Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Lärdomar av Prosolvia-domen

2005-04-04 11:43

Göteborgs tingsrätts dom i det omfattande Prosolvia-målet friade samtliga åtalade. Men innehållet i den över 800 sidor långa domen visar att nyckelpersonernas agerande långt ifrån var så rent och snyggt som domen skvallrar om vid en ytlig granskning. Åklagaren har all anledning att överklaga till hovrätten.

När den friande domen i Göteborgs tingsrätt meddelades gjorde flera försvarsadvokater, och till viss del även domaren Gerdt Wikstrand, uttalanden som kan tolkas som att en överklagan skulle vara förgäves. Den huvudansvarige åklagaren Per Lind kritiserades i princip för att han väckt åtal överhuvudtaget.



INTE ÖVERTYGAD: Domaren Gerdt Wikstrand.

En genomläsning av domen visar dock att åklagarsidan har funnit mycket allvarliga brister i styrningen av Prosolvia som direkt är kopplade till frågan om vilket ansvar nyckelpersonerna i ett börsnoterat företag faktiskt har. Med tanke på hur sällsynta den här typen av åtal är, är det därför mycket intressant att få en utförlig behandling av målet i domstol, inte minst för att visa hur svensk lagstiftning på området ska tolkas.



Kortfattat kan den friande domen förklaras med ett starkt försvarsarbete från de åtalades sida som konsekvent visat att andra tolkningar är möjliga än de som åklagaren har gjort. Eftersom åklagaren har hela bevisbördan och måste visa att brott är begånget utom allt rimligt tvivel har detta räckt långt. Så fort ord står mot ord är det de tilltalades version som vinner enligt tingsrättens bedömning.



Tingsrätten återkommer på flera ställen i domen till det problematiska bevisläget för åklagarsidan:



"Bevisbördans placering innebär att oklarheter drabbar åklagarna."

"I den mån det råder olika uppfattningar om hur ett avtal skall tolkas och detta har betydelse för tingsrättens bedömning av åtalet, har åklagarna bevisbördan för den tolkning som åklagarna påstår är den riktiga."

"Att i ett brottmål, mot en tilltalads bestridande, visa att ett avtal inte kommit till stånd i en situation då parterna fört ingående förhandlingar och vidtagit olika åtgärder på väg mot avtalets genomförande samt den ena parten dessutom agerat som om det fanns ett avtal är en mycket svår uppgift, särskilt som utredningen gäller förhållanden långt tillbaka i tiden. Än svårare är att bevisa att en part med de nämnda förutsättningarna inte trott eller inte haft skäl att tro att det slutits ett avtal."

DAN LEJERSKÄR

Åklagarsidan siktar in sig på att visa att de åtalade hade kunskap om att felaktig information ingick i de årsredovisningar som upprättades den 31 mars 1998 i dotterbolagen Prosolvia Systems och Prosolvia Clarus. Denna information kom att ingå i Prosolvias koncernårsredovisning och presenterades senare också vid bolagsstämman den 27 april. Åklagaren hävdar att koncernens resultat blåstes upp med 105 miljoner kronor och att närmare en tredjedel av bolagets omsättning 1997 mer eller mindre bestod av luft.



Åtalspunkterna faller under brottsbalkens paragrafer om bokföringsbrott och svindleri.



Försvaret lyckas dock övertyga tingsrätten om att ingen av de inblandade hade anledning att misstänkta några som helst felaktigheter vid de aktuella datumen. Affär för affär visar de att de går att tolka avtal och affärsdiskussioner på ett sådant sätt att den upprättade bokföringen faktiskt var korrekt. Något brottsligt uppsåt kan inte styrkas. Tingsrätten väljer att följa samma analys i sin dom och gör aldrig någon övergripande bedömning av Prosolvias affärer.



Detta hade åklagarsidan sannolikt tjänat på då en genomläsning av domen visar att Prosolvia systematiskt tillämpade affärsmetoder som långt ifrån kan kallas normala och som dessutom var extremt riskfyllda, vilket senare ledde fram till bolagets konkurs. Även om varje affärshändelse med lite god tro kan tolkas som om den var korrekt redovisad så är den övergripande bilden av domen att Prosolvia var ett stort luftslott.



