Ränteändring på gång i USA

Frågan inför mötet handlar mer om huruvida centralbanken är redo att pumpa in mer dollar i banksystemet, och om de möjligen kommer att annonsera att de till slut ska börja köpa statspapper med längre löptider.

De internationella finansmarknaderna har uppvisat ett betydligt bättre humör de senaste dagarna, efter en tung period i början av året. Men den nyvunna optimismen bottnar mindre i att inkommande makrodata tyder på någon förestående vändning i den globala konjunkturen, utan mer i försiktigt optimistiska signaler från de stora bankerna om en bra start på 2009 och på förväntningar om ytterligare åtgärder från den offentliga sidan för att motverka en ytterligare nedgång.

Jan Hatzius, chefekonom för USA på Goldman Sachs, ser dock vissa tendenser till ljuspunkter i USA-ekonomin i den senaste tidens inkommande information.

“Även om vi fortfarande tror att BNP kommer att falla med omkring 7 procent i annualiserade termer under första kvartalet, och arbetsmarknadssiffrorna är fruktansvärda, så är de goda nyheterna att svagheterna börjar skifta över från mer ledande till mer laggande sektorer”, skriver Jan Hatzius i ett kundbrev på måndagen.

Han hänvisar till de försiktigt positiva rapporterna om privatkonsumtionen på senare tid och konstaterar att privatkonsumtionen i normalfallet ligger ett kvartal före lagerjusteringen och två kvartal före investeringsutvecklingen.

“Så det är noterbart att privatkonsumtionen ser ut att bli svagt positiv under första kvartalet medan investeringarna kan falla med 30 procent eller mer, och samtidigt kan lagerposten dra ned BNP med omkring 2 procent. Det är ett stort skifte från andra halvåret 2008, då privatkonsumtionen sjönk 4 procent och lagerposten faktiskt bidrog positivt till tillväxten”, skriver Jan Hatzius.

Om privatkonsumtionen fortsätter att utvecklas på en försiktigt positiv bana i takt med att de finanspolitiska stimulanserna “kickar in”, och om lagerjusteringen toppar ur under det andra kvartalet, vilket båda är rimliga antaganden enligt Goldman Sachs, “då blir det möjligt att se hur real BNP slutar att falla under andra halvåret 2009, vilket vi har antagit i vår prognos”, skriver Jan Hatzius.

Han tillägger att investeringarna väntas fortsätta att falla, men nedgången dämpas av en kraftig ökning i offentliga investeringar när effekterna av stimulanspaketet kommer.

“Så även om det är för tidigt att peka ut en botten för recessionen, och riskerna på kort sikt väger över på nedsidan, så tror jag överlag att idén om en något positiv BNP-tillväxt under andra halvåret fortsatt är rimlig”, skriver Jan Hatzius.

Men medan en stabilisering för BNP-siffrorna skulle vara en stor sak sett ur ett marknadsperspektiv så är det långt ifrån tillräckligt för att bryta nedgången på arbetsmarknaden. Enligt Goldman Sachs bedömning behövs det tillväxttal på omkring 3 procent för att bromsa nedgången på arbetsmarknaden, och det står inte att finna under överskådlig framtid.

Trots förväntningarna om att den amerikanska ekonomin kommer att sluta försvagas under det andra halvåret ser Goldman Sachs en uppenbar risk för deflation; kärn-KPI väntas falla in i negativt territorium i slutet av 2010, och om inte den ekonomiska aktiviteten ökar starkt efter det kommer deflationen att fördjupas.

Därmed behövs det fortsatta åtgärder för att stimulera den amerikanska ekonomin, och när det gäller Federal Reserve riktas blickarna främst mot om banken vill försöka att pressa ned långa räntor genom att köpa statspapper med längre löptider.

Wall Street Journals Fedreporter Jon Hilsenrath skrev i en artikel förra onsdagen att Fed redan har utökat sin utlåning och sina köp av tillgångar, men de kan komma att trycka på hårdare; “till exempel genom att köpa statspapper med lång löptid” alternativt att köpa skuldpapper utgivna eller garanterade av Fannie Mae och Freddie Mac.

Enligt Jon Hilsenrath är det oklart om Fed kommer att besluta om några nya steg vid veckans möte, men han skriver att Fedledamöter har slagits av den initiala framgång som Bank of England har kunnat notera efter att ha annonserat ett sådant steg i början av mars. Brittiska långräntor sjönk kraftigt efter att åtgärden annonserades i samband med Bank of Englands räntebesked den 5 mars.

Men Federal Reserve befinner sig nu mitt i en process att bygga upp sin Talf-facilitet (Term Asset-backed Securities Loan Facility), ett program för att underlätta utlåning till hushåll, och veckans Fomc-möte väntas också behandla hur detta program kan expanderas, och även hur det i ett senare läge ska kunna avvecklas.

Jan Hatzius konstaterar också att enbart penningpolitiska åtgärder inte kommer att räcka för att lätta de finansiella förhållandena i en sådan grad att tillväxten ska kunna nå upp i en takt som överstiger trendtillväxten, så att arbetslösheten åter ska kunna pressas tillbaka.

Goldman Sachs ekonomer har beräknat att för att lätta de finansiella förhållandena i en grad som motsvarar en räntesänkning med 1 procentenhet så måste Federal Reserve expandera sin balansräkning med mellan 1.000 och 1.600 miljarder dollar. Givet att Goldman Sachs beräkningar tyder på att Taylor-regeln talar för att en styrränta på -8 procent skulle vara lämpligt i slutet av 2010 skulle det ställa oerhörda krav på Feds balansräkning.

“Det betyder att Fed behöver utöka sin balansräkning med omkring 10.000 miljarder dollar, ett belopp som skulle ge Fed en dominant position på vissa tillgångsmarknader och medföra ett gigantiskt ‘exitproblem’ vid någon punkt. Om detta inte är önskvärt kan ett ytterligare stimulanspaket komma att behövas”, skriver Jan Hatzius.

USA har redan sjösatt finanspolitiska stimulanser som beskrivs som “massiva”, och klart mer omfattande än vad som har annonserats i Europa, men ändå har ledande ekonomer som Paul Krugman klagat på att insatserna är för små och försiktiga.

Jan Hatzius konstaterar att många bedömare samtidigt oroar sig för kostnaderna för de finanspolitiska stimulanserna, men han tycker att fokus inte ska inriktas på hur stor statsskulden riskerar att bli utan snarare på hur stora ränteutgifter det behövs för att undvika ett deflationsscenario.

Givet Obama-administrationens bedömning om att den offentliga skuldsättningen ska stiga från 40 procent av BNP till 67 procent 2011 implicerar det en finanspolitisk kostnad på 0,7 procent av BNP årligen, räknat på den historiska reala statspappersräntan på 2,5 procent.

“Om den faktiska skuld/BNP-graden skulle stiga dubbelt så mycket som administrationen beräknar – ett tydligt mycket pessimistiskt antagande – skulle den implicerade finansiella kostnaden stiga till 1,4 procent av BNP. Detta är inga små siffror, men jag tycker att de representerar ett pris som är värt att betala för att undvika ett nytt jämviktsläge med deflation och undersysselsättning”, skriver Jan Hatzius.