Kungen av Europa hänger sig kvar

Väljarna får de ledare de förtjänar, sägs det. Förtjänar vi verkligen inte bättre än José Manuel Barroso som ordföranden i EU-kommissionen, i så fall? Eller är det oundvikligt att posten går till en blek kompromisskandidat – att det saknas färgstarkare alternativ?

Detta är ett år av vaktavlösningar i Bryssel. Efter valet till Europaparlamentet ska en ny ordförande för kommissionen väljas av EU:s premiärministrar och presidenter vid ett toppmöte på midsommarafton. Sannolikheten är stor att José Manuel Barroso återväljs. Det som mest talar för honom är faktiskt att ledarna skulle ha mycket svårt att enas om någon annan. Och själv vill han inget hellre än att få ett nytt mandat på fem år till. Men är han bra för Sverige?

Ordföranden för kommissionen har en nyckelroll i det politiska systemet i Bryssel. Under sina första fem år har portugisen Barroso stärkt sin maktposition kraftigt i kommissionen och rent av blivit auktoritär, säger en del kritiker.

Samtidigt har Bryssels andra två maktcentra, Europaparlamentet och ministerrådet, pressat tillbaka kommissionens inflytande. Barroso anklagas för att gå de stora ländernas ärenden och ibland trampa på mindre länder, som Sverige.

Fast från den svenska regeringen är man positiv till José Manuel Barroso, om än lågmält.

– Jag tycker att han har skött sig mycket bra, säger statsminister Fredrik Reinfeldt till Affärsvärlden.

Reinfeldt stöder honom indirekt genom EPP-gruppen för Europas konservativa premiärministrar. Däremot har svenska regeringen inte satt ner foten formellt eftersom Sverige som blivande ordförandeland vill hålla låg profil när det gäller alla känsliga utnämningar. Som ordförandeland får Sverige ratta processen. Många andra länder, som Finland, stöder Barroso öppet.

Fredrik Reinfeldt tycker inte att Barroso gynnar de större länderna. Statsministern har förståelse för att Frankrikes president Nicolas Sarkozy tilläts ta ut svängarna under Frankrikes ordförandeskap för EU i höstas.

– Den stora frågan är när ett av de stora länderna inte är i ordförandestolen. Då är det viktigt att kommissionen ger stöd åt regelverket och det sittande ordförandeskapet.

– Han återkommer själv ofta till hur kommissionen kan fungera som en motvikt till lite mer självsäkra ageranden från stora länder, säger statsministern.

Så säger i alla fall Barroso till Reinfeldt. Hans många kritiker beskriver honom som en kameleont. Han byter färg och levererar det budskap som lyssnaren vill höra, anser de. Han pratar med socialister på socialisters vis och inför liberaler är han marknadsliberal. När diktaturen föll i Portugal 1974 var Barroso 18 år och maoist. Sedan blev han konservativ.

Under förra halvåret, när han reste runt i Sarkozys släptåg, såg det ibland ut som om han kopierade den franske presidentens energiska gester och språkbruk:

– Europa måste reagera! (Vift, vift.)

Den välvilliga tolkningen är att Barroso anpassar budskapet eftersom debattlandskapet i medlemsländerna är så olika.

På Bryssels många mottagningar skvallrar elaka tungor:

– Barroso är svag. Just därför kommer han att bli omvald, analyserar en ambassadör från ett kontinentaleuropeiskt land och snurrar på ett immigt glas vitt vin.

– Men han är smart politiskt. Han håller sig vän med alla.

EU:s medlemsländer vill ha en svagare kommission, som inte tar för många egna initiativ utan levererar det den blir tillsagd. De senaste 10-15 åren har pendeln svängt. Regeringarna har tagit tillbaka makt.

I journalisternas årliga revy i Bryssel gestaltas Barroso av den mustaschprydde Manuel från Barcelona i “Fawlty Towers/Pang i bygget”, som irrar runt mellan restaurangborden på krumma ben och säger “Sí, sí, miiister Sarkooozy.”

För ibland är Barrosos kommission mycket lyhörd för de stora länderna. Det gäller framför allt de tre största, Tyskland, Frankrike och Storbritannien, och i mindre grad Italien och Spanien. Från Barrosos sida är det förstås en ren överlevnadsstrategi. Han måste navigera bland otaliga politiska blindskär.

