Back in business

Den 19 mars 2014 tog Gunvor Groups huvud­ägare Torbjörn Törnqvist över sin kompanjon Gennadij Timtjenkos 43 procent i bolaget. Misstankar om att Timtjenko skulle hamna på USA:s sanktionslista hade nått till den fashionab­la förorten Cologny utanför Genève, där Timtjenko bodde fram till alldeles nyligen. Kompanjonerna insåg att något behövde göras så att inte bolaget skulle gå i kvav. Dagen efter hamnade Gennadij Timtjenko mycket riktigt på den amerikanska listan och förtroendet för Gunvor fick sig en rejäl törn. Bolagets obligationer rasade i värde och firmans banker och kunder frös sina affärer. Att banden till Timtjenko i all hast kapades skulle komma att bli helt avgörande för Gunvor.

”Vi har inget engagemang med honom längre”, skriver Gunvors kommunikationsansvarige Seth Pietras i ett mejl till Affärsvärlden.

Torbjörn Törnqvist är därmed ensam huvudägare till det bolag som de två kompanjonerna gemensamt har byggt upp.

På 15 år har Gunvor vuxit till att omsätta mångmiljardbelopp och skeppa ut 16 gånger så mycket råolja från ryska hamnar som bolaget gjorde i februari 2002, enligt data från Nefte Compass. Gunvor handlade uppskattningsvis 2,5 miljoner fat olja om dagen förra året vilket gör det till världens fjärde största oljehandelsföretag.

Det har spekulerats i att framgångarna beror på att Gennadij Timtjenko har täta band med Rysslands president Vladimir ­Putin och även i att Putin skulle vara del­ägare i Gunvor. Både Törnqvist och Timtjenko har förnekat detta och hävdar att bolaget drivs strikt professionellt.

Det är dock inte svårt att förstå hur teorier om att den ryska statsledningen skulle ha ett finger med i spelet kan uppstå. Sedan Vladimir Putin kom till makten år 2000 har han arbetat målmedvetet för att få kontroll över strategiska sektorer i den ryska ekonomin.

– Det finns en informell agenda, som syftar till att Ryssland ska stärka makten inom strategiska sektorer som media, olja och gas, säger ekonomen Claes Ericson, författare till boken Oligarkerna.

Vladimir Putins fiender har haft besvärligt att göra affärer i denna miljö, exempelvis oligarken Michail Chodorkovskij som fängslades och blev av med sitt oljeimperium Yukos. Då har det i allmänhet gått bättre för folk i presidentens nätverk.

***

Torbjörn Törnqvists resa mot miljardförmögenheten inleddes på Råsundavägen i Solna. Enligt Aftonbladet växte han upp med sin två år yngre bror Torsten och modern Gunvor. Föräldrarna skiljde sig när Torbjörn var tio år. Efter skolan studerade han ekonomi på Stockholms universitet och kom därefter i kontakt med oljebranschen. Han arbetade på BP mellan 1977 och 1983, innan han blev ansvarig för oljehandeln på Scandinavian Trading Company, STC.

Från slutet av 1970-talet och början av 1980-talet var STC ett av de mest omskrivna fenomenen i svenskt näringsliv. Bolaget lade grunden till finansmannen Anders Walls förmögenhet och spelade en nyckelroll i en misslyckad jätteaffär mellan Wall och Volvokoncernen under Pehr G Gyllenhammar. STC tjänade enorma summor på långa positioner i en uppåtgående oljemarknad och under guldåren genererade STC:s 60 anställda miljardvinster, under vd:n Tedde Jeanssons ledning.

Torbjörn Törnqvists tajmning var dock inte perfekt. Han anställdes 1983, samma år som Opec-kartellen bröt samman och oljepriset kollapsade. Det ledde till att bolaget under en period gjorde stora förluster. Från mitten av 1980-talet blev marknaden också mer transparent, och STC:s marginaler minskade.

Torbjörn Törnqvist sökte sig så småningom vidare till Intermaritime Group Petrotrade, ett oljehandelsbolag i Schweiz som det är svårt att hitta information om. Han började också göra affärer med Tallinn som bas och det var då han såg möjligheterna i samband med att Sovjetväldet monterades ned. I Ryssland fanns enorma oljetillgångar, men det var inte helt enkelt att få ut oljan på den globala marknaden. Landet befann sig i kaos och infrastrukturen var underutvecklad. Torbjörn Törnqvist drev vid den tidpunkten ett oljetradingföretag tillsammans med ett par lokala affärsmän och i mitten på 1990-talet kom han i kontakt med sin blivande kompanjon Gennadij Timtjenko.

