Lång väg tillbaka

Botten är visserligen nådd, men återhämtningen i världen kommer att krypa irriterande långsamt, särskilt i Europa. Risken är stor för bakslag under vägen.

Krisen har skadat det ekonomiska landskapet på kort och längre sikt. Historien visar att finanskriser varar längre och sätter djupare spår än andra recessioner. Det är helt fel att tro på en snar återgång till “business as usual” och högkonjunkturfest.

Visst revideras så gott som alla tillväxtprognoser upp i dessa dagar.

Men återhämtningen är ännu inte självgående. Den drivs av de kraftiga stimulanserna som regeringar och centralbanker har satt in, av export till andra länder som stimulerar ekonomin, av att företagen nu behöver fylla på lagren och av att finansmarknaden har förbättrats.

Stimulanser och lagerpåfyllnad är tillfälliga drivkrafter som tar slut. Samtidigt kommer arbetslösheten att fortsätta att stiga och slå mot hushållens köpkraft och förtroende.

De finanspolitiska stimulanserna har varit enorma. I EU har de sammantaget uppgått till 1,8 procent av BNP under 2009-2010, bankstöd borträknat, enligt en sammanställning av EU-kommissionen i somras. Österrike, Finland och Tyskland ligger i topp vad gäller stimulanser (3,6, 3,4 respektive 3,3 procent under de två åren) och Sverige ligger på femte plats med 3,0 procent.

Medan länder som Tyskland och Sverige satsar stora summor även nästa år tar det slut på annat håll. Den brittiska momssänkningen (1,6 procent av BNP) löper ut vid årsskiftet och ersätts inte.

Tyskland och Frankrike har lyckats häva recessionen under andra kvartalet. En förklaring är konsumtionsboomen från den tillfälliga bilskrotningspremien, som nu är till ända i Tyskland. De två länderna har också hållit arbetslösheten nere genom politiska insatser, som förkortad arbetstid. Risken finns att en fördröjd våg av avskedanden kommer, kanske efter tyska valet den 27 september.

Skadorna av krisen kommer att finnas kvar även på längre sikt. Den potentiella tillväxten – alltså maximinivån då alla resurser används utan att överansträngas – väntas sjunka i de flesta ekonomier. Europa drabbas mer än USA. I EU sjunker tillväxtpotentialen från 1,8 procent före krisen till 1,3 procent i fjol och bara 0,7 procent i år och nästa år, enligt EU-kommissionen. Därefter återhämtar sig potentialen långsamt.

Europas trendpotential faller mer än USA:s eftersom finanssektorn här är mer skuldsatt och europeiska företag är mer beroende av banklån. De finanspolitiska stimulanserna kan stödja efterfrågan men kan inte ersätta uteblivna investeringar i maskiner, forskning och utveckling. Därmed ökar produktiviteten långsammare och trendpotentialen faller.

Även bland företag, hushåll och inte minst regeringar har krisen ökat skuldbördorna, som måste arbetas av. Detta håller nere efterfrågan i flera år.

Givetvis ger krisen möjligheter för den alerte. Det är synd och skam att slarva bort en kris. Krismedvetandet kan användas till nödvändiga reformer för att trimma ekonomin som på sikt ger högre tillväxtpotential.

Helt klart är att de offentliga stimulanserna måste fortsätta för att undvika att konjunkturen dyker ned igen. Centralbankerna kommer att hålla styrräntorna på extremt låga nivåer långt in på nästa år. Och regeringarna fortsätter att pytsa ut alla beslutade budgetåtgärder, även om det gräver farliga hål i statsfinanserna. Alternativet är långt värre.

Om allt går bra blir det sedan en balansakt på slak lina att genomföra exitstrategierna. Stimulanserna ska dras tillbaka i rätt tid så att de inte slår över i hög inflation och ny överhettning. Svårigheterna är långt ifrån över.

* Bengt Ljung är frilansjournalist med bas i Bryssel, där han jobbar för Affärsvärlden och nyhetsbyrån Direkt.