Boom – hur länge?

Sverige är nu inne på det tredje året med en tillväxt på minst tre procent. Om vi skulle följa historiska mönster, borde ekonomin snart vända nedåt. Men ännu så länge finns det ingenting som tyder på det. Allt talar för att efterfrågan blir fortsatt mycket hög, både från köpglada svenskar, företag som vill möta ökande efterfrågan med större investeringar och från omvärlden.

Det som först kommer att bromsa tillväxten blir troligen begränsningar på utbudssidan. Svårast lär det bli att hitta arbetskraft utan att lönerna drar iväg. Med stark efterfrågan och allt mer ansträngda produktionsresurser ökar risken förstås också för att företagen börjar höja priserna snabbare än tidigare. I så fall går vi mot ännu en överhettningsperiod och en rejäl åtstramning som gör slut på de goda tiderna. Men ännu så länge ser det alltså osannolikt bra ut. Sommaren har inte kommit med några obehagliga överraskningar. Trots den höga efterfrågan ligger inflationen fortfarande mycket lågt. Särskilt om man rensar för de höga oljepriserna.

Tillväxten under andra kvartalet blev lite lägre än väntat. Och i dagens läge, när det är överhettning som hotar de goda tiderna, är det ju egentligen bara bra. Under första halvåret i år uppskattas BNP ha legat 3,5 procent högre än första halvåret förra året. För ögonblicket ser de bedömare, som har spått lite måttligare tillväxt, ut att få mest rätt. Vissa har därför dragit slutsatsen att det kan dröja lite längre än väntat innan Sverige slår i taket.

Osäkra siffror

Men nationalräkenskaperna är tyvärr inte mycket att hålla sig till. De vilar generellt på mycket skakig grund och den allra första uppskattningen är förstås extra osäker. På stora områden har man helt enkelt inte mer information än i våras. Ett exempel är investeringarna; nationalräkenskapernas uppgifter bygger där fortfarande på investeringsenkäten från i maj. När det gäller lagerinvesteringarna har man ingen information över huvud taget utan det är ett slags restpost som fångar upp skillnaderna i beräkningarna av BNP från produktions- och användningssidan. Den skillnaden är ofta stor och innebär att det finns gott om utrymme för uppskattningar.

Jämförelser mellan tidigare så kallade snabbversioner och senare beräkningar visar också att den första uppgiften ofta revideras en hel del. Skillnaden har ofta legat på uppåt en procentenhet. Att dra slutsatsen att riksbanken inte behöver höja räntan i augusti för att tillväxten under andra kvartalet blev 4,0 i stället för förväntade 4,4 är därför att lita alldeles för mycket på snabbversionen av nationalräkenskaperna.

Om man tittar på andra indikatorer är det lätt att hitta varningssignaler om annalkande överhettning. Konjunkturinstitutets (KI) barometer säger en hel del om situationen just nu. Den ger visserligen inga uppskattningar av hur hög tillväxten har varit, men den säger mer än nationalräkenskaperna om hur ansträngda resurserna i den svenska ekonomin är. Den senaste kvartalsbarometern gäller andra kvartalet och visar att många indikatorer nu ligger på samma nivåer som under 1980-talets konjunkturtoppar. Det gäller situationen inom industrin.

Men även inom tjänstesektorn ser konjunkturen ut att vara på topp (det går inte att jämföra med 80-talet, eftersom barometerundersökningar för tjänstesektorn inleddes först i början av 1990-talet). Inom de flesta branscher bedöms till exempel försäljningsvolym och inköp nu öka ungefär lika snabbt som när konjunkturen toppade runt 1994. När det gäller detaljhandeln ser det mycket bättre ut än någonsin tidigare under 1990-talet.

Flaskhals

Ett av de intressantaste måtten är bristen på arbetskraft. Andelen industriföretag som säger att de har brist på så kallade tekniska tjänstemän är nu ungefär lika hög som när det var som värst under 1980-talet. När det gäller yrkesarbetare är bristen fortfarande betydligt mindre än i slutet av 1980-talet. Men det är fler företag som anger att de har brist på yrkesarbetare än någonsin tidigare under 1990-talet. Och slutet av 1980-talet var extremt. Den totala öppna arbetslösheten var då som lägst nere i 1,1 procent.

Till och med inom byggsektorn börjar det bli brist på arbetskraft. Byggandet har börjat öka snabbare, men volymerna ligger fortfarande långt under 1980-talets toppar. Att den totala arbetslösheten bland byggnadsarbetare samtidigt enligt Byggnads ligger på tio procent är ett dåligt betyg åt den svenska arbetsmarknaden.