Månaderna efter börsnoteringen sommaren 1997 var bolagets ledningen helt fokuserade på faktureringen, att visa höga tillväxtsiffror var viktigare än att driva långsiktiga affärer. Till och med de egna revisorerna var oroade över den dåliga uppföljningen av affärerna och kundhanteringen.



MORGAN HEROU

I större delen av de affärer som åklagaren tagit med i åtalet har Prosolvia på ett eller annat sätt också ingått som part på den köpande sidan. Vanligtvis gick det till så att man tillsammans med en eller flera partners kom överens om att starta center baserade på Prosolvias mjukvara. Detta nätverk av planerade centers växte snabbt både i Sverige och utomlands under 1997.



Så fort Prosolvia fått en tänkt partner att skriva på ett avtal skickades ett antal CD-skivor till "kunden" även om denna inte skulle använda programmen i sin egen verksamhet utan centret skulle drivas i ett nytt partnerbolag. Därefter följde också en faktura på betydande belopp. En stor del av faktureringen kom sent i december 1997.



Trots att många kunder ställde sig frågande till faktureringen innan vare sig bolag, finansiering, lokaler, datorer eller personal var på plats så intäktsförde Prosolvia affärerna under 1997.



En rad dokument i förundersökningen visar på en närmast fanatisk faktureringsvilja. En kravlista cirkulerade internt för vad som gällde om en faktura skulle kunna tas med 1997. Det gällde främst att få till någon form av avtal och sedan ordna en leverans. Därefter gällde det att bevisa kundernas betalningsvilja och betalningsmöjlighet, detta blev huvudfokus efter årsskiftet när bokslutet granskades av revisorerna.



Grundarna, storägarna och tillika koncernchefen respektive vice koncernchefen Dan Lejerskär och Morgan Herou var de som drev på försäljningen hårdast. Båda beskrivs som extremt resultatfokuserade och tävlingsinriktade.



Så här kunde det låta när Dan Lejerskär eldade på affärerna hösten 1997 i ett brev till en anställd:



"Jag vill bara klargöra att Maricopa måste vara med 1997. Vi kan inte vända det för då klarar vi inte våra mål eftersom det är inräknat. Jag räknar med att det här löser sig och att jag får konfirmation på det. Det är ett måste!"

Av domen framkommer det att Prosolvias affärer 1997 många gånger var trassliga och drog ut på tiden. I efterhand har det varit svårt att bekräfta vad Prosolvia faktiskt har levererat. Många av försändelserna med CD-skivor märktes som "produktinformation". Åklagarsidan har trots detta haft svårt att övertyga tingsrätten om att det inte rörde sig om "skarp" programvara.



Trots oklara motparter och svårtydbara avtalsskrivningar har tingsrätten konsekvent bedömt det som att Prosolvia faktiskt levererade programvara 1997 till rätt mottagare och därmed också hade rätt att fakturera.



Det var inte utan möda som ledningen på Prosolvia lyckades övertyga revisorerna om att intäkterna var riktiga och skulle med i bokslutet för 1997. När arbetet med bokslutet påbörjades i början av 1998 var muntliga uppgifter och löften från främst Morgan Herou och Dan Lejerskär av stor betydelse för revisorerna som hade svårt att bringa klarhet i alla affärer. Enligt tingsrätten fanns det inget skäl att tvivla på deras uppgifter.



Men domen visar att Morgan Herou inte alltid lämnade korrekta uppgifter. Det gäller bland annat ett avtal om att starta ett center i Enköping som tagits upp som en intäkt om 9,6 miljoner kronor. Men avtalet var endast giltigt om alla parter hade skrivit under.



"Morgan Herou uppgav vid slutrevisionen att konsortialavtalet var undertecknat av alla parter. När revisorerna något senare fick se avtalet framgick det att Uppsala universitet inte hade skrivit på."

Tingsrätten slår dock inte ner på den felaktiga uppgiften utan konstaterar att de inblandade vid tidpunkten räknade med att hitta en alternativ lösning på finansieringen, därmed kunde fakturan också redovisas 1997.



För att kontrollera sanningshalten i redovisningen skickade revisorerna ut en rad saldoförfrågningar till kunderna med avsikt att dessa skulle bekräfta fakturorna. Men i vissa fall lyckades Prosolvias ledning övertyga revisorerna om att inte göra detta.



