Regeringen stark i spurten

Den ekonomiska utvecklingen under mandatperioden var länge enkraftig besvikelse för regeringen. Tillväxten uppfyllde intealls prognoserna. Framför allt utvecklades sysselsättningenkatastrofalt dåligt. Det har också varit de borgerligas främstaangreppspunkt.

Men under den allra senaste tiden har mycket bättrat sig. Denfaktiska utvecklingen är ännu kanske inte så mycket att hurraöver. Att sysselsättningen har börjat öka, måste man nästan haförstoringsglas för att se.

Men framför allt är prognoserna nu över lag ljusa. Alla bedömareär ense om att det håller på att vända uppåt. Dragkraften förtillväxten växlar också över från export till inhemskefterfrågan, vilket får bättre effekt på sysselsättningen.Särskilt viktigt – med tanke på valet – är att hushållensinkomster ökar igen. De ökar dessutom ganska rejält, för förstagången sedan 1994.

KONJUNKTUREN AVGÖRDet finns ett klart statistiskt samband mellan konjunkturen ochden sittande regeringens möjligheter att vinna valet. Sedan Sifobörjade med sina väljarundersökningar i slutet av 1960-talet harmönstret varit mycket tydligt:När konjunkturen vänt uppåt har regeringspartiet eller-partierna fått ökade röstetal – och tvärtom.

Det enda undantaget kom vid förra valet, 1994. Då hadeindustrikonjunkturen just vänt uppåt, som en följd av kronansfall 1992. Det var faktiskt bra fart på konjunkturen detta år,då socialdemokraterna tog över makten från de borgerliga. Menden ekonomiska krisen kändes fortfarande tung ochsysselsättningen hade inte börjat öka. De borgerligas politikvar inte lyckosam och de stora budgetunderskotten blev entacksam måltavla för motståndarna, trots att krisen hade ärvts.Till råga på allt steg räntorna kraftigt under sommaren förevalet.Detta undantag från regeln att konjunkturen alltid gynnarden sittande regeringen bör förstås oroa socialdemokraterna.Uppgången är ju inte heller nu särskilt tydlig, utan ligger mesti prognoserna. Men läget är ändå betydligt gynnsammare i dag.Mycket talar därför för att socialdemokraterna lyckas såhyggligt i valet att de kan sitta kvar i regeringsställning.Däremot är det förstås långt till egen majoritet, och nästamandatperiod kan bli mycket svårare – med en regering somtvingas söka stöd hos flera partier samtidigt.

FELSLAGNA PROGNOSERAtt socialdemokraternas regeringsperiod hittills varit enmissräkning när det gäller den reala ekonomiska utvecklingenframgår klart om man tittar tillbaka på prognoserna från våren1995, strax efter förra regeringsskiftet. Socialdemokraternaärvde en mycket stark konjunkturuppgång. BNP ökade med 3,3procent 1994 och 3,9 procent 1995, den snabbaste tillväxten påett par decennier.

Regeringen trodde mot denna bakgrund att sysselsättningen skulleöka med så mycket som 7,4 procent fram till 1998. Hittills harden inte ökat alls, men kan i år stiga med 0,4 procent om denlovande utvecklingen fortsätter resten av året (enligtkonjunkturinstitutet). Finansministern, som då hette Persson,gjorde alltså en katastrofal felbedömning. Den höga BNP–tillväxten 1994-95 formligen säckade ihop 1996-97. Under dessaår minskade också sysselsättningen kraftigt. Det främsta skälettill den svaga utvecklingen 1996-97 var säkert den kraftigabudget-åtstramning som socialdemokraterna genomförde.

Nu har regeringen i stället ökat anslagen till kommunerna med 20miljarder, och lagt in ganska kraftiga skattesänkningar åren2000 och 2001 – 16,5 respektive 32 miljarder kronor – för attinte budget-överskotten då skall hamna långt över målet 2procent av BNP. Det är för övrigt dessa skattesänkningar, elleröverföringar till hushållssektorn som de kallas, som är tänktaatt hålla uppe tillväxten när konjunkturen annars skulle haförsvagats om ett par år.

PERSSONPLANEN LYCKADESFinansminister Erik Åsbrink har hävdat att den starkabudgetåtstramningen var nödvändig för att ta ned räntorna. Menräntorna har faktiskt sjunkit avsevärt mer i Spanien och Italien,trots att budgetsaneringen där inte alls har varit lika drastisksom i Sverige. Förtroendet för låginflationspolitiken heltavgörande för räntorna – beror inte bara på budgetunderskottetsstorlek utan också på hur saneringen har genomförts och, framförallt, på hur lönebildningen fungerar. I dag är väl det mestavgörande att marknaden har starkt förtroende för riksbanken.

Men även regeringens låginflationspolitik har onekligen varitframgångsrik, på kort sikt. Årets låga löneavtal – somregeringen tror blir 3 procent men som nog slutar närmare 4procent inräknat löneglidning – tycks vara en följd av en mycketsamordnad facklig aktion. Särskilt LO-förbunden har varitöverens om att lägga sig inom den överenskomna ramen på 3,5procent, säkert i vissa fall efter hårda påtryckningar.Stridsviljan har varit som bortblåst.

De centralt styrda kraven är ett resultat av den så kalladePersson-planen från 1996. Den innebar att Göran Persson lovadeLO-ordföranden Bertil Jonsson att tillmötesgå LO:s krav när detgäller a-kassan, arbetsrätten och andra inslag ivälfärdspolitiken. Som motprestation skulle LO levereralöneökningar som låg inom den samhällsekonomiska ramen och somgaranterade fortsatt låg inflation. Tanken var att det med lågalöneökningar inte skulle bli nödvändigt med strukturellareformer.

Med de nya måttliga treårsavtalen har Bertil Jonsson väluppfyllt sin del av avtalet. Det har kraftigt bidragit till attutsikterna nu ser ljusa ut för svensk ekonomi, och kanske därmedockså för socialdemokraterna.

På längre sikt finns dock stor risk att socialdemokraterna, omde vinner valet, råkar ut för en ny svekdebatt. Det är intetroligt att den fackliga ledningen i längden orkar stå emotväxande krav från medlemmarna när sysselsättningen stiger ochkonkurrensen ökar om arbetskraften.

I så fall kommer det att krävas den typ av strukturella reformersom internationella organisationer och många inhemska ekonomerrekommenderar men som regeringen i dag avvisar.

Socialdemokraterna kanske har tur i valspurten. Men i längdenkrävs antagligen en annorlunda ekonomisk politik. Den kritiskatidpunkten har dock flyttats några år framåt i tiden genom åretslåga löneavtal.