Statistiken över så kallade kvarstående lediga platser, som gäller arbetsmarknaden som helhet, visar också tydligt att det har börjat ta längre tid att hitta rätt arbetskraft.

Ännu ett tecken på att kapacitetstaket närmar sig är att andelen industriföretag som anger att det främst är produktionsfaktorerna (och inte efterfrågan) som hindrar dem att producera mer har ökat kraftigt. Den är lägre än i slutet av 1980-talet, men ungefär lika hög som andra konjunkturtoppar under de senaste decennierna. Ett annat tecken på att kapacitetstaket närmar sig är att leveranstiderna har blivit allt längre. Ändå är många fortfarande mycket optimistiska och tror att de goda tiderna ska hålla i sig.

Den svåra bedömningen

Håller vi på att upprepa samma misstag som under 1980-talet? Även då talades det om nya mönster och att konjunkturcyklerna inte var lika uttalade längre – som ett argument för att uppgången borde kunna fortsätta hur länge som helst. Folk lånade på sina dyra villor och först när lågkonjunkturen var ett faktum insåg man hur mycket luft det hade funnits i värderingarna. Och även om så gott som alla underskattade nedgången i början av 1990-talet, kom den inte som en blixt från en klar himmel. Faktum är att konjunkturrapporterna i slutet av 1980-talet var fulla av varningar för den annalkande kostnadskrisen. Men penningpolitiken var låst av den fasta växelkurspolitiken och att strama åt finanspolitiken gick inte av politiska skäl. Inte förrän krisen var ett faktum. Och då bidrog både skyhöga räntor och en drakonisk finanspolitisk åtstramning till att fördjupa nedgången ytterligare.

Mera balans

Riktigt så illa kommer det säkert inte att gå den här gången. Obalanserna är helt enkelt inte lika stora. Men de finns. På arbetsmarknaden börjar som sagt bristen på arbetskraft att göra sig gällande. Hushållens sparande är en annan orosfaktor. Det har fallit kraftigt under de senaste årens konsumtionsboom och ligger nu enligt KI:s senaste uppskattning mellan två och tre procent. Det låter kanske inte så farligt, men det beror bland annat på att man har ändrat definitionen. Med det gamla sättet att mäta är den nere på minus en och en halv procent. Det är högre än under 1980-talet, när sparkvoten som lägst var nere under minus fem procent. Men det är svårt att tro att dagens låga sparande är en långsiktig jämviktsnivå. Att den ligger så lågt just nu förklaras säkert åtminstone delvis av att stigande aktiekurser och villapriser har höjt värdet på hushållens förmögenheter. I nästa lågkonjunktur bör det finnas ganska många som plötsligt anser att de behöver spara betydligt mer.

Den stora skillnaden är att inflationen fortfarande ligger så lågt. Det var hög inflation och snabba löneökningar tillsammans med fast växelkurs som gjorde det helt uppenbart att situationen under 1980-talet var ohållbar. Nu kan riksbanken strama åt eftersom kronkursen ännu så länge är rörlig. Och visst finns det skäl som talar för att inflationsbenägenheten verkligen har minskat. Internationaliseringen, avregleringar, effekterna av IT och internet och tilltron till inflationsmålet borde göra oss mer motståndskraftiga mot inflation. Vissa menar också att förändringar på den svenska arbetsmarknaden har gjort oss bättre rustade att klara oss ifrån överhettning.

Högkonjunktur överallt

Men ännu så länge har den låga inflationen inte testats på allvar. De senaste årens tillväxt är ju fortfarande i hög grad en återhämtning efter krisen i början av 1990-talet. Dessutom har den internationella konjunkturen varit ganska splittrad under 1990-talet. Det har inneburit att hög ef-terfrågan i ett område har kunnat absorberas genom import från länder med svagare inhemsk efterfrågan i stället för att pressa upp priserna. Nu har större delen av världen högkonjunktur samtidigt för första gången sedan 1980-talet.

Konjunkturbedömarnas uppfattning om riskerna går isär. Jan Häggström, chefsekonom på Handelsbanken, menar att det är dags att börja strama åt nu. Irma Rosenberg, chefsekonom på Posten, menar också att det är dags att höja räntan. Hon tror att bristen på arbetskraft kommer att bli alltmer märkbar redan under hösten. Hon menar också att en viss höjning från dagens låga nivå inte skulle innebära någon som helst risk att konjunkturuppgången bryts i förtid. Tomas Pousette, chefsekonom på Merita-Nordbanken tillhör däremot optimisterna som tror mer på den låga inflationsbenägenheten. Trots att man kan se tecken på tilltagande kapacitetsbrist menar han att riksbanken kan avvakta med att höja räntan.