KONJUNKTUREN: Tillfälligt tillväxtunder?

USA framstår för närvarande som ett lysande exempel på en välfungerande ekonomi. Medan Kontinentaleuropa hankar sig fram medständigt stigande arbetslöshet och skral tillväxt tyckshögkonjunkturen i USA aldrig ta slut. Hur bra det ser ut i olikaländer beror dock väldigt mycket på vilket tidsperspektiv manhar. Sedan 1985 har USA och Tyskland faktiskt vuxit ungefär likamycket.

Om man i stället tar 1992 som utgångspunkt ser det ut att hagått mycket bättre för USA än för Tyskland. Det beror på att manutesluter de första åren på 1990-talet, när den tyska ekonominväxte i snabb takt medan det var recession i USA. Kanske ärtalet om att den amerikanska ekonomin fungerar så bra mest enkonjunktureffekt?

När konjunkturen närmar sig toppen är tillväxten hög ocharbetslösheten har börjat falla. Inflationen brukar dock släpaefter och är därför oftast fortfarande låg. Man ser ut att varai den bästa av världar. Det är förmodligen ungefär i detta skededen amerikanska ekonomin befinner sig just nu. Man kan förvissohålla med om att högkonjunkturen i den amerikanska ekonomin harhållit i sig länge och att inflationen mot den bakgrunden ärförvånansvärt låg. Men jämförelsen med Tyskland sedan 1985 visarändå att det inte är uppenbart att det är en långsiktigt högretillväxt som förklarar de senaste årens goda utveckling. Det varinte så länge sedan Tyskland befann sig i motsvarande läge.Under 1988-1990 växte den tyska ekonomin med i genomsnitt överfyra procent per år. Inflationen drog sig visserligen uppåt, menkonsumentpriserna ökade ändå med mindre än tre procent under1990. Arbetslösheten föll till strax över sex procent 1990.Allting så bra ut, man hade förenat låg inflation med lågarbetslöshet och god tillväxt.

OBESTÄNDIG GLÄDJELyckan blev dock kortvarig. Samtidigt som ekonomin dämpadesfortsatte inflationen att stiga och 1992 steg konsumentprisernamed över fem procent. 1993, när BNP till och med föll med drygten procent, steg priserna med 4,5 procent. Den svaga tillväxtenunder de senaste åren har inneburit att prisökningarna harpressats ner igen, men samtidigt har arbetslösheten fortsatt attstiga. I början av 1997 nåddes rekordnivåer på över tolvprocents arbetslöshet. Det talas mycket om de strukturellaproblemen i de europeiska ekonomierna.

Nu talar dock mycket för att det är Europas tur att komma in iden behagliga fas när tillväxten är god, inflationen låg ochtill och med arbetslösheten börjar falla en del. Redan nästa årkan jämförelsen mellan Europa och USA se ganska annorlunda ut.

Den amerikanska inflationen är på väg uppåt, samtidigt somtillväxten dämpas. I Europa är det tvärtom: tillväxten är på väguppåt, men inflationen lär hålla sig på låga nivåer även nästaår. Enligt tidningen Economists sammanställning avkonjunkturprognoser väntas den amerikanska ekonomin växa med 2,0procent nästa år, medan t.ex. Tyskland och Frankrike väntas fåen tillväxt på mellan 2,5 och 3,0 procent. Genomsnittsprognosenför inflationen ligger på ungefär två procent för Tyskland ochFrankrike och på drygt tre procent för USA.

Ännu så länge finns det dock inga uppenbara tecken på att denamerikanska ekonomin håller på att dämpas. Tvärtom har densenaste tidens statistik återigen visat att tillväxten tycksvara starkare än väntat.

Den privata konsumtionen, som har en nyckelroll eftersom denmotsvarar två tredjedelar av BNP, ser fortsatt stark ut.Detaljhandeln ökade visserligen något mindre än väntat, 0,2procent i mars, men i stället reviderades februariförsäljningenupp kraftigt. Framåtblickande indikatorer tyder snarast påtilltagande aktivitet i den amerikanska ekonomin.

Den senaste tidens statistik har också fått prognosmakarna attrevidera sina prognoser för den amerikanska ekonomin. EnligtEconomists sammanställning höjdes genomsnittsprognosen för USA:stillväxt i år med 0,4 procentenheter (till 3,0 procent) frånmars till april. I vanliga fall ändras inte prognoserna mer änmed någon tiondels procentenhet från månad till månad. Prognosenför nästa år har i stället reviderats ner en aning.

Även om det alltså just nu inte syns några tecken på avmattningtalar det mesta för att den ändå kommer. Den amerikanskacentralbanken har ju redan börjat höja den korta räntan och lärhöja den med ytterligare kanske en halv procentenhet. De långaräntorna har också stigit. I början av 1996 låg den amerikanskatioårsräntan på 5,5 procent och nu ligger den på sju procent.Dessutom har ju dollarn stärkts med femton-tjugo procent underdet senaste året. Det vore konstigt om inte detta skulle få endämpande effekt så småningom.