”Det finns inga alternativ”

Hans Tson Söderström, vd för SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle), var en av de tidigaste förespråkarna för normpolitik i Sverige.

I början av 1980-talet kom han att tillsammans med professorna Johan Myhrman, Lars Jonung och Lars Calmfors föra in de nyare ekonomiska teorierna i diskussionen om den praktiska ekonomiska politiken. Fram till dess byggde den i hög grad på ett keynesianskt synsätt.

Nu börjar det se allt svårare ut att klara inflationsmålet, hålla arbetslösheten på fyra procent och uppnå en sysselsättning på 80 procent. Kommer normpolitiken att klara dessa påfrestningar?

– Ja, det tror jag absolut. Även om det på kort sikt kan kosta på att upprätthålla normerna. På litet längre sikt är det förstås risk att man kan få en process där man kan ta politiska poänger på att göra avkall på normerna. Men dels måste det nog i så fall vara en del av en internationell trend och dels lär det nog hända först efter flera val där partier verkligen har förlorat på att upprätthålla normpolitiken.

Hur skulle du förklara vad normpolitik är?

– Den innebär att man i förväg bestämmer en bana inom vilken den ekonomiska politiken måste hålla sig på längre sikt. Med en diskretionär politik försöker man i varje ögonblick göra vad som är bäst just för tillfället utan att ta hänsyn till hur det påverkar den ekonomiska politikens möjligheter på längre sikt.

Vilka är de viktigaste normerna just nu?

– Inflationsmålet i kombination med riksbankens självständighet och budgetprocessen, med utgiftstak och saldomål.

Kan man säga att arbetslöshetsmålet också är en norm?

– Nej, om man verkligen gjorde det till en norm som inte fick överskridas skulle det innebära en revolution där vi kastade hela den existerande normpolitiken över ända. Det intressanta är att arbetslösheten var norm på 1980-talet. 1983 och 1984 sattes det samtidigt upp inflationsmål trots att det egentligen inte fanns några medel för att uppnå dem. Inflationen blev ungefär dubbelt så hög som målen båda dessa år, och sen försvann de ur finansplanerna. Först 1990-1991 övergick vi till en verklig låginflationsnorm, då det gjordes helt klart att låg inflation var en norm som måste sättas över exempelvis arbetslöshet.

Men givet att man håller sig inom de uppsatta normerna tycker jag bara det är bra att man sätter upp mål för till exempel arbetslöshet och sysselsättning.

Vad har fungerat och vad har inte fungerat i normpolitiken?

– 1950- och 1960-talen är exempel på när den ekonomiska politiken fungerade bra. Vi hade starka normer som accepterades av alla. Det skapade utrymme för att även använda den ekonomiska politiken för att stabilisera konjunkturen. Men det gick så bra att man mot slutet av 1960-talet och under 1970-talet blev övermodig och tillät sig litet för mycket. Då började inflationen dra sig uppåt.

Ett exempel på när normpolitiken inte fungerade bra är hanteringen av krisen i Finland i början av 1990-talet. Man måste inse att det finns krissituationer när man helt enkelt är tvungen att tillfälligt sätta de långsiktiga målen åt sidan. I stället för att strama åt ekonomin och förvärra krisen borde man ha framhållit att Finland i utgångsläget hade så starka statsfinanser att man hade råd att ta mycket stora underskott under några år.

I Sverige tycker jag inte att åtstramningen blev för hård.

Har normpolitiken gått för långt? Fixeringen vid budgetsaldot tycks ibland nästan ha lett till en omvänd stabiliseringspolitik.

– Ja, det har gått litet åt det hållet, men det är för tidigt att döma ut den. Genom att vi ibland får litet perversa resultat, som att vi kanske blir tvungna att strama åt i en lågkonjunktur för att vi inte stramade åt tillräckligt i högkonjunkturen, så kommer nog folk att lära sig. Så småningom bör det bli lättare att få förståelse för att det är bättre att strama åt när konjunkturen är stark.

Finns det några exempel på länder som lyckas bedriva en lyckosam ekonomisk politik utan normer? USA klarar sig ju utmärkt trots att de inte har satt upp några normer för inflation och statsfinanser?

– Även om de inte är lika uttalade så tycker jag ändå inte att man kan säga att USA saknar normer för den ekonomiska politiken. Men eftersom USA sedan länge har ett mycket större förtroende för att inflationen långsiktigt hålls i schack så krävs det inte lika tydliga och stränga normer som här i Europa.

Dessutom finns det nog i USA en mer uttalad misstro hos allmänheten mot politiker och den offentliga sektorn, som gör att de politiska frestelserna att exempelvis låta offentliga utgifter dra i väg är mindre än här.

Har normerna blivit så överambitiösa att de håller på att undergräva sig själva?

– Nej det tror jag inte. Efter krisen i början av 1990-talet är medvetenheten fortfarande stor om att man måste vara försiktig med den ekonomiska politiken. Det lär nog dröja minst ett par decennier till innan det är glömt och man på nytt blir övermodig och börjar slänga normerna överbord.

Vad är alternativet till normpolitik?

– Som jag ser det finns det för närvarande inget alternativ till normpolitiken.

Ska man se diskussionen om att inflationsmålet eventuellt är för strängt som ett tecken på att normpolitiken börjar luckras upp?

– Diskussionen om hur hög inflation man bör tillåta sig är seriös och vetenskapligt välgrundad. Det är mycket möjligt att vi så småningom kommer fram till att inflationstakter under fem procent är oproblematiska. Men den diskussionen handlar om nivåer och inte om normpolitiken i sig.

Men man måste ändå vara väldigt försiktig med att ändra en norm som man har ställt upp. Då måste man först gå igenom en process där inflationsförväntningarna verkligen vaskas bort och det tar kanske tio, femton år. Det gäller inte bara inflationsnormen utan även saldomålen och utgiftstaken.

Kan dagens situation påverka valet av riksbankschef? Göran Persson kanske blir mer benägen att förespråka en mer duvaktig riksbankschef som kanske kan göra det lättare att också uppnå arbetslöshets/sysselsättningsmål?

– Nej, det tror jag inte. Tvärtom är det så att en regering som vill skapa större utrymme för den ekonomiska politiken bör välja en mycket “konservativ” riksbankschef som skulle öka trovärdigheten för att inflationsmålet verkligen uppfylls.

Bidrog normpolitiken till att krisen i början av 1990-talet blev onödigt djup?

-Nej, jag tycker att den svenska politiken var ganska rimlig. Man kan absolut inte säga att vi hade en alltför stram finanspolitik med budgetunderskott på som mest 13 procent av BNP. Det är nog på gränsen för vad ett litet internationellt beroende land som Sverige kan tillåta sig. Däremot var exempelvis valutafonden alldeles för alarmistisk och tryckte felaktigt på för att vi skulle strama åt ännu mer. Även den sittande regeringen gav ibland intryck av att ha tappat greppet, och det förvärrade situationen. I stället borde man ha förklarat att situationen var extrem och att det i ett sådant läge är helt rimligt att släppa växelkursen fri och låta budgetunderskottet stiga.

Skulle en borgerlig regering anamma den normpolitik som socialdemokraterna och framför allt Göran Persson nu har gjort till sin? Är risken stor att de inte skulle klara att upprätthålla normerna?

– Ja, borgarna har säkert ambitionen att föra en minst lika bestämd normpolitik. Men risken finns förstås att det ändå glider iväg. Den risken är ju större när man har en koalitionsregering. Om man dessutom skulle ha en koalitionsregering i minoritet är risken ännu större.