När nöden är som störst …

En söndag i oktober 2009 fick William Lamb, som arbetade åt råvarumiljardärerna Lukas och Ian Lundin, ett kryptiskt sms: ”Har du 42 miljoner dollar? Du kan behöva det i slutet av veckan.” Meddelandet kom från en vän på ett diamantbolag, African Diamonds, från Sydafrika. Sedan hörde han inget så när det började dra ihop sig till veckoslut ringde Lamb och frågade vad saken gällde. Han fick då veta att världens största diamantproducent De Beers ville sälja en gruva i Botswana, AK6 Kimberlite. Lamb hade tidigare arbetat för De Beers och kunde snabbt bilda sig en uppfattning om projektets potential. Finanskrisen låg fortfarande tung över marknaderna och världen var långt ifrån full av folk som var intresserade av, eller kunde, lägga över 300 miljoner kronor i en gruva i Afrika. Men Lamb frågade bröderna Lundin och på bara tio dagar fick de ihop affären. Det blev startskottet för Lucara Diamond. Gruvan, som senare döptes om till Karowe Mine, visade sig innehålla mycket värdefulla stenar. Livslängden på gruvan var också över förväntan, bolaget hade produktion i åtminstone 15 år att se fram emot.

– Vi hade en förhoppning att det skulle bli bra, men så bra som det blev hade vi aldrig kunnat drömma om, säger William Lamb som i dag är vd på Lucara Diamond. Förra veckan hittade världens näst största diamant just i Karowe, 1111 karat. Värdet uppskattas till cirka en halv miljard kronor, mer än vad bröderna Lundin betalade för hela gruvan för sex år sen.

Lucara-affären är ganska typisk för Lundin-gruppen. Ett större bolag som under lågkonjunktur behöver få loss kapital för att minska en ansträngd balansräkning säljer en verksamhet som inte anses tillräckligt stor eller lönsam för att driva vidare. I själva verket har Lundinsfären gjort en uppsjö av affärer med liknande karaktär. Kimberlite var en av de bästa, och troligen inte den sista. Lucara Diamond noterades på Stockholmsbörsen i slutet av 2011 och har blivit en riktig succé. Från introduktionskursen nådde aktien som mest över 17 kronor, en kursuppgång på 240 procent. Aktien handlas för närvarande kring 14 kronor.

De flesta bolagen i familjen Lundins råvaruimperium har annars haft ett trögt år Av de elva sfärbolag som är noterade antingen på den råvarutunga Toronto-börsen i Kanada eller i Stockholm är det endast ett bolag som har stigit sedan årsskiftet, Lundin Petroleum. Flera av de mindre sfärbolagen har backat med över 50 procent och Ngex Resources och Denision Mines finns långt ner på börsens förlorarlista. Båda dessa saknar en tydlig inriktning och troligen stundar någon form av strategibyte eller affär.

Den dystra utvecklingen förklaras givetvis av att priserna på nästan alla råvaror – såväl olja som ädel- och basmetaller – har fallit under året. Koppar, den viktigaste metal­len för Lundin Mining, noterar exempelvis det lägsta priset sedan finanskrisen. Lundin ­Mining-aktien har tappat närmare 50 procent från sin högsta nivå i våras. I den senaste rapporten vändes en vinst på 34 miljoner dollar till en förlust på 35 miljoner.

– Vi ser nedgången i metallpriser som en naturlig del i en typisk cykel, säger Paul Conibear, vd på Lundin Mining.

Med det menas att priserna ofta följer ett mönster med en uppgång på sju år för att sedan falla under två tre år. Enligt Paul Conibear är vi nu i slutfasen av nedgången, som också brukar vara den tuffaste. Någon omedelbar uppgång är inte att vänta.

– Vi räknar med att zinkpriserna kommer att vända upp först någon gång i början av nästa år, säger Paul Conibear.

Anledningen till att zink spås vända upp först är att ingen större utvinning av metal­len har skett under senare år. För koppar är det tvärt om. Här har utvinningen varit stor och en prisuppgång lär dröja, kanske kommer den först om två år eftersom det lär ta tid att få bort det överutbud som finns på marknaden. Inte minst som efterfrågan från Kina, som är en stor köpare av metal­len, har mattats rejält. Fram till dess lär många bolag inom gruvnäringen få problem.

– Vi ser att många råvarubolag väljer att minska på investeringarna, det finns också fler tillgångar att köpa. De är dock inte av särskilt hög kvalitet ännu, säger Paul Conibear.

Men trots förlusterna i år är Lundin Mining ett exempel på familjen Lundins skicklighet när det gäller att hantera sina tillgångar. Bolaget har nämligen en stark balansräkning och en kassa som öppnar för förvärv och investeringar nu när priserna är låga. Under nästa år kommer Lumi fortsätta att utveckla de båda gruvorna Candelaria i Chile och Eagle i Michigan i USA. Dessutom är planen att öka takten i Portugal där bolaget utvinner koppar och zink. Utbyggnad ska även ske i zinkgruvan utanför Örebro.

Även oljepriset har alltså rasat och inte heller där väntas någon snabb vändning. Det internationella energirådet IEA tror att det dröjer till 2020 innan oljepriset stiger till 80 dollar per fat, från nuvarande nivå strax under 50 dollar. Fast hittills har raset inte fått så stor effekt.

– Vi har ännu inte sett några oljebolag som råkat i problem, säger Alex Schneiter, nybliven vd på Lundin Petroleum.