***

Timtjenko föddes den 9 november 1952 i Leninakan. Staden ligger i Armenien, numera en självständig stat, då en del av Sovjetunionen. Fadern var anställd vid Sovjet­unionens krigsmakt och familjen flyttade ett flertal gånger. Mellan 1959 och 1965 bodde de i Östtyskland, och därefter gick flyttlasset till Ukraina.

År 1970 började Timtjenko studera till ingenjör på Mekaniska institutet i dåvarande Leningrad, en teknisk militär högskola som i dag är känd för att ha skolat flera medlemmar i Putins innersta krets. Studierna slutfördes 1977 då Timtjenko fick jobb på Izhorsk-fabriken nära St Petersburg. Den startades 1722 av Peter den store och tillverkade från början utrustning åt ryska flottan. Under 1900-talet hade den delvis bytt inriktning och framför allt tillverkat produkter åt kärnkraftverk, olje- och gasindustrin samt till militären. Fabriken hade när Timtjenko arbetade där cirka 20 000 anställda. Inledningsvis var han ansvarig för den avdelning som producerade utrustning för kärnkraftverk, men förflyttades senare till samma företags exportavdelning, bland annat för att han kunde tyska.

Arbetet på exportavdelningen ledde så småningom till ett jobb på det sovjetiska utrikeshandelsdepartementet, en eftertraktad position för medborgare i ett land där utländska kontakter var förenade med rigida kontroller och hårdvaluta var svår att få tag i. På utrikeshandelsdepartementet delade Gennadij Timtjenko kontor med Andrei Katkov och den senare har berättat för Wall Street Journal hur de två brukade diskutera export- och importidéer på sina rökpauser. Ett frö var sått.

När Michail Gorbatjov kom till makten 1985 och Sovjetunionen började liberalisera ekonomin och släppa på statens import- och exportmonopol, satte de båda männen ihop en plan. De tog kontakt med Yevgeny Malov, som arbetade på ett statligt handelskontor i samma kvarter, och de tre började gemensamt lobba mot ett statsägt raffinaderi beläget i Kirishi, inte långt från St Petersburg. Målet var att starta en verksamhet för att handla olja. Den första januari 1987 fick ett 70-tal företag rätt att, i begränsad utsträckning, bedriva export- och importverksamhet. Kirishi var ett av dem och raffinaderiet anställde de tre vännerna för att starta en handelsverksamhet, Kirishineftekhimexport.

– Min tur startade där, sa Gennadij Timtjenko till WSJ.

Kirishineftekhimexport, eller Kinex som det senare kom att heta, blev ett självständigt statsägt bolag 1991, med Gennadij Timtjenko som chef.

Timtjenko är även involverad i flera andra verksamheter, där de flesta på ett eller annat sätt är knutna till oljeindustrin. Dessa intressen har han samlat i Volga Group som han driver vid sidan av Gunvor. Tidningen Forbes uppskattar hans förmögenhet till 14,1 miljarder dollar.

***

Den ryska ambassaden på Gjörwells­gatan 31 i Marieberg, är omgiven av höga vita stängsel. Betongbyggnaden tornar upp sig innanför murarna i ett stort grönområde, med utsikt över Riddarfjärden, strax intill Rålambshovsparken. Enligt Aftonbladet var 45 underrättelseofficerare konstant stationerade där under Sovjetunionens storhetstid, med uppdrag att kartlägga alltifrån militära anläggningar och lämpliga landstigningsplatser till tjockleken på träd i olika områden.

Om en sovjetisk KGB- eller GRU-officer misstänktes försöka värva en svensk slog Säpo till, och under 1980-talet utvisades mellan en och fyra sovjetiska diplomater årligen. En av dessa var handelsattachén Andrei Pannikov som fick packa väskorna 1988 efter att ha försökt värva en kontakt i oljeindustrin.

I Sovjetunionen fortsatte Andrei Pannikov sin verksamhet inom oljeindustrin och 1991 var han med och grundade Luk­oil, i dag ett av Rysslands största oljebolag. Dessförinnan, 1990, hade han startat Urals, ett bolag inom oljehandel som var ett joint-venture mellan å ena sidan Kinex, där Gennadij Timtjenko alltså var ansvarig, oljetransportföretaget Volgotanker, Sadko Oil samt ett antal ryska privatpersoner och å andra sidan ett svenskt företag. Timtjenko och hans mannar kunde via sina kontakter med Kirishi förse Urals med raffinerade produkter, som senare såldes utomlands, först och främst till dotterbolaget Urals Finland Oy. Timtjenko var således en av de första att sätta upp exportvägar för oljeprodukter från Sovjetunionen till västerländska företag och blev således tidigt en ledande figur i den ryska oljeindustrin. 1991 flyttade Gennadij Timtjenko till Finland, började arbeta på Urals Finland Oy och blev så småningom finländsk medborgare.