Redan vid deras första möte 2007 i Elyséepalatset sägs Sarkozy ha skrämt upp Barroso med att han absolut inte skulle bli omvald. Enligt uppgift myste Sarko när han efter mötet sade till sina tjänstemän:

– Där fick jag ett bra grepp om hans ballar.

Med ett sådant grepp följer hjärna och hjärta lättare efter. Greppet har den franske presidenten behållit. I år har han tvekat att offentligt ge Barroso stöd för en ny mandatperiod. Det är en påminnelse om att det franska stödet inte kommer gratis.

Från Europaparlamentet klagar man också. Åsa Westlund, socialdemokratisk Europaparlamentariker, sammanfattar:

– Utan tvekan valdes Barroso för att lyssna mycket på medlemsländerna och inte driva en egen linje. Man känner att han sitter i knäet på rådet och där dominerar de stora länderna, säger Åsa Westlund medan hon snurrar på en kopp kaffe.

Traditionellt får kommissionen sin legitimitet genom att stå upp för EU:s gemensamma intressen mot de olika nationella särintressen som gnager från alla håll. Det kan ofta innebära att kommissionen just måste försvara små länder mot de stora.

Men även om Barroso och hans kommission är mer lyhörd för de stora länderna så försöker han i alla fall undvika att skada de mindre. Och det är inte alltid Berlin, Paris och London får som de vill. Kommissionen har irriterat Tyskland och Frankrike vid avregleringen av energimarknaden och Tyskland när det gäller koldioxidutsläpp från stora personbilar.

Men hur kunde Barroso få jobbet 2004?

I revyn hävdar en spydig betraktare att han inte hade någon erfarenhet alls.

– Men han vara ju Portugals premiärminister!

– Just vad jag sa, vidhåller den spydige.

EU:s premiärministrar och presidenter utser kommissionens ordförande helst ur sin egen krets. Enhällighet gäller. Det betyder att kontroversiella kandidater snabbt sållas bort — särskilt om de stora länderna har invändningar. Storbritannien har för vana att lägga in veto mot alltför federalistiska kandidater: belgarna Jean-Luc Dehane år 1995 och Guy Verhofstadt 2004, och holländaren Wim Kok 1999. I stället blir de mer oförargliga alternativen valda: luxemburgaren Jacques Santer år 1995, italienaren Romano Prodi 1999 och så Barroso 2004.

I Portugal var Barroso utrikesminister åren 1992-1995. Han var premiärminister i 27 månader fram till sommaren 2004. Inte särskilt lång tid. Internationellt blev han känd för en enda sak. Den 16 mars 2003 stod han värd för mötet på Azorerna när USA:s president George W. Bush träffade brittiske premiärministern Tony Blair och spanske premiärministern José Maria Aznar för att fatta beslutet om att invadera Irak. Att beskriva José Manuel Barrosos roll som en uppassande “Manuel” är ingen överdrift.

Sedan Azorerna är Barroso mycket bekymrad över terroristhot och sin personliga säkerhet. Något ologiskt har därför kommissionens huvudbyggnad Berlaymont strängare säkerhetskrav än intilliggande Europaparlamentet och ministerrådet.

Under den korta tiden som premiärminister i Portugal tog Barroso i med hårdhandskarna mot stigande budgetunderskott. Besparingar och marknadsreformer gjorde honom mycket impopulär. Enligt portugiser är det omöjligt för honom att återvända till portugisisk inrikespolitik. Möjligen kan han sikta på den ceremoniella posten som president i Portugal någon gång i framtiden. Så nu satsar han allt på att bli omvald som kommissionens ordförande. Därför måste han hålla sig väl med alla i EU, särskilt de tre största länderna.

Han valdes till kommissionens ordförande 2004 för att han var marknadsliberal och sponsrad av Tony Blair. Eftersom majoriteten av regeringarna i EU då var borgerliga så skickades övervägande borgerliga kommissionärer till Bryssel.

Jan Andersson, svensk Europaparlamentariker för Socialdemokraterna, är kritisk mot kommissionens profil.

– Kommissionen speglar den politiska situationen som rådde när den kom till, och som har rått i de nya medlemsländerna. Jag som socialdemokrat är inte nöjd med det, säger han.

