Det som göms i hausse

I förra veckan blev det klart att det pressade byggbolaget NCC förlorat en halvmiljardorder. Den direkta anledningen är att Statoil ändrat sina utbyggnadsplaner för ett naturgasfält i Norska havet. Det havererade projekt kan förklaras av att skandalartade förhållanden i näringslivet kommer i dagen när luften går ur finansmarknaden.

Utbyggnaden av naturgasfältet Snöhvit hade i fjol kommit en bra bit på väg. Nu riskerar detta 40-miljardersprojekt som ska tas i drift 2006 att drabbas av Enronkraschen.

Bransch i gungning

Enrons fall har nämligen satt hela den amerikanska energibranschen i gungning. Personer i Enronledningen har erkänt att en stor del av den trading i energikontrakt som firman gjort ett så stort nummer av i själva verket har varit ren teater. Det har visat sig att likviditeten har varit låg och lönsamheten obefintlig. Det har lett till att bolag med intressen i amerikansk energihandel har fått dra ner sina ambitioner.

Ett av dem är det Texasbaserade El Paso, och det är här NCC kommer in i bilden. El Paso är nämligen tilltänkt storkund till Snöhvitgasen, som ska skeppas i flytande form från Nordnorge till USA och Spanien. El Paso är både i blåsväder för att man lagt skulder utanför balansräkningen enligt samma metod som Enron och för att energitradingmarknaden gått ner. Misstron mot El Paso är stor och dess möjligheter att binda sig för långtidsavtal med Statoil verkar allt sämre.

Enronbubblan skulle ha brustit förr eller senare, men det var nedgången på finansmarknaderna som gjorde att det hela avslöjades, vilket i sin tur kullkastade hela energihandelsbranschen i USA. I det här avseendet är alltså NCC:s missade order en direkt följd av börsraset och den dämpade konjunkturen.

Skandalerna uppdagas

I Storbritannien lyder ett träffande talesätt att “lågkonjunkturer avslöjar det som revisorerna förbiser”. Och Enronfallet är långt ifrån det enda. I själva verket uppdagas nu skandal efter skandal i det internationella näringslivet. I ett par fall rör det sig om mänskliga tragedier. El Pasos finanschef, Charles Dana Rice, begick självmord härom veckan och en högt uppsatt Enrondirektör, viceordföranden Clifford Baxter, tog sitt liv i januari i år.

Direktörer utan sympati

För det mesta är det dock mer synd om investerarna och de anställda än om direktörerna. Dennis Kozlowski, chef för det problemtyngda konglomeratet Tyco, får föga sympati när han nu misstänks för skattefiffel med konstverk och för att ha låtit bolaget köpa en våning till sig på Femte Avenyn i New York för en kvarts miljard kronor.

Inte heller Jean-Marie Messier, chef för franska Vivendi, väcker sympati när hans expansiva bolagsskapelse nu dignar under skulder på 350 miljarder kronor.

Vivendiledningen har satt sprätt på tiotals miljarder av aktieägarnas pengar. Men en annan fransk koncern har agerat än mer olämpligt. Det är France Télécom, som låtit tyska dotterbolaget Mobilcoms chef Gerhard Schmid slippa påföljd för att denne överfört motsvarande 700 miljoner av bolagets medel till ett företag som ägs av hans fru. I USA har det, visar det sig nu, varit mycket vanligt att storföretagen ger sina chefer stora lån till extra förmånliga villkor. Listan på spektakulära oegentligheter kan göras ännu längre. De amerikanska myndigheterna är exempelvis ute efter ägarna till kabeltv-operatören Adelphia och till detta ska fogas de uppmärksammade etikbrotten på Merrill Lynch och andra firmor på Wall Street.

Vilja till självreglering

Politikerna i Washington började rota i skandalerna redan i fjol. Näringslivets lobbyister verkar dock ha avvärjt de mest ambitiösa lagförslagen. För att visa sin vilja till självreglering införde New Yorkbörsen förra veckan en regel för att stärka oberoendet i börsbolagens styrelser. Sannolikt kommer den traditionella amerikanska modellen med ordförande och koncernchef i en och samma person att bli allt mer sällsynt.

Skandalerna är förstås det som väcker störst uppseende. Men det är inte förbjudet eller oetiskt att göra dåliga affärer, vilket exempelvis cheferna för brittiska Marconi lyckades med när de på ett par år förvandlade en hyggligt lönsam försvars- och industriutrustningstillverkare till ett konkursbo i internetbranschen. Vi har liknande, men mindre, paralleller i den svenska IT-sektorn.

Det är heller inte förbjudet att, som så många företag gjorde under 1990-talet, ta sig stora friheter med redovisningen och därmed i praktiken vilseleda marknaden. Även en så hyllad företagsledare som förre IBM-chefen Louis Gerstner får nu klä skott för att koncernen “masserat” sina kvartalssiffror för att kunna redovisa fina resultatökningar tvärs genom konjunkturcyklerna.

Det förlopp som vi ser är också helt väntat. När börsen stiger lyfts tillgångsvärden över hela linjen. Det är först i bistra tider som de riktigt dåliga affärsidéerna blottläggs.