Boomens politiska problem

Huvudscenariet för höstens ekonomiska politik är upplagt. Den socialdemokratiska regeringen behöver stärka sina opinionssiffror och kan förväntas erbjuda väljarna en hel del godis. Samtidigt kommer riksbanken att starta en serie av räntehöjningar.

Allt fler tecken kommer nu på att den svenska ekonomin närmar sig kapacitetstaket. Såväl arbetsmarknaden, som industrins och byggsektorns produktionskapacitet blir allt mer ansträngd. För att säkerställa tillväxten på längre sikt vore det önskvärt om något gjordes för att kyla av ekonomin något. Annars är risken stor att vi får en mycket ansträngd lönerörelse i vinter och en inflation som skjuter fart.

Men både regering och riksbank för en ekonomisk politik som snarast ökar tillväxten i ekonomin ytterligare. Någon av dessa måste nu börja agera för att förhindra att ekonomin går in i en fas av överhettning. Ingen av dem vill dock bli den som anklagas för att förstöra festen.

Inte läge

Med den rådande parlamentariska situationen, där socialdemokraterna söker stöd på vänsterkanten är det inte mycket som talar för en återhållsam finanspolitik. Två av de frågor som dominerar den politiska debatten – skattesänkningar och arbetstidsförkortning – är åtgärder som skulle öka trycket i ekonomin, hur nödvändiga de än kan tyckas. Visserligen skulle rätt typ av skattesänkningar även kunna smörja de ekonomiska hjulen så att de rullar snabbare. Men några signaler i den riktningen kan ännu inte uppfattas.

Därmed faller ansvaret tungt på riksbanken att bedriva en aktiv penningpolitik, vilket i nuvarande läge skulle betyda höjd ränta. En sådan politik är emellertid svår att motivera, eftersom inflationsspöket ännu lyser med sin frånvaro. I sin iver att vara förutsägbar och transparant har riksbanken mer eller mindre låst sig vid en tämligen enkel beslutsregel för ränteförändringar. På ett och ett halvt till två års sikt skall inflationen ligga på 2 procent med en felmarginal på +/- 1 procent. Riksbankens direktion har, med undantag för Eva Srejber, inte kunnat finna argument för att räkna hem en inflation överstigande två procent på två års sikt. Det fanns förvisso en viss osäkerhet hos vissa direktionsmedlemmar under mötet i juni. Men denna var förvånande nog som bortblåst vid nästa möte. Återstår att se hur de väljer att agera under dagens möte (16 augusti).

Liten inflationsstrid

Man skulle önska att riksbanken i större utsträckning agerade som den amerikanska centralbanken, som tar hänsyn även till andra faktorer än inflationen när den beslutar om räntejusteringar.

Tankar i den riktningen har redan framförts på direktionens möten, bland annat att inflationen ska bedömas även på längre sikt än två år och att större hänsyn ska tas till situationen på arbetsmarknaden. Denna uppfattning stötte dock på patrull i den beredningsgrupp för penningpolitik som består av tjänstemän inom riksbanken och leds av vice riksbankschef Lars Heikensten. Dessutom blev det en hel del sura kommentarer från marknaden som uppfattade riksbanken som vinglig och otydlig. Ett rykte som riksbanken ansträngt sig för att tvätta bort.

Sett på lite längre sikt är däremot i stort sett alla bedömare, inklusive riksbanken, överens om att räntehöjningar kommer att bli nödvändiga. Den genomsnittliga prognosen pekar mot en reporänta som kommer att hamna på 4,8 procent på ett års sikt, en höjning med drygt en procentenhet från dagens nivå. Den stora frågan synes mera vara hur vi kommer att ta oss dit. Faran med att inte börja höja i tid är att riksbanken kommer att behöva göra kraftigare höjningar under senhösten.

Intressant i sammanhanget är att vice riksbankschefen Kerstin Hessius under sommaren gjort uttalanden till stöd för skattesänkningar – även om detta skulle betyda att riksbanken behöver höja räntan, som i sin tur skulle neutralisera något av den efterfrågestimulans som en skattesänkning innebär. Ett sådant scenario skulle vara ljuv musik i regeringens öra – om det inte hade framförts på ett ekonomiskt seminarium i moderaternas(!) regi.

Regeringens frestelse

För regeringen, med finansminister Bosse Ringholm i spetsen, får nog svårt att undvika frestelsen att bedriva en expansiv finanspolitik framöver. Regeringen har inte fått betalt för den goda ekonomin i diverse opinionsundersökningar, utan tvärtom förlorat väljare, framför allt till deras allierade vänsterpartiet. Samtidigt är överskotten i statsbudgeten betydande. Då utgiftsökningar inte är möjliga utan att överskrida utgiftstaket, återstår skattesänkningar eller ökad amorteringstakt på statsskulden. Och enligt Konjunkturinstitutets beräkningar finns ett potentiellt skattesänkningsutrymme på 42 miljarder kronor år 2001. Bosse Ringholm har också mer eller mindre utlovat skattesänkningar framöver, först och främst kompensation för egenavgifterna. Däremot är det inte aktuellt med några förändringar i kapitalbeskattningen. Några preciseringar avseende omfattning och tidpunkt kan nog inte väntas förrän tidigast i höstbudgeten.

Problemet är att eventuella skattesänkningar borde riktas så att utbudet av arbetskraft stimuleras, exempelvis i form av sänkta marginalskatter (något som bland annat internationella valutafondens experter förordat). Här kan man dock inte räkna med vänsterpartiets stöd och att genomföra sådana skattesänkningar skulle kunna betyda att samarbetet upphörde. Det ska dock inte uteslutas att detta är ett pris som regeringen är villig att betala – om man samtidigt kan anklaga det allt för framgångsrika vänsterpartiet för att stoppa nödvändiga strukturella reformer.

Om arbetsmarknaden blir så ansträngd att lönerörelsen hotas – vilket är Affärsvärldens bedömning – är en möjlig utveckling att regeringen gör inkomstpolitiska uppgörelser. Man utlovar skattesänkningar i utbyte mot låga löneavtal. Tyvärr är de svenska erfarenheterna av sådana uppgörelser mycket dåliga. Arbetstagarna har alltför ofta både behållit kakan och ätit upp den.