Det tydliga mönstret är att konservativa, kristdemokrater och näringslivsföreträdare är mer positiva till Barroso. Redan från starten haglade kritiken från vänstersidan eftersom den nya kommissionen uppfattades som mycket marknadsinriktad och befarades prioritera tillväxt framför miljö och sociala frågor. Barroso ville leverera till sina skyddsherrar.

Som miljökommissionär efter Margot Wallström tillsatte Barroso greken Stavros Dimas. Han tyckte vid tillträdet att EU inte hade särdeles många miljöproblem att bekymra sig över. Men sedan har Stavros Dimas överraskat och drivit miljöfrågorna hårdare än väntat.

Och med tiden har kameleonten Barroso själv antagit en betydligt grönare färg. Klimatfrågan har seglat upp som Den Stora Uppgiften under mandatperioden. Varje stor politiker behöver en stor utmaning. Tidigare stora uppgifter för kommissionen har varit att skapa den inre marknaden till 1992, euron 1999 och utvidgningen 2004. Efter inledande tvekan hakade Barroso på klimatfrågan. På senare tid har förstås den ekonomiska krisen tillkommit som ett ädelt uppdrag.

Med reträttvägen till Portugal avskuren är Barroso sårbar och vänder gärna kappan efter vinden. Det försöker socialistgruppen i Europaparlamentet nu utnyttja. Under våren har man startat ett upprop för att kommissionen ska föreslå en revidering av utstationeringsdirektivet, bland annat mot bakgrund av EG-domstolens Laval-dom om lettiska byggjobbare i Vaxholm. Får socialisterna inte som de vill hotar de att rösta mot Barroso när parlamentet ska godkänna honom för en andra mandatperiod.

– Barroso är känd för att sätta fingret i luften. Om han känner att det blåser åt ett visst håll kan det vara en fördel för oss, säger Jan Andersson.

– Han vill bli återvald. Men då måste han visa att han tar hänsyn till oss, annars riskerar han sitt kommande mandat.

Socialisterna vill också lansera en motkandidat från de egna leden. Angreppen på Barroso visar att EU-politiken mognar och går mot fler politiska strider på höger-vänsterskalan.

Om Barroso har varit anpasslig mot medlemsländerna har han däremot stärkt ordförandens makt inom kommissionen. Ordföranderollen har blivit mer presidentlik, något som har skett på bekostnad av inflytande från Margot Wallström och de andra kommissionärerna.

Kommissionens ordförande ska vara “primus inter pares” – enligt EU-fördraget. Alla beslut ska fattas gemensamt av de 27 kommissionärerna med majoritetsomröstning om nödvändigt. Men Barroso betonar mer att han är “den främste” bland kommissionärer. Företrädaren, den mumlande professorn Romano Prodi, lät fler beslut fattas kollegialt och var mer “bland likar”. Han delegerade ansvar och lät övriga kommissionärer få sin tid i rampljuset.

Barrosos starka ställning har lett till frustration med många missnöjda kommissionärer. Ingen har dock organiserat något motstånd.

– Nu har kommissionärerna blivit lite mer som generaldirektörer, säger en EU-källa.

I början motiverade Barroso sin hårda styrning med att många kommissionärer var nya — alla utom tre, Margot Wallström var en. Många kom dessutom från nya medlemsländer utan EU-vana. Men tiden har gått och några arbetsuppgifter har han inte velat släppa ifrån sig.

Barroso irriterar också genom att själv alltid vilja stjäla strålkastarljus på presskonferenser när någon annan kommissionär ska presentera sina initiativ. Det kan handla om energiprojekt, klimatåtgärder eller ekonomiska stimulanspaket — Barroso dyker alltid upp. Han gjorde i december i fjol ett misslyckat försök att lansera EU:s stimulanspaket i december som “Barrosoplanen”, trots att det till över 80 procent var ett resultat av nationella insatser. När frågorna ger dålig pr (som det omstridda utstationeringsdirektivet) håller han sig undan och låter portföljkommissionärerna ta kritiken.

Margot Wallström är på papperet förste vice ordförande och ska ta över i Barrosos frånvaro. Detta har i praktiken skett i mycket begränsad omfattning. Dessutom har hennes omöjliga portfölj gjort att hon har hamnat ännu mer i skymundan.

