JOBBEN: ARBETSMARKNADEN – Ord, ord, ord

Politikerna försöker ge allmänheten intryck av att de verkligensatsar på att öka sysselsättningen och minska arbetslösheten.Det gäller jobben, jobben, jobben, säger statsminister GöranPersson. Den svenska regeringen vill också skapa bilden av attden har en pådrivande roll för hela EU, som närsocialdemokraterna för en tid sedan höll en konferens underrubriken Nu sätter vi Europa i arbete.

Det rätta är att Sverige i början av 1990-talet lade ompolitiken till att i första hand bekämpa inflationen i ställetför arbetslösheten, ett årtionde efter nästan alla andranuvarande EU-länder. Frankrike dröjde, liksom Sverige, mentvingades till en helomvändning i mitten av 1980-talet. På kortsikt kan man inte ha mål om låg inflation och hög sysselsättningsamtidigt. Det vore ungefär som att säga: Jag skall både sparaoch konsumera så mycket som möjligt. Med ett absolut mål förinflationen måste arbetslösheten bli vad den blir.I Sverigebetydde förändringen att det blev slut på den tidigaresysselsättningsfrämjande politiken, som innebar finanspolitiskstimulans, expansion av den offentliga sysselsättningen ochdevalveringar.

Den kortsiktigt sysselsättningsskapande politiken har övergettsför att man skall få en långsiktigt bättre och hållbar ekonomiskutveckling. Skillnaden är att man förut alltid sattesysselsättningen främst, i allmänhet med valperioden somtidsperspektiv. Fortfarande är förstås målet på lång sikt attsysselsättningen skall främjas. Problemet är att det nu krävshelt andra – och politiskt mer kontroversiella metoder – för attöka sysselsättningen, i motsats till populära stimulansåtgärder.I det korta perspektivet kan man alltså i praktiken inte längreha något sysselsättningsmål. Detta framgår egentligen också avatt regeringens officiella mål inte är något mått påsysselsättningen eller den egentliga bristen på arbeten utan attden öppna arbetslösheten skall halveras. Detta är snarare ettsocialpolitiskt mål än ett mål för samhällsekonomin ocharbetsmarknaden.

PLANLÖSTMot bakgrund av regeringens starka betoning av att den villminska arbetslösheten är det märkligt att den inte har utarbetatnågon konkret handlingsplan. Det är ju en utförlig sådan planinom EU som man säger sig stödja.

Skälet är nog att en öppen plan för att öka sysselsättningenmest måste bygga på åtgärder som långsiktigt förändrararbetsmarknaden – på ett sätt som inte minst många fackligaorganisationer motsätter sig.

Ekonomerna är nämligen numera överens om att man inte kan drivaned arbetslösheten med hjälp av penning- och finanspolitik lägreän till en viss gräns – som brukar kallas för jämviktsnivå utanatt inflationen börjar ta fart. Denna jämviktsnivå låter siginte påverkas med hjälp av traditionell ekonomisk politik.Efterfrågestimulans leder ju bara till ökad inflation närarbetslösheten sjunker under jämviktsnivån.

Det värsta är att jämviktsnivån nu verkar har ökat i Sverige.När konjunkturen nu förbättras, så att arbetslösheten troligenkommer att börja minska, betyder detta att riksbanken i förtidmåste bromsa utvecklingen för att inte inflationen skall öka.

Jämviktsarbetslösheten är dock ett omdiskuterat begrepp. Man kanhistoriskt visa ett samband mellan förändring av arbetslöshetoch inflation, men inte bestämma dagens nivå. Bedömningarnaligger inom intervallet fyra till åtta procent, vilket betyderatt riksbanken i ena fallet skulle kunna gasa på med fortsattaräntesänkningar utan att riskera inflation, men i det andrafallet genast borde höja räntorna för att inte ta risken att dekommande avtalsförhandlingarna spårar ur.

På finansmarknaden finns förväntningar om räntehöjningar undervintern eller våren, vilket innebär att man bedömer attarbetslösheten för närvarande ligger nära jämviktsnivån. Manmåste dessutom anta att jämviktsarbetslösheten växlar över tidenoch att den inte bara beror på politiska regelsystem utan ocksåpå attityder och föränderligt beteende hos arbetstagare ocharbetsgivare.

Nivån beror troligen också på den faktiska arbetslöshetsnivån.Om arbetslösheten en gång har ökat kraftigt och inte snabbt kanfås att minska stiger troligen också jämviktsnivån.Arbetslösheten i Sverige började drivas upp av flera tillfälligafaktorer, främst ökat sparande hos hushållen och kostnadsskris iindustrin. Automatiska utgiftsökningar och minskning avskatteunderlaget har i sin tur tvingat fram en offentligåtstramning, som har förvärrat arbetslösheten ytterligare.

Allt detta tyder på att jämviktsnivån har höjts, så att man intekan motverka den minskning av efterfrågan som skapadearbetslösheten genom en ökning av efterfrågan.

Troligen stiger också jämviktsnivån ju längre tid den faktiskaarbetslösheten förblir hög. Detta innebär att det kan krävasallt större ekonomisk-politiska förändringar ju längre mandröjer med sådana. Därför måste det betraktas som mycketoptimistiskt att tro att jämviktsarbetslösheten i Sverige är sålåg att den motsvarar en öppen arbetslöshet på 4 procent, som ärregeringens delmål till år 2000. Och om jämvikten ligger högreän regeringens mål för arbetslösheten kan målet inte uppnås utanpolitiska förändringar av den typ som regeringen, och särskiltLO, i dag avvisar. Om man vill sänka jämviktsnivån krävs närmastdefinitionsmässigt en förändring av lönebildningen. Därför ärdet svårt att tro att man i Sverige kan få en väsentlig höjningav sysselsättningen och minskning av den totala arbetslöshetenutan förändringar på arbetsmarknaden, och utan förändringar avskatte- och bidragssystem – som i sin tur ändrar villkoren iarbetslivet.