna desperat sökte sig till större, till synes tryggare valutor. Riksgäldens skuldförvaltningschef Thomas Olofsson och ovan nämnda Lars Boman konstaterade att den svenska kronan tog oförtjänt mycket stryk. Den fundamentala analysen var att euron inte bara var övervärderad mot dollarn, utan även mot kronan.

I januari började handlargänget på åttonde våningen köpa euro. Först för 15 miljarder kronor. I januari bad Bo Lundgren regeringen att utöka mandatet till 50 miljarder kronor.

På valutamarknaden rör det sig dagligen om mycket stora belopp, 50 miljarder är inget någon höjer på ögonbrynen åt. Men positionerna är normalt mycket korta, kanske bara beständiga i minuter. Med en placeringshorisont på flera år, som Riksgälden kan ha, är 50 miljarder kronor en oerhört stor summa.

Ett år är en eon på valutamarknaden. En handlare på en kommersiell bank som efter en månad sitter med en förlust, överger i regel positionen. Bättre en mindre miss nu, än en enorm karriärsänkande mångmiljonförlust senare. Riksgälden har därför en ovanlig fördel. Myndigheten kan som statens skuldförvaltare behålla en position under obegränsad tid.

Hittills har chansningen på en starkare krona varit lyckosam. Skulle positionen realiseras i dag skulle vinsten bli cirka 3,5 miljarder kronor. Under våren 2009, när positionen började byggas upp, stod euron under långa perioder i över 11 kronor. I dag kostar den 9,80 kronor, nedtryckt av Greklandsoro. Trion Bo Lundgren, Thomas Olofsson och Lars Boman är övertygade om att den svenska valutan stärks ytterligare, att kronan i normala konjunkturlägen bör ligga mellan 9 kronor och 9,50 kronor per euro.

- När exporten tar fart bör vi komma dit. Och då blir vår position ännu mer värdefull. Så vi stänger ingenting nu, säger Thomas Olofsson.

Bo Lundgren lägger till.

- Om någon på marknaden är tålmodig så är det vi. Staten.

Att den potentiella vinsten inte är ännu större än 3,5 miljarder i dag beror på att positionen byggts upp långsamt, under ett år. Snittkursen ligger runt 10,60 kronor.

- Det ska inte finnas en misstanke om att vi tar en position för att stärka kronkursen. Om det är frustrerande att inte kunna klippa till när euron står i 11,50 kronor? Jo, men sådana är spelets regler. Klarar man inte det, ska man inte jobba här, säger Thomas Olofsson.

På samma vis som europositionen byggdes upp kommer den att avvecklas: i långsam takt. Sådana är reglerna. En snabb stängning skulle försvaga kronan, vilket dessutom motverkar Riksgäldens intresse i detta fall. Men Bo Lundgren är inte orolig för att kronan ska hinna stiga när avvecklingsbeslutet är fattat.

- När kronan når sin rimliga kurs kommer den visserligen fluktuera, men den bör hålla sig ett tag inom ett intervall som gör att vi gör en bra vinst. Att det kommer en ny kris omedelbart är orimligt, säger han.

Under andra halvan av 1990-talet och de första sju åren på 2000-talet hade riksgäldsdirektören ett bekvämt jobb. Välskötta statsfinanser och krympande statsskuld gjorde arbetet enkelt. Perioden tog slut med finanskrisen hösten 2008.

Tråkighetsstämpeln suddades snabbt ut. Framför näsan på Riksbanken och i lagens utmarker tog myndigheten initiativet till de första svenska räddningsaktionerna. Redan ett par dagar efter Lehman Brothers konkursbesked stoppade Thomas Olofsson på eget initiativ handeln i svenska statsskuldväxlar. Marknaden hade slutat fungera på grund av enorm efterfrågan på säkra statspapper. Det fanns oändligt med köpare, inga säljare. Lösningen blev att snabbt trefaldiga volymen av statsskuldväxlar. Från 60 miljarder till 150 miljarder kronor.

I stället för att straffa Riksgälden gav regeringen Bo Lundgren en ny och bredare roll. Riksgälden fick fungera som bankakut och samtidigt hantera de enorma garantiprogrammen som höll framför allt Swedbank vid liv. Som statens förlängda arm fick Riksgälden också en nyckelroll i den stökiga Saabaffären och det nordiska räddningspaketet under Islandskrisen. Ett tag var Riksgälden ägare till Nordens ledande investmentbank, Carnegie, som förlorat sitt banktillstånd (en kontroversiell historia vi lämnar därhän i denna artikel).

I skymundan har även Riksgäldens traditionella roll växt under krisen. I takt med att statsfinanserna försämrats har lånebehovet växt. Efter att ha bottnat på 1 009 miljarder kronor i mars 2009 är skulden nu uppe i 1 168 miljarder.

Pressen är numera stor på Riksgäldens personal. Vilket för oss tillbaka till bonusfrågan. Hur lyckas Riksgäldens chefer locka kvalificerade människor att arbeta utan bonus och med en fast lön långt under vad som erbjuds i London City, på Wall Street eller runt Stureplan för den delen?

- Det är orimligt att vi skulle kunna erbjuda rörlig lön, som staten fungerar i dag. Vad jag försöker att göra är att med de restriktioner som finns ändå ligga nära. Att avståndet i alla fall inte är dramatiskt till den privata sektorn, säger Bo Lundgren.

Thomas Olofsson arbetade själv länge på den privata marknaden under 1990-talet, som chefsekonom på Alfred Bergs penningmarknadsfirma Transferator. Han rankades högt. På Affärsvärldens lista över Sveriges bästa makroanalytiker kom han 1997 tvåa efter Handelsbankens Jan Häggström.

Locktonerna från den privata marknaden är ett ständigt problem för Riksgälden, om än större i högkonjunktur. Rekryteringarna pågår kontinuerligt. Med det sagt: ett (förhållandevis) dåligt betalt jobb på Riksgälden är ändå lockande för många kvalificerade individer.

- Vi letar aktivt efter folk som har ett samhällsintresse. Som tycker att det är viktigt att kunna komma hem på kvällen och säga: "Jag har gjort en insats". Och så kan vi erbjuda en intellektuell miljö som kanske inte alltid finns på den privata marknaden, säger Thomas Olofsson.

Något är det som stämmer i alla fall. Med en risknivå som är en tredjedel av AP-fondernas har handlarna på Riksgälden hittills alltså dragit in 12 miljarder kronor till statskassan. Ovanpå det tillkommer 7 miljarder i realiserade vinster på de strategiska positionerna. Exklusive den latenta mångmiljardvinsten på europositionen. Och utan att begära en krona i bonus.