Urals Finland Oy drog sig så småningom ur samriskbolaget och döptes om till International Petroleum Products Oy, förkortat IPP. Gennadij Timtjenko var först vice vd, därefter vd för bolaget. Enligt WSJ sålde han oljeprodukter från Kirishi-raffinaderiet via Kinex och köpte dem genom IPP. Det blev grunden till hans förmögenhet. Vid millennieskiftet steg oljepriset och Timtjenkos förmögenhet ökade. Den lön och kapitalinkomst han deklarerade i Finland tiofaldigades mellan 1999 och 2001, då han deklarerade för 4,9 miljoner euro.

1994 privatiserades Kinex under ledning av fyra toppchefer varav Gennadij Timtjenko var en. Huruvida de fyra blev delägare i bolaget har Affärsvärlden inte lyckats fastställa, men 1995 införlivades IPP i Kinex. Staten ägde inledningsvis 49 procent av det börsnoterade bolaget, men sålde sin andel 1996.

Samma år lades ett antal finansiella projekt och investeringsprojekt i ett separat bolag, Kinex Invest JSC, som de fyra ägde 25 procent vardera av. Och 1998 köpte Kinex Invest 20,7 procent av Rossija Bank.

***

Att Vladimir Putin har ett för­flutet inom KGB är ingen hemlighet. Mellan 1985 och 1990 tjänstgjorde han i Dresden i Östtyskland som agent, men i början av 1990-talet flyttande han tillbaka till Sovjetunionen, då till St Petersburg. I maj det året anställdes han som borgmästaren Anatolij Sobtjaks rådgivare i internationella frågor.

Vilken roll Putin hade i stadshuset i Rysslands näst största stad råder lite delade meningar om. Putin uppger i en biografi dikterad av honom själv att han försökte ta över stadens kasinon och använda pengarna till äldre, skolor och sjukvård. Men pengarna fördelades aldrig dit, upplägget blev en flopp och hans motståndare anklagade honom för korruption.

Andra menar att Vladimir Putin ­egentligen hade andra arbetsuppgifter. ­Enligt ­boken Mannen utan ansikte av ­Masha ­Gessen ­försökte Marina Salye, en demokratiskt sinnad politiker, 1992 ta reda på vad det var den lille mannen i det tomma ­kontorsrummet egentligen höll på med. Enligt boken ­upptäckte hon att Putin hade tecknat kontrakt för stadens räkning som huvudsakligen gick ut på att införskaffa livsmedel från andra länder. Det rådde mer ­eller mindre ­hungersnöd i St Petersburg ­efter Sovjets sammanbrott men hårdvaluta ­saknades och det enda som Ryssland hade att sälja var sina naturtillgångar. Enligt ­Marina Salye utfärdade Putin export­tillstånd för ­affärerna, men mycket av pengarna som de inbringade försvann och maten som skulle ha skeppats till St Petersburg dök aldrig upp.

Salyes utredning avslöjade även skyhöga provisioner på mellan 15 och 25 procent av kontraktssummorna. Sammantaget uppgick dessa till 34 miljoner dollar. Allt tycktes peka på ett system där handplockade företag gavs lukrativa kontrakt – och de behövde aldrig fullgöra sina åligganden, skriver Masha Gellen.

Enligt Financial Times fick Timtjenkos handelsföretag en stor exportkvot, som hade delats ut av Vladimir Putin. Tidningen hänvisar till arkivmaterial från St Petersburgs stadsfullmäktige. Gennadij Timtjenko kommenterade senare artikeln i ett brev till FT där han skrev att företaget som tog emot kvoterna var det statsägda Kirishineftekhimexport där han var anställd.

”Jag var inte involverad i upplägget. Jag kommer inte ihåg någon skandal. Mitt minne är att företaget levererade matvaror som utlovat”, skrev han bland annat.

Såväl massmedia som forskare har försökt klargöra hur relationen mellan Vladimir Putin och Gennadij Timtjenko ser ut, men utan att bringa någon nämnvärd klarhet i frågan. Ovanstående historia visar emellertid att de kom i kontakt med varandra i början av 1990-talet. Putin har för den ryska tidningen Novaya Gatzeta, som till 49 procent ägs av Michail Gorbatjov, bekräftat att han känner Timtjenko sedan de dagar då han arbetade i St Petersburg. Även Gennadij Timtjenko har bekräftat att de hade kontakt med varandra då, men uppger att de inte har byggt upp någon närmare bekantskap.