"Revisorerna fick besked om att affären var i ett känsligt läge och att en saldoförfrågan skulle riskera att störa affärsrelationen. Därför blev revisorerna beroende av information från företagsledningen i Systems."

Vid en mjukvaruförsäljning till ett ryskt bolag tog en av de anställda, som också är åtalad, själv hand om saldoförfrågan.



"Det är inte vedertaget i Sverige att en saldoförfrågan till en kund överlämnas till kunden av en anställd i det företag som revideras. En saldoförfrågan överlämnad på detta sätt var dock bättre än ingen förfrågan alls."

Tingsrätten slår fast att den aktuella affären var helt uppdiktad och att intäkterna därmed felaktigt överdrevs med 4 miljoner kronor. Svaret på saldoförfrågan förfalskades av den anställde. Därmed uppfylls kraven för bokföringsbrott enligt tingsrätten.



Men rätten finner det dock inte styrkt att de huvudåtalade, Dan Lejerskär, Morgan Herou och ekonomichefen Magnus Svernlöv, hade någon kunskap om detta eller hade anledning att misstänka något när bokslutet för 1997 upprättades. Den medåtalade anställde frias eftersom åtalspunkterna inte täcker brottet enligt tingsrättens bedömning.



En avgörande fråga i Prosolvia-målet är när intäkter ska redovisas och när ett affärsavtal kan anses vara uppfyllt. Tingsrätten finner i sin friande dom att Prosolvia inte gjorde fel som redovisade affärerna under 1997.



Samtidigt konstaterar tingsrätten själv på flera ställen i domen att Prosolvias redovisningsmetoder bitvis var utmanande. Det gäller bland annat en faktura som skickades till en partner i ett center i Spanien. Trots att den tänkta EU-finansieringen inte var ordnad fakturerades både partnerns andel och den andel som Prosolvia skulle stå för, totalt över 2 miljoner dollar som intäktsfördes 1997.



"Prosolvias hantering av intäktsföringen av fakturan till Memondo ger anledning till flera frågetecken. Sett från den utgångspunkten hade det varit mer rimligt att vänta med intäktsföringen till dess att det fanns ett definitivt beslut av den spanska myndigheten om bidrag till etableringen av centret. .... Det kan alltså konstateras att intäktstagningen i december 1997 inrymde ett mått av chansning, inte minst vad det gäller den del av fakturan som översteg 1,25 miljoner USD."

Andra exempel gäller den systematiska metoden att mycket snabbt skicka ut CD-skivor och en faktura till en affärspartner trots att bläcket på avtalet knappt hade torkat.



"Det finns mycket som talar för att det ändå hade varit mer korrekt om Systems hade väntat med att leverera mjukvaran och fakturera CoE bolaget för detta till dess att ägarspridningen var klar, lokaler fanns och det närmare behovet av mjukvara var klarlagt", skriver tingsrätten i ett fall.

"Finansieringen som i slutet av februari 1998 var 'närmast klar' var per den 31 mars 1998 ännu olöst. Det är en indikation på att bedömningen i samband med bokslutsarbetet var alltför optimistisk."

Det visas också i domen att redovisningen för 1997 blåstes upp på grund av misstag och slarv. Vid en affär med en partner i USA bestämdes i bokslutsarbetet att denna skulle intäktsföras 1998 trots att en faktura redan var utskickad för 1997. Fakturan kvarstod trots detta i redovisningen vilket ökade resultatet med 5,8 Mkr i det säljande dotterbolaget och med 2,9 Mkr i koncernen. De inblandade skyller det hela på ett oförklarligt misstag, vilket tingsrätten godtar.



"Dan Lejerskär uppmärksammade inte att fakturan till IVS fanns kvar i redovisningen för 1997 och i hans värld framstår det som omöjligt att en "sådan jättemiss" kunde ske efter att årsredovisningen hade granskats av ett mycket stort antal personer."

Domen visar alltså att Prosolvia var ett bolag som långt ifrån hade bra kontroll över de egna rutinerna och att uppljugna affärer och grava misstag kunde slinka igenom i redovisningsarbetet.



Men även bland de affärer som kan räknas som normala finns ett antal anmärkningsvärda ingredienser.



