Därför slår det fel

Prognoser på det ekonomiska området har alltid ifrågasatts. Den legendariske chefen för Handelsbanken, Jan Wallander, gjorde många prognoser på 1950-talet under sin tid på Industriens Utredningsinstitut och blev alltmer kritisk. När han kom till banken på 1970-talet avskaffade han budgeteringen. Han såg prognoser som “trolleritrick” och menade att det okända, de nya varorna, de nya produktionsmetoderna, de nya upptäckterna, de nya idéerna, de nya kriserna, brotten i utvecklingen – allt detta var omöjligt att förutse. Men allmänheten, även högutbildade personer, tröttnar aldrig på att ta del av prognoser, hur fel de än blir.

Underlägsenhet

De ekonomiska forskarna, både nationalekonomer och företagsekonomer, har alltid känt sig underlägsna de matematiska och naturvetenskapliga disciplinerna, som ju har modeller för att testa hypoteser. Lyftet för nationalekonomin kom i slutet på 1800-talet när ekonomerna började använda matematiska metoder. Då kom neoklassikerna med sitt marginalbegrepp, antagandet om vinstmaximering och teorin om den allmänna jämnvikten. Nationalekonomins status växte genom namn som Léon Walras, Alfred Marshall och Knut Wicksell. Och allt sedan dess har den neoklassiska skolan, i modifierad form, behållit sitt grepp och med åren blivit ännu mer matematisk.

Utvecklingslära

Men kritik har inte saknats mot neoklassikernas förenklade antaganden och matematiska metoder. Kritikerna brukar kallas institutionalister. Med institutioner menas inte bara offentliga organ och företag utan också lagar, seder, bruk, med mera. Företrädarna för denna riktning anser att ekonomin ska ses som en evolutionär process, i analogi med Darwins utvecklingslära. För att förstå den måste man se helheten och arbeta tvärvetenskapligt med statsvetare, historiker, jurister, sociologer och psykologer. Staten borde, enligt detta synsätt, spela en aktiv roll. Kända representanter för institutionalismen har varit Thorstein Veblen, Gunnar Myrdal och John Kenneth Galbraith. “I verkligheten finns det inga ekonomiska, sociologiska eller psykologiska problem, utan rätt och slätt problem, och de är alla komplicerade”, menade Myrdal.

Det finns också starka institutionalistiska inslag hos två andra inflytelserika ekonomer under 1900-talet, fast från helt andra utgångspunkter. Båda var dock, som andra institutionalister, kritiska mot de matematiska modellerna.

Nobelpristagaren Friedrich Hayek hade en evolutionär syn på utvecklingen, men varnade bestämt för statliga ingrepp. “Evolutionen leder oss framåt just genom att åstadkomma mycket som vi inte medvetet kunde sträva efter eller förutse, ännu mindre i förväg bedöma enligt dess moraliska principer.”

Joseph Schumpeter, en av de allra mest framstående ekonomiska tänkarna, talade om kapitalismen som en evolutionsprocess. Han använde uttrycket industriella mutationer, som ständigt revolutionerar den ekonomiska strukturen inifrån, förstör den gamla och skapar en ny. “Denna skapande destruktionsprocess är kapitalismens kärna”. Revolutionerna uppträder som godtyckliga stötar, som följs av perioder av relativt lugn. Processen får formen av konjunkturcykler, enligt Schumpeter.

Mul-och klövsjuk ekonomi

Om den ekonomiska utvecklingen kan beskrivas i evolutionära termer är det lätt att förstå att det är svårt att göra vettiga prognoser. Evolutionen sker nämligen gradvis och tar oväntade vändningar då och då. Vem kunde för en månad sedan förutse att mul- och klövsjukan skulle påverka Europas ekonomiska tillväxt?

På kortare sikt, upp till ett år, har annars konjunkturprognoserna visat sig vara ganska träffsäkra. Makroekonomerna har lång erfarenhet av hur företag och konsumenter agerar. Men på längre sikt blir det vanskligare. Då blir det som att spå väder. De kortsiktiga meterologiska prognoserna är relativt säkra, medan långsiktsbedömningarna kan slå helt snett.