I nöden prövas ägarna

I nöden prövas ägarna

Kanske blir det mer institutionell ägarstyrning även i andra länder, nu när det börjar gå sämre på börserna. Förutsättningarna är dock mycket olika i olika länder.

Det är inte så konstigt att Ericssons problem satt fart på debatten om rösträtten och styrelsen. Ägarstyrningsfrågor brukar aktualiseras först när det är kris. Det visar boken “Ownership and Value Creation, Strategic Corporate Governance in the New Economy”, skriven av konsulten och specialisten på ägarstyrning Rolf H. Carlsson.

Det var dålig lönsamhet och företagspirater som satte fart på hela corporate governance-rörelsen i USA i början av 1980-talet. Bolagen gick dåligt efter oljekrisen samtidigt som det efter nedmonteringen av de stora konglomeraten från 1960-talet uppstod en marknad för att stycka bolag. Företagspirater som T Boone Pickens kunde ta för sig när värdena var nedpressade efter många års dålig börsutveckling och ägarna försvagade. Företagsledningarna försvarade sin makt och sina jobb genom att köpa ut pirater till överpris (“green mail”) på de andra aktieägarnas bekostnad och de konstruerade olika sorters så kallade giftpiller. Det var sådant oskick som fick de stora pensionsfonderna att reagera.

“Like hell”, sade Jesse Unruh, politiker i den stora pensionsfonden Calpers styrelse, när Texacos styrelse, som dominerades av höga chefer i företaget, valde att försvara sig mot ett fientligt bud med så kallade green mail 1984. Unruh lyckades inte stoppa affären, men den blev starskottet för ägarstyrningsrörelsen i USA. Calpers fick en ledande roll med sin lista över bolag, vilkas ägarstyrning den särskilt granskade (“shit list” kallad). År 1992 sparkades GM-chefen Robert Stempel efter bland annat påtryckningar från Calpers, därefter följde vad som kallades “the boardroom revolution” när en rad ordförande och VD:ar (nästan alltid samma person i USA) tvingades bort med hjälp av påtryckningar från fonderna, bland annat i American Express, IBM och Kodak.

I Storbritannien var det en rad företagsskandaler på 1980-talet som satte fart på debatten: Guinness-affären, Polly Peck-affären och medieentreprenören Robert Maxwells stora efterlämnade bedrägerihärva. Den konservativa regeringen blev orolig och gjorde klart för näringslivet att om det inte idkade självsanering skulle det bli lagändringar.

I Frankrike inträffade en rad affärsskandaler som kulminerade 1996 när mer än ett dussin toppchefer i de 40 största företagen undersöktes för kriminella handlingar. Skandalerna, liksom den kostsamma räddningen av storbanken Crédit Lyonnais, skyndade på privatiseringarna och säkert också ägarstyrningsdiskussionerna.

I Tyskland verkar det snarare ha handlat om behovet av anpassning av ett säreget bankdrivet och kompromissande system till de internationella kapitalmarknaderna, men även här har det funnits skandaler, till exempel den tyska statens räddning av byggbolaget Holzmann, politikernas motstånd mot försäljningen av Mannesmann till brittiska Vodafone.

Är det dags igen nu då, när företagen börjar gå sämre? Förutsättningarna skiljer sig dock mycket mellan olika länder.

I USA präglas ägandet och ägarstyrningen av rika familjer och stora fonder, i Storbritannien av pensionsfonder. I båda länderna går det att utöva makt med små ägarandelar, eftersom det inte finns några maktaktier och ägandet är så spritt. Men det innebär inte att ägarstyrningen fungerar som den ska enligt skolboken. I stället har företagsledningarna stor makt. I båda länderna, särskilt i Storbritannien, sitter många av bolagets egna chefer i styrelsen.

I Tyskland präglas ägandet och makten över företagen fortfarande av bankerna och rädslan för starka ledare efter kriget. Bankerna fick sin viktiga roll när industrialiseringen tog fart i Tyskland i mitten av 1800-talet och börsen inte räckte till som finansieringskälla. Fortfarande är de stora ägare och viktiga finansiärer och deras representanter sitter ofta i styrelserna.

I Frankrike är det statliga ägandet och inblandningen, trots privatiseringarna, fortfarande stort. Kvar finns också intrycket av att allt, både företagen och landet, styrs av ett elitgäng som alla gått på samma skolor. Korsägande, små pensionsfonder (precis som i Tyskland) och stora utländska investeringar är andra särdrag.

Det är egenheter det växande pensionskapitalet måste tampas med om förvaltarna ska uppnå den transparens och mätbarhet som de tror är nödvändig för att bolagen ska skötas på ett effektivt sätt. Men det handlar inte bara om regler, kontroll och redovisning, utan också om att styrelser faktiskt ska kunna bidra till att företagen växer och utvecklas, “business prosperity”.

De institutionella ägarna jagar oberoende styrelseledamöter och beklagar sig över att de är så svåra att hitta. Ute ur leken är de gamla pensionerade näringslivsgubbarna. Nu ska det vara chefer som fortfarande är i farten, svåra att hitta.

Kanske kommer den sämre utvecklingen på börsen att sätta extra fart på arbetet. Plötsligt framstår ju hög avkastning på pensionspengar inte längre som lika självklar.