***

I mitten av 1990-talet träffades Torbjörn Törnqvist och Gennadij Timtjenko för förs­ta gången. 1997 började de båda arbeta ihop och år 2000 grundades Gunvor. År 2002 slog de ihop sina verksamheter. Både Gennadij Timtjenko och Torbjörn Törnqvist flyttade till Genève där de bosatte sig nära varandra. Inledningsvis fokuserade Gunvor på att exportera rysk olja via Estland och parterna utnyttjade den kunskap de hade om oljehandel och logistik.

Från 2002 till 2008 lyckades Gunvor ta över 30 procent av den ryska sjöburna oljehandeln och intäkterna växte från 5 miljarder dollar 2004 till 43 miljarder dollar 2007. År 2010 var omsättningen 65 miljarder dollar och bolaget skeppade 104 miljoner ton olja. Sedan dess har verk­samheten fortsatt växa och förra året uppgick rörelsevinsten till 4,7 miljarder kronor.

Gunvors snabba expansion från starten sammanföll med att Yukos ägare Michail Chodorkovskij arresterades varefter Yukos oljehandelsbolag Petroval, som var en av de största aktörerna, började få problem med oljeleveranserna. Gunvor tog över en del av den handeln, men skeppade även olja från Lukoil, där den före detta KGB-agenten ­Andrei Pannikov var störste ägare.

En annan av Gunvors storkunder är Surgutneftegaz, ett privatägt oljebolag från Sibirien, vars ägare har förblivit en väl bevarad hemlighet, men som anses ha en nära koppling till Kreml. Surgutneftegaz hade tagit över Kirishi efter att raffinaderiet fått stora ekonomiska bekymmer, och år 2002 pumpade Surgutneftegaz lejonparten av sina oljeprodukter via Timtjenkos Kinex. verksamhet som sedan fördes över till Gunvor. Andra stora kunder hos Gunvor är Gazprom och Rosneft.

”Förklaringarna till Gunvors framgångar är flera. Först och främst hade herrarna Timtjenko och Törnqvist relevanta erfarenheter inom oljehandel och de anställde många professionella personer. De startade också verksamheten vid rätt tidpunkt. Oljepriset började stiga kraftigt, samtidigt som vi såg ett skifte i marknaden från att big oil skötte det mesta av handeln till framväxten av specialiserade handlare. Herrarna kände också till Ryssland väl, så de kunde erbjuda produkten till ett bra pris med gott logistiskt stöd”, skriver Anton Kurevin, presstalesman för Timtjenkos investmentbolag Volga, i ett mejl till Affärsvärlden.

De första åren fanns också en tredje ägare i Gunvor vid sidan av Törnqvist och Timtjenko, som enligt Seth Pietras på Gunvor ägde 12 procent av kapitalet i bolaget. Dennes identitet har aldrig avslöjats.

– Han var en passiv och privat aktieägare. Banker och andra vet vem han är, men vi måste respektera att han vill vara ”low key”, sa Torbjörn Törnqvist till Affärsvärlden 2009 i sin första intervju för svensk media.

I samband med att Timtjenko svartlistades av USA tidigare i våras, hävdade landets finansdepartement att Vladimir Putin har investeringar i Gunvor men utan att presentera några bevis för den saken. Gunvor har förnekat att den ryske presidenten skulle vara delägare.

– Jag skulle kunna gå så långt som att säga att jag tror att deras inledande framgångar berodde på goda relationer till Kreml. Men det är inte säkert att det handlar om en enda person, det kan också handla om relationer till Putins allierade. Många tror att det är en man som styr Ryssland, men så är det inte. Han har egentligen en bräcklig maktbas och hans närmaste krets har stort inflytande. Det viktiga är att ha en bra relation med någon som har en bra relation till Putin, säger ekonomen och författaren Claes Ericson.

Och Torbjörn Törnqvist har aldrig gjort någon hemlighet av att bolaget har ett formidabelt kontaktnät i Ryssland.

– Jag har arbetat i Ryssland ända sedan BP-tiden. För att vara framgångsrik i Ryssland måste man vara på plats. De personliga kontakterna betyder otroligt mycket. Jag har en del kontakter. Och min partners kontakter är fantastiskt fina, fantastiskt omfattande, berättade han för Affärsvärlden i den ovan citerade intervjun.