Det är inte osannolikt att familjen Lundin, med sin tajmingkänsla, vänder även pressen på oljepriset till en fördel på sikt. När oljepriserna 2008 föll kraftigt passade Lundin Petroleum på att göra bra affärer i vad som har blev de största fynden hittills i Nordsjön. Ett av dessa är Johan Sverdrup, en fyndighet som kan ge upp emot 3 miljarder fat olja. Med produktionskostnader på låga 12 dollar per fat kan Lundin Petroleum tjäna pengar länge även om oljepriserna inte lyfter.

Bolaget har inte heller några planer på att slå av på prospekteringstakten. Fram­över väntar borrning i Barents hav, en del av Norra ishavet. Även det licenser som bolaget kom över i samband med finanskrisen.

– Vi har märkt en ökad aktivitet i Barents hav. De stora oljebolagen kommer tillbaka för att bjuda på licenser som norska staten säljer ut, säger Alex Schneiter.

Men alla oljebolag i Lundinsfären är inte lika lyckligt lottade som Lupe. Det finns också de som har misslyckats.

Ett är Shamaran Petroleum, som har letat olja i Kurdistan i norra Irak sedan 2009. Aktieutvecklingen har varit katastrofal, med undantag för några glädjeskutt på förväntningar inför en kommande borrning. Aktien har tappat 85 procent på tre år, då bolaget ännu inte har hittat någon utvinningsbar olja. Bröderna Lundin har emellertid inte givit upp hoppet. Bolaget har ny vd från Lundin Petroleum och har tagit in 620 miljoner kronor i en nyemission. I mitten av nästa år inleds borrningar i Atrushfälten, ett område där det tidigare har hittats olja i närheten, vilket ökar sannolikheten för en så kallad träff. Kostnaderna för att ta upp olja i det här området är låga, så även med ett lågt oljepris kan produktion göras lönsam.

Ett annat Lundin-bolag med falnad gloria är det omdebatterade oljesandsbolaget Black Pearl. Aktien var länge en favorit hos spekulanterna, men bara så länge oljepriset gick upp och visionerna om 60 000 fat olja om dagen ännu levde. Men att utvinna tungolja i norra Kanada är en kostsam historia som kräver ett högt oljepris. Produktionen ligger även på en alltför låg nivå, runt 8 000 fat olja per dag, för att kunna ge några större vinster. Utvinningen har också skurits ned för att minska kostnaderna. Det finns dessutom problem med att transportera oljan från delstaten Alberta i Kanada den långa vägen ned till Mexikanska golfen där de stora raffinaderierna finns. Den utbyggda pipeline som var tänkt ser nu inte ut att bli av. I början av november satte president Barack Obama stopp för projektet.

Inte heller den tidigare analytiker-favoriten Africa Oil har haft några större framgångar i östra Afrika. Efter några misslyckade borrningar i Lokichar-bassängen i Kenya har luften gått ur aktien.

Men ett annat signum för Lundinsfären är att de bolag som hamnar i svårigheter inte lämnas vind för våg. De brukar inte heller gå i konkurs utan fylls med nya projekt eller nytt kapital för leva vidare, ofta i en helt ny tappning. Just Africa Oil är ett bra exempel. Bolaget behövde nytt kapital för att kunna genomföra sitt borrprogram. Nu har lundinarna lyckats få danska Maersk att komma till undsättning. Danskarna är har blivit delägare i projektet vid ­sidan av brittiska Tullow som har varit med från början.

På Afrikas horn finns också intressen i Puntland, en självstyrande region i Somalia. Det projektet har nu skalats ned och lagts i ett nytt bolag som fått namnet Africa Energy. Tanken är att leta efter intressanta projekt i Afrika söder om Sahara. Detta är också en typisk Lundin-manöver. Med de låga oljepriserna kommer affärer förr eller senare att dyka upp.

För det är precis så som familjen Lundin har byggt sin sfär. Via förvärv, samgåenden, samarbeten, förändrade strategier och ­genom att utnyttja att någon annan, inte sällan i ekonomisk knipa, har behövt sälja av projekt.

Ett av de nytillkomna Lundin-bolagen som har gått just en sådan väg är Lundin Gold. I spillrorna av ett misslyckat guldprojekt i Sibirien startade bröderna ett nytt guld­projekt, men inte i Ryssland. Den här gången är siktet inställt på en ratad fyndighet i Ecuador. Gruvan med namnet Fruta del Norte har kallats för världens största outforskade guldfyndighet. Projektet har kantats av svårigheter då staten gång på gång har satt käppar i hjulen för gruvbolagen.

Senast fick amerikanska Kinross ge upp trots att en rad investeringar redan hade genomförts. Höga skatter men även en högt belånad balansräkning låg bakom problemen. När Kinross köpte guldgruvan 2008 betalade de 8,5 miljarder kronor. Lundin Gold betalade 1,7 miljarder.

Enligt Lukas Lundin har myndigheterna i Ecuador nu insett att det inte går att ta ut skyhöga skatter och att det lönar sig att inta en mer tillmötesgående ställning till bolag som skapar arbetstillfällen och ökar tillväxten i landet. Men på börsen är aktien iskall. Sedan noteringen i slutet av förra året har kursen sjunkit 15 procent.

Fast gruvan ska tas i bruk först 2018. Och fram till dess är det nog sannolikt att även guldpriset har vänt upp. Åtminstone om man vågar tro att bröderna Lundin har kvar sin tur – och sin känsla för tajming.