Normalare Ryssland

President Putin har installerats kejserligt. Nu kan han börja visa korten.

En regeringschef är utsedd, Michail Kasianov, hämtad ur den gamla regeringen, den som Putin själv ledde sedan i höstas. Kasianov var finansminister, och hade gott rykte hos investerare och näringsliv, trots att oligarken Berezovskij drog i trådarna vid hans tillsättning. Oligarker kallas de ryska företagsmagnater som också har stort inflytande över landets politik och ekonomi.

Ny politisk mix

Inom ett par veckor ska Putins omtalade ekonomiska program offentliggöras. Det har tagits fram av en stor grupp ekonomer under ledning av Petersburgekonomen German Gref. Gruppen har sedan arbetet inleddes på nyåret skrivit idépromemorior som pekar åt olika håll, och det är faktiskt svårt att i dag säga vilken mix av ekonomisk politik som Putin och Kasianov faktiskt kommer att sätta ihop. En god gissning är att det blir ett slags tredje vägens politik, med en blandning av liberal politik och statsinterventioner. Att staten ska ha en roll verkar Putin vara genuint övertygad om. Och vill han behålla Kremls grepp över makten, gör han nog bäst i att inte släppa kontrollen över penningflödena alltför mycket.

Att han vill behålla den makt han får genom presidentämbetet kan man lugnt utgå ifrån. Annars skulle det vara sympatiskt om han såg till att få till stånd en grundlagsändring som minskar presidentens makt i förhållande till regering och parlament.

Inom kort bör det komma information om presidentadministrationen. Vilka personer ur Jeltsins närmaste omgivning får vara kvar? Vilka får gå? Vad som händer här kommer att berätta mycket om Putins sits, om hans inställning, om bindningar, om korruptionsnivå, om maktprofilen. Att det blir en del nyrekryteringar av folk med bakgrund i säkerhetstjänsten är ett rimligt antagande.

Alltså: det är inte mycket vi vet än.

Positivt utgångsläge

Men utgångsläget är positivt. Faktiskt mera positivt än någon gång under Rysslands korta historia efter kommunismen. Och det gäller både politiskt och ekonomiskt.

Politiskt är läget stabilt. Presidenten är vald, maktskiftet har skett i laga ordning. En stor skillnad jämfört med tidigare än att duman inte längre är kommunistdominerad. Under hela epoken Jeltsin var de ständiga konfrontationerna i duman ett förlamande problem. Nu ökar möjligheterna att verkligen driva igenom det som presidenten och regeringschefen vill åstadkomma.

Ekonomiskt är läget mycket bättre än någon vågade tro för ett drygt år sedan. En sammanställning av prognoser från tolv institut och investmentbanker visade då på ett BNP-fall på 4,8 procent i medeltal för 1999 och en inflation på 130 procent.

Med facit i hand blev BNP plus 3,2 procent och inflationen 32 procent.

Devalveringseffekten har blivit mera utdragen än vad många trodde. Oljepriserna har förstås också givit en kraftig skjuts.

Nu reviderar många upp sina prognoser för år 2000 till fem procents tillväxt.

I stort sett alla makroekonomiska trender pekar åt rätt håll. Mikroekonomiskt finns också mycket positivt. Framför allt att devalveringen och importstoppet har satt enorm fart på den inhemska industrin. Textilfabriker som höll på att dö sommaren 1998 har levt upp igen. Både konsumenter och industrier köper ryskt. Och inte nog med det; det verkar som om investeringarna har börjat öka. I stället för att låta exportinkomster stanna utomlands med hjälp av falska fakturor, tas de nu hem och återinvesteras i företagen.

Bland länder som direktinvesterar i Ryssland har plötsligt Cypern seglat upp på en tredjeplats efter USA och Tyskland med 10 procent av de utländska direktinvesteringarna. Gibraltar står för 8 procent. Det tyder på att flyktkapitalet försiktigt har börjat återvända från skatteparadisen, samtidigt som strömmen ut fortfarande är ganska strid (1,5-2 miljarder US-dollar i månaden).

Under sådana omständigheter kan en försiktig tro på framtiden börja spira.

Bland utländska placerare sägs attityden fortfarande vara avvaktande. Många brände sig ordentligt 1998 och vill nu se en otvetydig stärkning av äganderätten och fler bevis på en varaktig vändning innan de satsar igen. “Man kanske inte ska förvänta sig någon superavkastning, som hittills har kunnat mäta sig i hundratals procent”, säger Paul Leander-Engström som förvaltar Russian Prosperity Fund. “Å andra sidan är risken inte heller lika stor nu”. Leander-Engström menar att vissa värderingar – till exempel inom telekom – börjar reflektera att det ska gå bättre i framtiden, och för dessa företag gäller det nu att stå upp till bevis. Bland oljebolagen tror han dock att det finns en “rejäl uppsida”, eftersom de återinvesterar vinster och ökar kapaciteten.

Oljepriset ökar makten

En osäkerhet gäller oligarkerna. De tappade kraft i samband med kraschen 1998, då deras banker gick omkull. Men på senare tid har de stärkts i takt med oljepriset. “De lever i hög grad på sina politiska kontakter. Därför är det så viktigt att Putin klargör hur han förhåller sig till dem”, säger Peter Westin, chefsanalytiker på Site, Stockholm Institute for Transition Economies.

Frågor att hålla ögonen på:

o Vilken blir politikmixen?

o Får makthavare med koppling till oligarker stanna kvar?

o Hur öka skatteintäkterna?

o Hur öka direktinvesteringarna?

o Återvänder flyktkapitalet?

o Hur blir det med äganderätten?

o Hur dominerande blir folk från säkerhetstjänsten?