Han vill samtidigt tona ned mystiken kring vad kontakter innebär i praktiken och säger att det i regel handlar om att andra olje­bolag ber om synpunkter på hur frågor av rent teknisk natur kan lösas. På så vis skapas relationer med cheferna inom den ryska oljeindustrin.

En viktig förklaring till att Gunvor Group har blivit så stort så snabbt är också att oljepriset accelererade under 2000-talet. Samt att oljetransporterna fram till för några år sedan var väldigt ineffektiva inom och från Ryssland. Gunvor Group, hävdar Torbjörn Törnqvist, har varit ledande i att effektivisera landets oljeexport.

***

Några av dem som fick allt större inflytande under 2000-talet var medlemmarna i kooperativet Ozero, en sorts förening för ett antal datja-ägare intill sjön Komsomolsk utanför St Petersburg som bildades 1996. Förutom Putin själv fanns där flera makthavare inom statsförvaltningen som har gjort fina karriärer och som under Putins presidentperiod har blivit mycket rika. En av dem är Jurij Kovaltjuk. Han är en av de största ägarna i banken Rossija och kallas, enligt boken Oligarkerna, för Putins personliga bankman. Rossija är Rysslands 17:e största bank med tillgångar på cirka 10 miljarder dollar.

Den kontroversielle politiske kommentatorn Stanislav Belkovskij har uppgivit att Rossija Bank ursprungligen bland annat användes för den av Putin styrda utrikeshandeln i St Petersburg i början på 1990-talet. Men under åren har Rossija utvecklats till en ansedd finansiell institution. Verksamheten har blivit alltmer transparent, inte minst sedan banken för första gången 2008 tog in kapital från utlandet med ett omfattande investerarunderlag. Det har inte hindrat att den har hamnat under amerikanska myndigheters stränga ögon.

Den 20 mars i år hamnade banken på det amerikanska finansdepartementets sanktionslista. På den finns också flera av dem som var med och grundade Ozero. Och så alltså Gennadij Timtjenko, som, enligt boken Oligarkerna, också är med i nätverket och dessutom är storägare i banken.

Sanktionerna fick omedelbar effekt på Gunvors affärer. Samma dag rasade kursen på bolagets obligationer. Från att periodvis ha handlats över 100 dollar under vintern föll den till som lägst 89. Dessutom stod firmans affärer med banker och kunder stilla medan dessa kartlade situationen. Men efter ett antal lugnande samtal, inte minst kring det faktum att det var Timtjenko och inte Gunvor som hamnat på listan, började motparterna känna sig bekväma igen.

– På fredag kväll var de flesta tillbaka, och det var affärer som vanligt, har Torbjörn Törnqvist sagt till Dagens Industri.

Att Gunvor offentliggjorde att Torbjörn Törnqvist dagen innan hade köpt Gennadij Timtjenkos 43-procentiga andel av Gunvor bidrog också till att kunderna lugnades.

– Vi kom överens om att det bästa för bolagets framtid vore om han avslutade sitt ägande i Gunvor, sa Törnqvist till DI.

Ingen köpeskilling eller detaljer kring hur affären har finansierats har offentliggjorts, men bolaget är enligt uppskattningar i rysk affärspress värt omkring 35 miljarder kronor. Enligt Torbjörn Törnqvist handlar det inte om någon skenaffär, Timtjenko är nu borta ur Gunvor-leken. Det mesta tyder nu på att verksamheten rullar på som vanligt.

– Vi har haft Gunvor som kund under många år och vi har inte upplevt att volymerna de fraktar har ändrats märkvärt under det senaste året, säger en av Gunvors kunder.

Den 28 april meddelade bolaget att ett stort antal banker ställt upp med kreditlinor på 350 miljoner dollar. Och obligationerna har sedan dess återhämtat sig, kursen är i skrivande stund runt 98 dollar.

– Det tyder på att förtroendet för Gunvor är någorlunda återställt. De som handlar i den typen av papper har bra insyn i bolaget och vet vad de gör, säger en person på finansmarknaden.

Imperiet växer

Gunvor Groups övriga kända investeringar:

• PA Resources: 35,9 procent.

• Rörvik Timber: 79 procent.

• 30 procent i oljefältet ­Lagansky Block, beläget vid Kaspiska havet, Lundin Petroleum äger ­resterande 70 procent.

• Torbjörn Törnqvist äger även 1,9 miljoner aktier i AIK Fotboll, motsvarande 8,8 procent av kapitalet och 4,6 procent av rösterna.