Bakom två center-affärer i Sverige 1997, värda drygt 20 miljoner kronor, stod personer som hade koppling till Prosolvia. Prosolvia satsade under 1997 hårt på att starta regionala center baserade på bolagets teknik. Motparterna kunde exempelvis vara kommuner, landsting och lokala utbildningsinstitutioner. Det var också vanligt att en nyckelperson på varje ort knöts till projektet.



I Örebro blev detta en person som tidigare varit affärsbekant med Prosolvias ordförande och som också varit konsult åt bolaget. Prosolvia skickade ett antal CD-skivor med mjukvara till konsulten i slutet på 1997 samt en faktura på 10,6 miljoner kronor. Intäkten togs med i redovisningen trots att övriga parter inte var på plats. Konsulten godkände fakturan när revisorerna kontrollerade affären. Personkopplingen är inget som tingsrätten lägger någon vikt vid trots att konsulten fick 50 000 kronor för sitt arbete med center-projektet av Prosolvia.



Det blir än mer anmärkningsvärt när det senare i domen framkommer att Morgan Herou personligen engagerade sig ekonomiskt i konsultens affärer.



När betalningsfrågan i Örebro-projektet blev akut i april, då det hade börjat blåsa upp till storm kring Prosolvia i media, gick Morgan Herou personligen in som garant då projektet skulle kapitaliseras så att delar av fakturan skulle kunna betalas.



"Pengarna som lånades ut var [konsultens] pensionspengar. Han fick ett löfte av Morgan Herou att de nya ägarna skulle komma in i bolaget senast den 1 augusti 1998. ... Som säkerhet fick [konsulten] en check, som inte skulle lösas in, av Morgan Herou om fyra miljoner kronor."

I juli fördes drygt fyra miljoner kronor över till konsultens bolag från Morgan Herous depå hos Carnegie, enligt domen.



Morgan Herou finansierade också en tidigare anställd som tog på sig att köpa upp några av de kraschade center-bolagen.



"Morgan Herou hjälpte till med x finansiering och lånade honom pengar. Under hösten fick Morgan Herou tillbaka strax under en miljon kronor från x av de pengar denne hade fått låna."

 

En kompisrelation fanns också kring center-projektet i Enköping. En långvarig vän till en av Prosolvias chefer knöts till projektet och ett antal CD-skivor skickades till hans hemadress. Därefter kom en faktura på 9,6 miljoner kronor som intäktsfördes 1997. Vännen övertygades att godkänna fakturan när revisorerna frågade trots att han personligen inte hade förmåga att betala beloppet.



Även Dan Lejerskär ska enligt vittnesmål i tingsrätten vid minst ett tillfälle ha försökt övertyga en partner om att gå vidare med en affär genom att gå in som personlig garant:



"När RB efter att Handelsbanken sagt nej till lånet förklarade att han inte ställde upp med sina personliga pengar erbjöd sig Dan Lejerskär att ställa upp som garant för RBs lån, men det ville RB inte vara med om och det förklarade han tydligt."

De åtalade Prosolvia-cheferna skyllde i tingsrätten de allt sämre affärerna på mediernas kritiska bevakning våren 1998. Men domen visar tydligt att Prosolvia bäddade för sin egen undergång redan 1997. Det stora antalet center som planerades i Sverige och utomlands var ett hastverk och till råga på allt så var de en dålig affär. Även om omsättningstillväxten såg imponerande ut 1997 så gröpte affärerna ur bolagets likviditet.



Eller som ekonomichefen Magnus Svernlöv konstaterar i ett brev till Dan Lejerskär och Morgan Herou i slutet av januari 1998:



"VR-centerförsäljningarna kan inte fortsätta på samma sätt som under 1997. Likviditetsmässigt går vi back just nu på varje sålt nytt center."

Redan kring månadsskiftet mars/april beskrevs likviditetssituationen som kritisk internt på företaget. Att skylla på mediebevakningen blir därmed löjligt.



Prosolvia hade dessutom uppenbara problem med kundrelationerna, vilket alltså även revisorerna var oroliga för. Senare under våren 1998 visade det sig att många av miljonkontrakten inte var så säkra som ledningen nyss garanterat. Många partners var helt enkelt förbannade


på de stora fakturabeloppen.



Så här beskriver några samarbetsparter affärsrelationen med Prosolvia inför tingsrätten:



"Det var en överraskning att det kom en faktura."

"Prosolvia hade stressat fram uppgörelsen och att syftet var att Prosolvia skulle bokföra intäkten före årsskiftet."

