Mosa direktörerna

Årsmötet i Populisternas förening började lida mot sitt slut. Stämningen var mycket god. Framgångsrapporterna hade avlöst varandra under i stort sett varje punkt på dagordningen. Därför var det med djup tillfredsställelse som ordföranden förklarade ordet fritt under den avslutande punkten “Övriga påhopp i tiden”.

En liten kavat tant i gräddfärgad dräkt reste sig upp och tog till orda.

– Jag tycker att vi kräver att finansinspektionen tar över Skandia!

Förslaget möttes av idel bifall.

– Men, invände en medelålders man med rakad hjässa och 1,5 millimeters skäggstubb, kan vi inte i stället tvinga högre försäkringstjänstemän att rådfråga en kommitté innan de fattar beslut? Kommittén skall bedöma huruvida deras idéer är förenliga med rådande populistiska strömningar.

– Kan man inte förbjuda Skandia? vrålade en äldre herre i plommonstop.

– Kan man inte förbjuda försäkringsbranschen över huvud taget? Eller kan vi inte få staten att ta över hela skiten? ekade ett barskt fruntimmer.

– Rätt rutet, röt en skinntorr man i rutig kostym.

– Och typ riskkapitalister, styrelseledamöter i försäkringsbolag och liksom rådgivare borde fan ba’ häktas, fyllde en finnig tonåring i.

– Alla chefer på Skandia skulle utsättas för gruppvåldtäkter, så att de förstår innebörden av skam och förnedring, krävde en radikal gubbe i turkos alcantarakostym.

– Alla som någonsin jobbat på Skandia, avbröt en ung militant dam, borde samlas i en hög på Stortorget och därefter pryglas till döds till tonerna av Vikingarna. Då skulle dom minsann lära sig att tänka sig för innan de lurar de sista sekinerna av aningslösa småsparare.

– Nu börjar det likna någonting, sammanfattade ordföranden debatten dittills. Men vad skall vi göra åt resten av näringslivet?

– Percy har vi redan avsatt och skickat ut ur landet, konstaterade mötets sekreterare. Wallenberg hånar vi så snart vi får chansen. Vad mer kan man begära?

– En opartisk utredning om hur den halva miljard som näringslivets ja-kampanj kostade kunde användas bättre. Ytterst handlar det bara om att direktörsklassen vill berika sig på de små människornas bekostnad, sade en asketisk yngling trosvisst.

– Hur menar du då? undrade en gänglig herre provokativt.
Innan han fått något svar förpassades han ut ur lokalen av stadiga mötesväktare.

– Ebba Lindsö borde avgå, återtog den asketiske. Hon företräder ju näringslivet som är det äckligaste som finns just nu.

– Vi borde dessutom ansöka om utträde ur EU, föreslog en allvarlig, yngre kvinna med flätor. Kan man inte också ansöka om att Sverige, rent geografiskt, flyttar litet längre ifrån Tyskland?

– Då kommer vi kanske närmare Finland. Där har dom också ett näringsliv och dom har också infört euron, påpekade sekreteraren.

– Då faller den idén. Ska vi enas om att statsministern avgår? proponerade ordföranden.

– Men vem skall vi ha i stället? Finns det någon som vi litar på? insköt en mamma med lillan i famnen.

– Lasse Berghagen, ropade flera mötesdeltagare. “Sverige i vårt hjärta”, får han väl sjunga i fortsättningen.

– Jag föreslår att vi tar Peter Harryson i stället. Han har ju den rätta scenvanan, argumenterade ordföranden Det blir perfekt att skicka honom till Bryssel för att presentera våra förslag. Efteråt kan han ju bara säga: “Så skall det låta”. Kanske kan han med pudelprisyren, Robert Wells, sitta i bakgrunden och lira Taubevalser på vit flygel med en äktsvensk senapssill i bröstfickan.

– Så gör vi! skrek alla mötesdeltagarna unisont.

– Tror ni inte att vi kan få med Silvertjejerna på ett hörn också? försökte alcantarakostymen.