Inom kommissionen styr Barroso med fast hand genom tre trogna enheter: generalsekretariatet, sitt personliga kabinett med rådgivare och tillfälliga tjänstemannagrupper som tillsätts för att lotsa fram viktiga, specifika lagförslag. I tjänstemannagrupperna kontrollerar hans representanter utformningen av förslagen så att det mesta är uppgjort på förhand när frågan kommer till formellt beslut på kommissionärernas möte. Omröstningarna bland kommissionärerna är ytterst få.

Generalsekretariatet har blivit ytterst mäktigt. Det styr dagordningen, samordnar och driver på frågor. Chef är den hårdföra irländskan Catherine Day, kallad “min bulldozer” av Chris Patten när han var utrikeskommissionär. Hon gör sig inte populär men når resultat, även om det kostar hela våningsplan med ömma tår.

Chefen för Barrosos personliga kabinett är portugisen João Vale de Almeida. Han har en god förmåga att lyssna av stämningarna i medlemsländerna – särskilt i de stora. Det behöver Barroso eftersom han är försiktig, feg säger en del. Han vill aldrig göra mer än vad som behövs eller agera för tidigt, det vill säga inte förrän han har försäkrat sig om gott stöd i huvudstäderna. Förr lade kommissionen ofta fram djärva, idealistiska förslag som sedan förhandlades ned av medlemsländerna. Federalister drömmer fortfarande om den legendariske ordföranden Jacques Delors, 1985-1995, som satte kommissionen på kartan då han med stor kraft drev projektet Den inre marknaden.

Barroso är däremot skicklig på att hitta den politiska mittpunkten i stämningsläget. Denna punkt rör sig när inflytandet fluktuerar för Tyskland, Frankrike och andra länder, liksom i parlamentet.

Inför vårtoppmötet den 19-20 mars var Barroso öppen med sin hyperpragmatiska inställning. Det vore lönlöst för kommissionen att föreslå att EU ska ge ut euroobligationer för att hjälpa krisdrabbande EU-länder, sade han.

– Eftersom vissa medlemsländer är fullständigt emot detta skulle chansen till framgång vara 0,0 procent. Det skulle inte vara nyttigt att starta en debatt som splittrar länderna. Det är bättre om vi lägger vår möda på annat, sa Barroso då.

Särskilt Tyskland motsätter sig euroobligationer. Så då är Barroso foglig. Sí sí, señor.

Men han har också sina fans. Barroso har gjort exakt rätt i ett svårt läge, tycker Sebastian Kurpas, statsvetare vid Centre for European Policy Studies i Bryssel. Det har varit nödvändigt för kommissionen att undvika kontroverser och bygga konsensus, på grund av den kraftiga utvidgningen från 15 till 27 länder, EU:s fördragskris och nu den ekonomiska krisen. För att hålla ihop EU har Barroso valt att skjuta på omstridda frågor, som reformering av EU:s budget och skatteharmonisering.

– När det nu finns 27 kommissionärer har det varit nödvändigt att strama upp verksamheten, att vara mer presidentiell, säger Sebastian Kurpas.

Om Lissabonfördraget träder i kraft kommer Barroso – om han förblir kommissionens ordförande – att bli devalverad på den politiska scenen av den nye EU-presidenten. Befogenheterna för posten är inte fastslagna ännu. Upplagt för nya revirstrider, alltså.

_______________________________________________________________

24 400 euro i månaden

Ålder: 53 år (född 23 mars 1956).

Familj: Gift med Maria Margarida Pinto Ribeiro de Sousa Uva, tre söner. Fadern var brasilianare.

Språk: Portugisiska, franska, spanska och engelska.

Tjänar: 24 400 euro i månaden före skatt.

Utbildning: Juridikexamen från Lissabons universitet, masters i statsvetenskap från Genèves universitet.

Karriär: Medlem i Socialdemokratiska partiet (konservativt) 1980. Undervisade vid universiteten i Lissabon, Genève och Georgetown, USA. Utrikesminister 1992-1995. Partiordförande 1999. Premiärminister april 2002. Ordförande för EU-kommissionen juli 2004.

Äger: Inga aktier, två lägenheter i Lissabon samt landsbygdsfastigheter utanför Porto.