"[Kunden] hade inte gjort någon beställning av mjukvaror och vet inte varför de skickades."

"[Kunden] förklarade att fakturan inte skulle komma att betalas. Det fanns inte någon affärsplan och ingen överenskommelse om en beställning och än mindre hade det skett någon leverans."

Kundernas negativa reaktioner framkommer också i kommunikation med Prosolvia från 1998:



"97-11-24 meddelade vi er genom muntlig kontakt att er faktura nr 710354 om 6,9 Mkr inte godkänts av oss eftersom vi inte erhållit de leveranser som fakturan avsåg."

"Talking about other things, we have again received a letter from Prosolvia's auditors requesting a confirmation of the 2 million $ invoice that you sent. Please take the necessary steps to cancel the invoice, and inform your auditors that the invoice is not valid."

"It is absurd to have the hardware and software delivered when there is no Virtual Reality Center, no premises to locate the hardware and software, no joint-venture company, no Business Plan, no Virtual Reality start-up plan and no Marketing Plan. It appears that Prosolvia AB wishes to put the cart before the horse."

Göteborgs tingsrätt lägger liten vikt vid kundernas brev och vittnesmål. Genomgående accepteras försvarssidans hållning att inget talade för att affärerna inte skulle gå igenom när boksluten godkändes.



De åtalade hävdar också i lämpliga delar att de inte hade kunskap om kundernas missnöje eller att de gjorde helt andra tolkningar än kunderna.



"[Kunden] protesterade mot fakturan när han fick den, men det är inte visat att hans invändningar hade nått Dan Lejerskär eller de övriga tilltalade före fastställandet av Clarus årsredovisning den 31 mars 1998."

"Det är dock märkligt att [kunden] inte minns att han gjort den beställning som Morgan Herou redogjort för. Det kan emellertid förklaras av att [kunden] kan ha uppfattat det han sade till Morgan Herou på ett helt annat sätt än Morgan Herou och därför inte lagt någon vikt vid telefonsamtalet."

Just alternativa tolkningar talar till de åtalades favör eftersom det är åklagaren som hela tiden måste lägga fram vattentäta bevis för sin sak. Inte desto mindre är bevisen graverande. I april står det klart att Prosolvias ledning har mycket svårt att lappa ihop alla de trassliga affärerna.



"Vi måste ha en 'bra kommentar' på alla de poster som ligger kvar från årsskiftet. Detta måste göras denna veckan innan bolagsstämman på måndag", heter det i ett internt brev.

Den 29 april får Dan Lejerskär det här beskedet från sin ekonomichef:



"Brehmer [Prosolvias revisor] hälsar att Singapore och Malaysia kan behöva backas i Q1 om vi inte mycket snart kan få fram helt säkerställda dokument som visar att centret är på väg att komma på plats och bli operativt samt att kunden har möjlighet att betala. Smällen blir 12 - 13 MSEK vardera direkt i resultatet, om vi misslyckas med uppgiften."

Göteborgs tingsrätt anser dock inte att bevismassan håller för att styrka brottsligt uppsåt i mars och april 1998.



Domen visar konkret på problemet att ställa någon till ansvar för affärshändelser i ett aktiebolag. Styrelsens ansvar behandlas i princip inte alls i domen och den framstår som mycket passiv. Det finns skäl att anta att styrelsen hade svårt att förhålla sig oberoende eftersom både Lejerskär och Herou var ledamöter.



I koncernledningen var ansvaret uppdelat på olika händer och ingen säger sig ha den övergripande kontrollen. Dan Lejerskär, koncernchefen, hävdar att han i princip inte hade någon insyn i de svenska affärerna som sköttes av Morgan Herou. Herou å sin sida säger att han inte hade någon speciell kunskap om utlandsaffärerna som Lejerskär rattade.



Koncernchefen lade ingen större vikt vid varje affärshändelse:



"Det är avvikelser man minns, och en affär på tio miljoner kronor utgjorde bara några procent av omsättningen i koncernen", säger Dan Lejerskär i ett av sina vittnesmål.

Morgan Herou är i princip hela tiden saligt ovetande om allt som händer utanför Sverige. Så här kommenterar han en affär i Phoenix, USA, enligt tingsrättens sammanfattning:



"Det enda han känner till om Maricopa är att det ligger i Phoenix och att det där är så varmt att man måste spruta vatten i utomhusbassängerna innan man kan kliva i och bada."

Ekonomichefen Magnus Svernlöv framställer sig som en enkel administratör utan insyn i de faktiska affärerna.



Den medåtalade revisorn Nils Brehmer har redogjort nogsamt för all den tid och de stora ansträngningar som gjordes för att granska bolaget. Revisionen av Prosolvia var betydligt mer omfattande än normalt. Därmed har revisorsteamet tagit sitt ansvar även om de inte hittade några felaktigheter.



Ändå blev det så fel.



Utifrån en lekmans perspektiv är det konstigt att tingsrätten litar så helt och fullt på de åtalades berättelser och till så liten del väger in de sprickor i fasaden som tingsrätten själv har konstaterat.



Att det blev en friande dom i Göteborgs tingsrätt är trots allt inte förvånande. Åklagarsidan måste kritiseras för att åtalet inte var skarpare formulerat trots det omfattande utredningsarbetet. Ett problem är att indiciekejan är stark men att de riktigt tunga bevisen eller vittnesmålen saknas. En förklaring är att Prosolvia troligen aldrig var någon på förhand uttänkt blåsning av aktiemarknaden.



Det handlar snarare om ett förhoppningsbolag med en försäljningsmodell som gav snabba resultat men saknade långsiktig kvalitet. En stor del av kontrollen låg hos två tävlingsinriktade entreprenörer som snabbt hade blivit mångmiljonärer och som hade hela världen som spelplan. När framgångsmyten punkterades försökte de med alla medel att lappa och laga på den allt tunnare fasaden.



Och det är här som det blir riktigt intressant ur juridiskt perspektiv. Var går gränsen mellan blåögd optimism och oaktsamhet på gränsen till uppsåtliga val att lura omvärlden? Hur stora måste riskerna vara och hur tydligt måste varningslamporna lysa för att företagsledningen måste ta hänsyn till detta? Kan det vara svindleri att välja att inte berätta om negativa omständigheter som var kända internt i ledningen? Nej, menar tingsrätten som dock endast i begränsad del går in på svindlerifrågan eftersom de inte funnit att bokföringsbrott var begånget.



Händelserna i Prosolvia kan trots det inte avfärdas som något som aktiemarknaden måste ha förståelse för och ta med i sin vanliga riskbedömning. Domen visar att Prosolvias ledning hade all anledning att vara oroade för verksamhetens bärkraft och att nyckelpersonerna i det längsta blundade för de skyhöga risker som man dragit på sig. Mot bakgrund av detta framstår det som djupt problematiskt att gå ut med den positiva bilden av företaget som spreds i bokslut, årsredovisningar och vid bolagsstämman våren 1998.



Även om det med åklagarens val av åtalspunkter inte går att bevisa något brottsligt bakom Prosolvias uppgång och fall så tarvar domen till eftertanke. Aktiebolagets brist på faktiskt ansvarstagande på personnivå gör samspelet mellan alla inblandade parter extra viktigt. I Prosolvia fungerade det helt enkelt inte. Storägarna och grundarna måste ta på sig en del av skulden men de är inte ensamma. Styrelsen, revisorerna och Stockholmsbörsen misslyckades med att säkerställa korrekta rutiner i verksamheten och att följa upp dessa.



Av domen framgår det att bolaget endast med "nöd och näppe" klarade sig igenom Stockholmsbörsens bolagskommittés granskning. En rad tveksamheter fanns kring bolagets börsfäighet och därmed borde dörren till börsen ha förblivit stängd 1997. Nu blev det börsnotering och en hård smäll för alla de aktieägare som inte hann sälja före kursraset våren 1998 och konkursen vid slutet av året.



Prosolvia-domen är ett viktigt klargörande av samhällets och aktiemarknadens låga krav på faktiskt ansvarstagande i börsbolag. Slutsatsen blir att börsens regelverk och svensk lagstiftning med vidhängande kontrollmekanismer inte räcker till för att skydda aktieägarnas grundläggande intressen. Det är en tankeväckande insikt med stort allmänintresse. Just därför är en fortsatt domstolsbehandling viktig.



Senast om en vecka, den 11 april, kan Prosolvia-domen överklagas till hovrätten, i annat fall vinner den laga kraft.

Per Agerman

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom